Inte min hund

Kom på att jag måste klargöra att hunden på bilden till "¨Värt att rädda?" inte är min Candy, min älskling liknar hunden men hon är mycket vackrare. Jag har haft bilder på henne på datorn, men vet inte riktigt vad jag har gjort av dom nu... Men det är i alla fall inte hon!

Värt att rädda?

Jag har tänkt lite på den där frågan man hör lite då och då, vad skulle du rädda om ditt hus brann? Alltså, det förutsätter såklart att alla levande varelser, människor och djur, är i säkerhet. Jag satt och tänkte lite och kom inte riktigt på något. Jag vet inte om det är sorgligt att jag inte har något jag skulle vilja rädda. Jo, visst finns det vissa saker som jag verkligen inte skulle vilja förlora, mormors foto, det är ju det enda vi har... Min guldhalskedja som jag har haft sedan jag var liten och armbandet som jag nog har haft längre tid. Men om det helt plötsligt började brinna så skulle jag nog bara springa ut och utan att tänka på allt det, jag skulle komma på det ute och då skulle jag helt enkelt inte gå in igen. Det är viktiga saker för mig, men jag får ju ingen användning för dom om jag själv dör.


Nu bor jag inte hemma med min vovve längre, men om jag gjorde det så skulle hon självklart vara den första att bli räddad, jag vet att frågan säger att människor och djur är i säkerhet, men i verkligheten så skulle hon alltså vara först på min lista. Jag kan skrika på dom andra, båda mamma och Huri kan gå och fattar själva att dom ska ut när det brinner, men Candy är ju en liten oskyldig vovve som inte har en chans om ma inte hjälper henne. Fy! Kan inte ens tänka mig något så hemskt. Jag skulle till att börja med aldrig gå ut utan henne, men om jag gjorde det så tror jag hon är den enda anledningen jag skulle gå in igen.


Jag förstår inte folk som säger bilder och sånt. Jag menar, visst skulle det vara tråkigt att förlora mormors bild, men i sista änden så finns fotot i minnet och inga andra bilder jag har är värda att rädda egentligen. Jag skulle väldigt ogärna förlora min dator, eller min telefon, eller min plånbok med sjukförsäkringskort eller mitt pass, men igen, inte värt att offra livet på. Det är en hemsk situation att tänka på.


En gång när jag var liten brann det i källaren. Det började mitt i natten och jag tror det var Huri som vaknade och kände rök eller om det var mamma. Det var inte jag i alla fall. Huri är väldigt känslig när det kommer till rök så det skulle inte förvåna mig om det var hon... I vilket fall som helst så går mamma ut till dörren men när hon öppnar den så ser man inte trapporna eftersom det var så mycket rök utanför, så vi går ut på balkongen och utanför står brandbilarna redan. Hmm... Nu när jag tänker på det så var det kanske någon som knackade på... Jag var väldigt liten och kommer faktiskt inte ihåg allt. Jag kommer ihåg att jag såg det blåa ljuset genom persiennerna inne i sovrummet och att mamma inte var panikslagen när hon väckte mig. Jag kommer också ihåg att jag fick lindad en rosa filt om mig och att vi stod ute på balkongen länge eftersom brandmännen hade branden under kontroll och tyckte att det var bäst att vi stannade där.


Om ni frågar min syster eller min mamma så kan dom bekräfta att jag har väldigt få minnen från min barndom. Jag kommer ihåg lite från dagis, men annars så börjar minnena när jag börjar skolan. Jag kommer inte ihåg något från åren jag bodde i El Salvador, inte något från tiden i Hallstahammar och väldigt lite från början av dagis. Jag vet inte vad mitt första minne är och jag kan inte skilja på sånt som jag har hört och sånt som jag själv kommer ihåg.


Det är konstigt, jag kommer faktist ihåg branden nu, det gjorde jag inte för en halvtimme sedan. Jag kommer ihåg så konstiga saker, hur ljuset faller på golvet i vardagsrummet i Skultuna, att vi plockade morötter i trädgårdslandet på dagis, att det var en tjej som bröt tån när hon cyklade på en sparkcyckel utan skor en sommar på dagis, jag tror hon heter Sofia eller något i den stil, hon hade ofta en klänning med Mimmi på och hade blont hår som var klippt i det jag nu refererar till som 80-tals frisyr. Jag kommer ihåg att jag tappade en tand när jag satt uppe på en gren på ett äppelträd på dagis, vilket jag inte gjorde ofta eftersom jag inte var den som klättrade i träd. Jag kommer ihåg att Huri och jag lekte på den stora stenen bakom skolan. Jag kommer ihåg att en dag så var vi ute i skogen bakom skolan med klassen och gräset var jätte högt och fröken sa att vi skulle stampa med fötterna för att skrämma bort ormarna, tro mig, jag stampade mest av alla!! Men där är jag redan i skolan, det är svårt att peka ut något som är först. Det värsta är att bildet hjälper inte, jag får inte riktigt något ut av att kolla på bilder, jag kommer inte ihåg vad jag har tänkt eller känt när bilden har blivit tagen. Därför skulle det för mig i alla fall inte vara värt att rädda en massa bilder.