Ett väldigt plötsligt stopp

Ja, så känns det i alla fall. Från en höst fylld av stress och ständigt dåligt samvete över minsta paus i läsningen till en vinter fylld av dom svåraste och viktigaste tentor i mitt liv, till en vecka sist i januari med övervällande mycket grattis, fest och firande. Det var oundvikligt att februari skulle bli ett dyk den ekstremt uppåtgående kurvan. Februari som visserligen började härligt med systeryster på besök men som snabt har blivit till något som liknar ett levande dött tillstånd. Inga pengar, inget att göra, inga krav, ingen motivation, ingen ork – ett dyk helt enkelt. Jag väntar, varje dag, varje timme, varje minut av min februari är ett enda långt väntande.

Egentligen skulle jag ha flyttat förra helgen – börjat på något nytt, ägnat mig åt att inreda min nya fina längenhet, men icke. Det har varit förseningar hos banken och nu väntar jag. Hela min garderob, bokhylla och hall är samlat i en stor hög med lådor och ikea kassar i ett hörn i lägenheten. När jag märkte att det inte skulle bli något i helgen stoppade jag packningen och har behållt köket som det är tillsvidare – man måste ju kunna laga mat.

Så vad gör man när man inte kan göra något? Surfar på inredningsbloggar (har upptäckt en hel värld som jag inte ens visste fanns!), möbelbutikers hemsidor, inredningstidningars nätupplagor, kollar på hela säsong 3 och 4 av “How I met your mother” – Barney är en ny favoritkaraktär måste jag meddela – True story! Bakar bröd, eftersom jag inte kan få särskilt mycket för mina 30kr jag har kvar… Intalar mig själv att imorgon, då blir det fasiken gymmet för hela slanten! Senare på kvällen lättar jag lite på kraven och tänker, ok – så det blir kanske inte gymmet, men helt säkert en power walk! Ja, ok då – en liten promenad?

Men nej, här sitter jag – instängd och med huvudvärk av att stirra på skärmen och inte göra någonting alls!

Snälla Gud låt mig aldrig bli arbetslös! Jag skulle aldrig klara det, seriöst, jag pallar inte det här med att inte ha fasta ramar i mitt liv – jag lääääängtar efter att börja jobba i mars. Jag vet inte helt precis vad det säger om mig, men jag anar att det inte är något särskilt smickrande eller positivt…

Nu när jag skriver så mycket dåligt om mig själv måste jag nästan ha med en väldigt positiv bild av mig, en bild från min kandidatavslutning. En stor dag – jag skriver under på läkarlöftet och blir officielt läkare.

Home Wreckers

Jag har hoppat på en ny serie – ja, jag vet, dumt när jag egentligen inte har tid till annat än plugg, men den fångade mig. Jag har hört om “How I met your mother” länge, faktiskt sedan Britney Spears var med i några avsnitt – vet inte ens vilken säsong det var, men nog en av dom första, men hade aldrig sett den. Nu när alla mina vanliga serier har haft jullov hittade jag en sida där man kan streama just How I met your mother, och eftersom jag inte kan sova, kollar jag på avsnitt efter avsnitt.

I kväll har jag bland annat sett avsnittet Home Wreckers – och kanske fattat varför jag egentligen gillar serien, förutom humorn såklart! Jag känner igen mig så mycket i Ted. Nu hoppade jag visserligen in i serien i femte säsongen så jag vet inte, men just nu verkar han vara den eviga siglen som egentligen bara vill ha familj och ett riktigt “hemmaliv”. Jag tycker så ofta singellivet framställs så fantastiskt spännande och häftigt – eller som en desperat kvinna som letar efter den perfekta mannen och egentligen bara är självupptagen och har ratat hur många bra killar som helst (Sex and the City anyone…??) Vilket ju självklart – som alla singlar kan intyga – inte alls stämmer överrens med verkligheten. Kanske läser jag för mycket in i det, men just i det här avsnittet tyckte jag det framstäldes på ett så bra sätt – Ted är ingen konstig eller speciel kille, han är ganska vanlig, men han hittar inte tjejen som det bara klickar med. Han vill inte ha en fantastisk drömtjej som är helt orealistisk, han är inte desperat på samma sätt som tjejer ofta visas att vara, han beskriver det bara som att “han är klar för det liv som just det här huset representerar”.

Jag känner ibland lite på samma sätt – folk omkring mig börjar slå rötter, stadga sig, hitta rätt – och jag vill bara så gärna hitta den tryggheten, stabiliteten, gemenskapen som han också letar efter. Det behöver inte vara perfekt, det ska bara vara rätt. Det är som att sitta och vara klar för att hoppa fallskärm men planet lättar ju aldrig…

No big deal

Jag har pluggat i sju år. Det som jag har pratat om sedan jag var 3år gammal händer om ett par veckor. Min dröm. Det jag har slitit för i många långa dagar och nätter. Det jag har flyttat ifrån nära och kära för att få. Det enda som har gett mitt liv någon som helst mening och riktning händer om bara ett par veckor eller 19 dagar för att vara precis. Men det är no big deal.

Man tror att en sådan sak ska vara lätt, att allt ska klaffa för att man ska kunna fira ordentligt – för det har man förtjänat! Men så funkar världen inte. Jag blir inte rik över en natt så jag helt plötsligt kan hålla enorma fester för att fira och flyga ner släkt och vänner så att dom kan dela den underbara dagen med mig. Jag blir inte två storlekar mindre för att kunna passa just den klännning jag vill ha den dagen. Människorna man vill dela det med kanske inte ens är i ens liv på samma sätt längre – och det kan man inte göra något åt bara sådär helt plötsligt.

Jag kan använda resten av mitt år på att tänka på alla andra, på ekonomi, familjedrama, sjukdommar, skakiga vänskapsband och utseende – men jag vill ha en dag utan allt det, jag vill ha en dag då jag, och min prestation faktiskt är en big deal – men så funkar det ju inte, så funkar jag inte, så istället trycker jag på repeat och rösten som säger “det blir struligt, folk blir sura/ledsna/sårade, och du är tjock och ful, men det gör inget, för det är bara en dag om alla andra – no big deal” fortsätter att köra i loop i huvudet.

Att inte följa tjejregler

Alltid alla dom här reglerna på hur vi (tjejer) ska uppföra oss, göra si eller så för att undvika alla dom dumma människorna där ute som vill oss ont. Jag har vuxit upp med alla dessa regler tydligt inpräntade i huvudet pga en överbeskyddande mamma (är inte alla det??). Grejen är att under tiden jag bodde hemma och hörde förmaningarna varje gång jag skulle gå hemifrån så var jag nog mer rädd än jag är nu, när jag bor själv i en större stad och faktiskt känner mig trygg, för jag går inte runt med tanken att hela världen vill mig något ont.

Det sorgliga är att hur mycket man än lever efter dom här "reglerna" så händer det likt förbannat ändå (man blir överfallen/våldtagen/rånad – whatever) - och vad har det då nyttat att man inte har levt sitt liv med den frihet man har rätt till? Oroat sig och varit rädd i ett helt liv för något som ändå inte kommer styras av dig - för det är ju därför dom här "manualerna" dyker upp, det finns ju inget läskigare än tanken om att man inte kan kontrollera att något så fruktansvärt händer, men i sista ände är det verkligheten - och det är inte alla som ryter ifrån och vägrar följa reglerna och litar på folk omkring sig som är naiva - det är du som tror att du hinner dra fram en pepparspray ur väskan när det plötsligt hoppar någon fram ur busken.

Tack Clara för att du håller förnuftet kvar och skriver så rätt i en ibland ganska sjukt funtad värld!