Stridslystna medicinare

Vi förbereder oss för strid. I det minsta låter det så från alla mail och sms jag har fått dom senaste dagarna. En kamp för våra rättigheter som bortskämnda medicinstuderande! Vi ska hålla ihop och stötta varandra. Vi ska stå på oss och tro på att vi kan göra en skillnad i denna stora orättvisa som görs emot oss. Tillsammans ska vi visa vår hållning och få dom till att göra som vi vill! Hahaha! Jösses, vi borde ha yoga på schemat i det här programmet...!

Det kanske låter som om jag inte är helt ening med protesterna som planeras, men det är jag faktiskt. Det har dom sista dagarna gått riktigt många olika rykten och hittils vet vi inte med 100% säkerhet vad allt handlar om, men i stora drag så planerar universitetet i Århus att gå ihop eller påbörja ett närmare sammarbete med universitetssjukhuset i Ålborg, faktiskt redan från hösten i år. Det skulle mer precist innebära att flera studieplatser erbjuds i Ålborg för medicinstuderande som läser på 8e till 12e termin. Hittils så låter det väldigt trevligt och bra, tills vi kommer till nästa del... Det kommer nämligen att finnas ett antal platser som helt enkelt ska fyllas i Ålborg och om dom inte fylls upp av frivilliga kommer resten av platserna att fyllas genom lottdragning med följande tvångsflyttning av olyckliga medicinstuderande! Jag tror ni kan se att det här har skapat kaos på studiet... Det är fortfarande inte säkert om det handlar om alla 5 terminerna eller bara ett eller om man själv får välja, men hur mycket får man egentligen välja när man blir tvångsflyttad till en annan stad!?

Personligen så skulle jag nog inte ha något emot att testa på att bo i Ålborg ett tag, men dom praktiska problemen är bara allt för stora! Ska jag hitta ny lägenhet där eller får jag ett rum av universitetet? Är det då ett litet äckligt rum på under 10m2 som vaktrummen vi får när vi jobbar eller är på praktik? För redan där är det inte så kul längre... Ska jag dessutom betala hyra i Århus samtidigt? Hur gör jag med mitt medlemskap till gymmet? Jag kan ju inte betala för något som jag inte kan använda och dessutom är det dyrt att säga upp det och starta upp det igen när jag flyttar tillbaka. Det kostar också pengar att flytta till en annan stad, ska jag betala för det? Och om jag nu skulle få den dåliga idén att pendla i över tre timmar varje dag, vem ska då betala det? Och vem skaffar mig mitt liv tillbaka när jag i ett år tillbringar all min tid antingen i en föreläsningssal med folk jag inte känner eller i ett tåg? Men förutom dom praktiska delarna finns det ju något som kallas principer. Vissa av er känner nog till dom... Vi sökte in här av flera anledningar, många av dom som pluggar här skulle ha kunnat plugga i Köpenhamn eller Odense men valde Århus just på grund av staden. Vi gick in i det här på några villkor, man kan inte bara ändra om på det så att man helt plötsligt står i en helt annan situation än den som var utlovad från början! Jag kan inte se hur en skola ska kunna tvångsflytta på folk... Jag menar, det är ju många som är gifta och har barn, man kan ju inte bara riva upp sitt liv för att någon har fått en bra idé i styrelsen som man helt enkelt inte har disskuterat med studenterna. Det är den andra princip-delen, varför är det här en nyhet för våran fackförening och för medicinerrådet (typ vårat elevråd) dom ska väl också inklueras i besluttagande som påverkar oss så mycket!

Jaja, som sagt, jag tror yoga skulle vara väldigt passande just nu för folk har gått helt i luften över det här. Imorgon ska det hållas ett stort möte och alla medicinstuderande uppmanas att komma... Vi är över 150 per termin, och vi har 12 terminer, så vi det kul att se hur alla ska pressa sig in i ett auditorie för ca 300 personer... Det blir en spännande dag imorgon!

Insnöad

Jag bor för tilfället i en liten igloo. Jo, det är sant, pyttesmå fönster och det enda man ser utanför är snö. Dörren kan inte öppnas eftersom det är snö ungefär en halvmeter upp. Väggarna är jätte kalla och golvet har precis börjat att värmas upp av den golvvärme som jag betalar dyra pengar för och som jag har förbannat i många dagar eftersom den inte funkat, trodde jag. Problemet var som alltid när något tekniskt inte funkar, mänskligt. Jag hade visst inte stängt dom små springorna på fönstret och vid dörren, alltså dom som normalt är öppna för att ventilera men som inte ska vara öppna när det är snöstorm och man försöker värma upp rummet. Ja, dom är stängda nu och jag hoppas på att mina fingrar återfår sin normala färg, alltså inte blå, innom dom närmaste timmarna.


Faktiskt så är det väldigt passande att det ska snöa såhär mycket just nu, jag kan inte ta mig ut och allt jag kan göra är sitta hemma och läsa. Perfekt eftersom det är det enda jag får göra från och med nu. På måndag börjar tentaläsningen och jag känner redan hur jag ligger efter. Har som tur är hunnit läsa neuro till måndagsföreläsningen och är klar med allt till den här veckan, så jag har hela helgen på mig till att läsa två kapitel (helst tre, men minst två) biofysik, göra uppgifter till dom, totalt 26 stk., läsa ett kapitel biokemi till tisdags föreläsningen och tre uppgifter i immunsystemet till tisdags lektionen. Ganska ok faktiskt. Det är bara stressande att veta att från och med måndag och fram till den 16 maj har jag minst 40 sidor att läsa varje dag, plus
uppgifter och gruppmöten och lektioner... Och när det är klart har jag tre veckor till att råplugga biokemi och kemi innan tentan den 6 juni!


Jag vet att jag klagar och gnäller... men det är bara så jag klarar det här... jag måste få tycka synd om mig själv ibland!


Egentligen är det ju det här jag gillar, att sitta över böckerna, lösa alla uppgifterna och tänka,
faaan va bra jag är! Haha! Idag kunde jag inte komma upp på uni så AS kom ner till mig istället så vi kunde kolla igenom uppgifterna i optik vi hade till idag. Det finns ju ingen anledning till att komma till lektionen när man har fixat uppgifterna och förstår det. Så vi har ätit chokladkaka och suttit i sengen samtidigt som hon försökt förklara varför ögat inte kan uppfatta två punkter med mindre en 15 mikrometers mellanrum, ja, alltså förklara det utan att jag kastade alla papper och böcker ut i snön av frustration över hur dålig förklaringen är i modellsvaren till uppgifterna. Man kan ju inte be någon ge ett grunlag för varför det är så när dom inte själva har ett!! Puckon! Frågan irriterar mig fortfarande och jag vägrar tänka på det mer, kommer det som fråga till tentan tror jag bara jag skriker rakt ut!


Nu ska jag i alla fall fortsätta med min biofysik. Jag gillar det, fysik och jag har alltid varit goda vänner! Hmm... vet inte om det är så smart att sitta i sengen med täcken och kuddar överallt samtidigt som man ska plugga seriöst... Men det är helt enkelt för kallt för att vara i det här rummet utan minst två filtar eller ett tjock täcke över sig!

Sweet little lies

Jag övervägde att inte skriva något idag. Sen funderade jag på vad jag skulle skriva. Kärleksförklaringar till någon man i framtiden? Ett självständigt, "jag behöver inte någon som ger mig blommor och cholkad, det är allt för klyshigt"-inlägg? Ja, ok, självständigt på gränsen till bittert... Kanske något mera sorgset, en ensam tjejs desperata längtan efter kärlek och romans? Nej, jag vet inte riktigt vad jag känner... Kanske lite av alla ovannämnda.


Det är inte något specielt med den här dagen, annat än att det är hjärtan lite överallt och blommorna är extra snygga och dyra... Men det påminner mig ändå om att jag inte har särskilt mycket romantik i mitt liv för tillfället. Det kanske inte skulle ha varit så irriterande om jag inte hade träffat en kille i fredags som verkade otroligt trevlig och dessutom intresserad, och som i lördags skrev att han "befinner sig mitt i en väldigt förvirrande situation just nu..." Han skrev mer, komplimanger och massa annat som får mig till att himmla med ögonen helt ofrivilligt, men kontentan var, han hade jätte trevligt i fredags och kommer att tänka på mig, men det blir inte mer. Jag fattar inte riktigt vad som hände, jag tror inte jag missförstod situationen då, men nu är jag ganska säker på att han har flickvän... Det här är inte första gången det händer, jag tror jag har nämnt det innan. Det värsta är att jag frågade, lite på skoj så klart, men jag frågade om han hade flickvän och jag trodde han sa nej, men nu när jag tänker tillbaka så sa han nog inte nej direkt, han slingrade sig bara runt frågan...


Jag är så trött på sånt här. Det är inte för att man inte kan sitta och prata med en kille utan att tro att han stöter på en, det är klart man kan! Men jag kan alltså se skillnaden på det ena och det andra! Hur svårt ska det behöva vara att ge klara signaler? Jag är inte en sån som spelar spel, jag kanske har varit det förut, eller trott att jag var det, men det är jag inte. Jag är ärlig, jag ger signaler som faktiskt går att tyda, men det verkar inte funka så bra... Jag är verkligen naiv, jag tror oftast på att det folk säger och gör representerar det dom menar och tycker. Men det kanske är meningen att man ska använda sig av spel, låtsas och kasta ur sig små vita lögner? Det kanske blir trevligare för stunden, men fan va irriterande det är efteråt! Hade han sagt att han hade flickvän så hade jag självklart blivit lite förvånad och kanske lite besviken men jag hade i det minsta inte behövt få ett sms som gör att jag känner mig som ett pucko dagen efter...


Jag vet att det är många som använder sig av spel i "dejtig-livet" eller vad man nu ska kalla det... Jag förstår att man gör det, oftast, för att man är osäker och inte vill ge för mycket av sig själv och riskera att bli sårad. Andra gånger gör man det förmodligen bara för att utnyttja situationen... Nu vänder jag mig bara till första gruppen, den andra gruppen skulle kunna ta tillfället i akt för att sitta och skämmas! Jag tycker det är omoget att uppföra sig så, att inte säga vad man egentligen känner, att låtsas som om man inte gillar en person även om man gör det, att spela svårfångad och inte svara på sms, att försöka göra andra svartsjuka genom att flörta med en helt oskyldig tredje person, ja alla såna där dumma och barnsliga saker som folk gör!


Det är nog det jag vill skriva idag, denna kärlekens dag. Sluta spela med folks känslor, vissa kanske är med på leken och fattar vad det går ut på, men andra gör inte det. Jag tror faktiskt att när det kommer till kritan så vill nog dom flesta ha lite romantik i sina liv, kalla mig naiv, men jag tror bästa sättet för att få det är att släppa lögnerna och spelen...

Español

Jag har alltid kunnat prata spanska. Jag har alltid undrat över om det verkligen kan kallas mitt modersmål eller mitt första språk bara för att det råkar vara det språk jag sa mina första ord på. Eller för att det är språket jag pratar med mamma och pappa. Jag uttrycker mig bäst på svenska och det är det språk jag trivs bäst med på något sätt, men jag tror faktiskt jag har undervärderat betydelsen spanskan har för mig. Huri och jag har alltid skrattat åt mammas musik som hon sjunger med i för full hals. Men nu när vi båda var hemma sist och mamma lyssnade på några gamla låtar så kunde både Huri och jag sjunga med även om det bara var för att retas med henne. Det är låtar vi kan eller känner igen i alla fall och som är en del av vår barndom. Det är faktiskt inte urusla låtar heller, inte alla i alla fall... Bara dom som har en barnkör inkorporerade i refrängen, dom är usla... hehe

Jag kom på det här idag när jag satt och lyssnade på några Shakira låtar. Hon skriver ju både på spanska och på engelska och man kan verkligen se skilnaden i kreativitet och kvalitet. Det är ju klart, hon har lärt sig engelska som vuxen, men ändå. Jag ser är glad för att jag kan spanska och överraskad över att jag tydligen kan det så bra eller har det så mycket "i mig" att jag kan känna orden... Jag vet inte om man förstår det... Men i vissa språk som man bara kan halvbra så förstår man kanske betydelsen av orden men man får inte med essensen, dom känns inte på samma sätt... Äsch, jag är bara glad för att jag kan det någorlunda bra i alla fall!

Alice och jag har pratat om det här flera gånger, om vad som kan kallas ens modermål, hon tycker att det är det språk man har närmast hjärtat, det är bara svårt att bedömma det. Hon säger att hennes mamma har sagt att man vet vilket språk man har närmast hjärtat när man får barn, det språk man använder för att säga dom första ord till sitt barn på, det är ens modersmål... Så jag får väl bara ha tålamod, förhoppningsvis får jag reda på det en dag.

Interna konflikter

Jag älskar att vara här. Jag gör verkligen det. Jag tycker om landet trotts en massa saker jag inte är enig i angående politik och saker jag inte fattar på grund av att jag inte förstår alla traditonerna. Människorna här har varit så snälla. Det har varit så lätt att komma in och känna sig välkommen. Visst pratas det om för många svenskar och så vidare, men det är inte något som jag direkt tycker påverkar mitt personliga förhållande till någon, dessutom är jag enig i många av de argument danskarna har. Jag är stolt över mig själv för att jag har kunnat göra det här. Det är inte lätt att flytta ifrån sin familj och det är inte lätt att plugga på ett språk man inte har kunnat innan, men jag har gjort det, och jag känner att jag får vara stolt över det. Jag trivs här. Mina vänner är här. Jag gör det jag alltid har velat göra.

Varför kan jag då inte släppa känslan av att jag borde ha gjort allt det här någon annanstans? Att jag borde ha varit någon annanstans. Jag borde ha varit i Sverige. Varje gång jag hör någon prata om att plugga medicin i Sverige känner jag ett litet stick i hjärtat. Det känns som om inget jag gör här kommer att kunna mätas upp mot vad dom gör i Sverige, det kommer alltid att vara bättre trotts att jag vet att det inte stämmer!

Problemet är och kommer alltid att vara att jag inte tycker att jag är tillräckligt bra för att läsa medicin. Anledningen till att jag har kommit in här är en dålig omväxling av betyg. Det är klart jag förstår att danskarna blir sura när våra betyg från Sverige översätts till högre betyg på danska. Det är ju inte rättvist. Jag visste ingenting av det här innan jag kom ner. Jag skickade iväg min ansökan utan att egentligen tänka så mycket på det, utan att våga hoppas så mycket på det kanske man ska säga. Jag visste inte att jag drog fördel av en orättvisa. Men det viktigaste för mig just då var att komma in, att få göra det jag alltid velat göra, så jag tror inte det hade stoppat mig om jag hade vetat.

Jag kommer inte ihåg helt hur citatet är eller vart jag har hört det, men det är något med att för att få det du vill ha måste du vara redo att offra allt annat för det. Dom säger ingenting om att man inte får sakna allt det man har offrat... Jag vet att jag inte skulle ha kommit in i Sverige. Jag vet också att jag inte hade lust att hålla på och göra högskoleprovet en massa gånger tills jag äntligen fick 2.0. Jag ville börja, jag ville göra det här. Jag kände att det viktigaste är inte vart jag pluggar det är att jag pluggar det jag vill. Jag känner fortfarande så, egentligen. Och jag blir galen på mig själv för att jag känner det där sticket, men jag kan inte rå för det. Jag valde själv att flytta... varför känns det då som att ha blivit utslängd?

Och så var vi två...

Berit och Anne Sophie har precis gått. Vi har suttit sedan kl 14 och försökt få ihop en läseplan till dom nästa tre månaderna. Vi ska läsa och göra uppgifter i 8 veckor och ska på den tiden komma igenom hela stoffet, sen har vi tre veckor till att bara göra uppgifter. Frågan är om det är tillräckligt? Och om vi kommer att orka, hinna med allt, förstå allt, komma ihåg allt... Nej, förmodligen inte, men vi kan ju försöka.

Vi fick en dålig nyhet idag, Anne Sophie och jag, Berit ska prova att plugga ihop med Vibeke. Det känns otroligt tråkigt att hon inte vill fortsätta med oss men samtidigt så förstår jag att hon vill prova något annat. Eller, just nu vet vi egentligen inte om hon försvinner eller inte. Hon pratade med Vibeke igår och hörde att hon behövde någon att läsa biokemi med men att hon läser fysiologi med Nanna och Lotte. Berit har inte lust att byta grupp till bara ett ämne utan vill ha allt eller inget, antingen börjar dom läsa ihop redan nu eller så gör dom det inte alls. Jag hoppas självklart på att Vibeke säger att hon gärna vill fortsätta ihop med Nanna och Lotte hela fysiologi perioden, för då vill inte Berit alls. Usch! Det är jobbigt på flera olika sätt. Delvis för att jag vet att en av anledningarna till att hon vill prova något annat är att hon ibland tycker att vi pratar förbi henne så det är ju klart att jag mår dåligt över det även om det inte alls är meningen, delvis vet jag inte hur det kommer att funka bara med Anne Sophie och mig. Vi är båda två duktiga på att prata och hon är otroligt duktig i ämnena så det kommer kännas som om hon får "dra upp" mig.

Nej, just nu känns det inte alls bra. Men Berit ska prata med Vibeke idag och så får vi reda på om hon överhuvudtaget säger ja. Sen har hon sagt att hon gärna vill prova i två veckor och om det inte går undrade hon om det skulle vara ok att komma tillbaka, vilket det självklart skulle vara om det var innan den 26/2 som är vårt start datum. Men jag tror inte hon kommer tillbaka om hon provar med henne i två veckor. Jag tror dom första två veckorna är lätta och inte alls präglade av tentan, det är senare problemen kan komma, så jag tror inte hon kommer tillbaka, tyvärr.

Äsch, jag orkar inte tänka mer på det här just nu, det är för mycket som går åt helvete och hela veckan har varit ganska usel. Hoppas jag får en vakt imorgon eller på lördag, vet inte när annars jag ska pressa in det! Jag är så konstig! Det stör mig att det med Berit stör mig så mycket... Piss!