Färg

Är jag söt eller smart?? Eller är jag kanske passionerad? Jag är i alla fall inte galen/knäpp eller stygg/små snuskig (och varför finns det inte ett bra ord för naughty på svenska!?). Det är så svåra frågor man kommer ut för när man ska ta reda på vilken färg man är... På Facebook, vad annars...!?

Jag tror jag ska fråga runt lite, vill ju gärna veta vad folk tycker jag är, även om det dom frågar efter är hur jag skulle beskriva mig själv. Svårt att säga om man är mer söt än smart, eller om man rent faktiskt kan plocka bort dom och bara kalla mig galen... Men jag tror dom menar galen på ett bra sätt, och jag är alltså bara galen på det dåliga sättet. Egentligen vill jag helst vara passionerad, men tror inte riktigt folk skulle hålla med, tyvärr!

Jag är förresten gul... Och nej, inte ful! Men glad och lite av en solstråle... Där kan man se hur fel dom har dom där facebook människorna, dom har ingen aning om vad dom pratar om!

Vardag

Mina kläder ligger i en hög på golvet, våta och förmodligen snart illaluktande. Det är mina nytvättade kläder. Jag har ett litet rum så det är inte så mycket plats, faktiskt är det tillräckligt med plats, men jag har bara ett sånt där stativ man torkar kläder på, och det är redan fyllt med kläder. Det är fruktansvärt irriterande. Dessutom har jag ingen ventilation att tala om så jag sitter i det som många betalar dyra pengar för att vistas i, nemligen ett ångbad. Det skulle vara väldigt trevligt om det inte vore för att jag håller på att bli sjuk och det där med att andas inte är helt så lätt som det brukar vara. Man kanske inte skulle vänta med att tvätta alla sina kläder på en gång...

Kunglighet, ja tack!

För ett par dagar sedan läste jag en krönika i våran "skoltidning" som en kompis har skrivit om en annan kompis. När jag läste den så var det ganska träffande och roligt skrivet, och jag förstod hennes syn på det. Men ju mer jag tänker på det, ju mer förstår jag den andra tjejens vinkel på saken... Men det här är ju förvirrande, så jag ska nog förklara det lite närmare.

T har skrivit en krönika om tjejer som inte vill kalla killen dom ses med för pojkvän. M har så vitt jag förstår alltid varit väldigt privat med sina kärleksaffärer, eller vad man kan kalla det, och det är också något jag själv har känt av. Jag har råkat fråga något som är för privat och då säger hon väldigt ärligt att det vill hon inte prata om. Vilket jag tycker är helt ok! T har alltid varit en sån som folk kommer till med problem tror jag. Hon gillar att ge råd och höra hur tjejerna har det, så jag förstår att ett sånt svar som M skulle kunna ge henne inte direkt är tillfredställande. Så hon skriver att vad sjutten är det med tjejer som inte vill kalla killen dom är jätte förälskade i och som dom ses med och går i säng med för sin pojkvän!? Hon menar att saker och ting har ändrat sig från då vi var yngre och alla pojkproblem skulle lösas i gemenskap med en tjejkompis som var klar till gå upp och fråga chans för en. Vilket ju är helt sant, saker och ting har förändrat sig. Killarna man ses med nu betyder oftast lite mer än dom gjorde på mellanstadiet. Jag tycker det är kul hur hon lägger upp det med att folk uppför sig som kungahuset nu med att bara le ett mystiskt litet leende och vägra att svara på frågor till den dag dom ska offentliggöra förlovelsen. Det låter så dumt när hon säger det att jag tänkte själv att, ja man kanske är lite löjlig ibland med att hålla allt så hemligt... För det ska ju inte vara något tvivel om att jag normal är mycket mera som M än som T.

Jag håller nästan alltid saker och ting för mig själv, och tänkte när jag läste hennes text, att det ska jag nog sluta med, det är ju dumt och det är säkert riktigt bra att få lite input från tjejerna. Problemet uppstår bara när "tjejerna" inte säger det man vill höra. Jag vet att det är barnsligt, men jag vill inte höra att killen jag inte kan sluta tänka på förmodligen inte är intresserad och att jag kanske bara skulle strunta i hela saken!! Jag förstår att kompisar inte vill att man ska bli sårad, att dom försöker vara ärliga och beskydda en på sitt sätt, men jag vill inte ha det! Jag är så otroligt förnuftig själv, helt utan hjälp. Jag vet att han förmodligen inte är intresserad, jag vet att jag kanske överdriver hela grejen, men va fan, kan jag inte få hoppas och i det minsta försöka vara lite positiv!? Det är så svårt för mig att se såna saker i ett positivt ljus och jag behöver verkligen inte folk som tar den minsta lilla smula hopp jag har ifrån mig, eller får mig att känna mig som en idiot för att jag hoppas!

Jag tror det har att göra med att jag inte gillar att folk ska säga åt mig vad jag ska göra och hur jag ska uppföra mig. Människorna som mitt under ett gräl säger, ta det lugnt, andas! Det är dom värsta människorna jag vet! Jag blir helt galen. Och var jag inte lugn innan så kommer jag banne mig inte bli det av att dom säger åt mig att andas!! Eller om folk säger, ja, det är ju inte så smart att du blir så irriterad, ja då blir jag självklart hundra gånger mer irriterad! Jag tror faktiskt det handlar om att jag avskyr att folk säger åt mig att dölja mina känslor, jag gör det så mycket ändå att dom gångerna jag faktiskt visar att jag är arg eller ledsen eller gud-förbjude (!) förälskad så vill jag inte att någon kommer och försöker få mig att pressa ner känslorna igen.

Jag förstår M. Jag förstår henne mer nu än jag har gjort tidigare tror jag. Jag har inte heller lust att berätta för mina kompisar om jag går och tänkter på någon, för jag vill inte höra deras råd, jag struntar i det dom säger, jag kommer ändå göra som jag vill till sist, det enda dom bidrar med är att jag börjar tvivla på mig själv och min instinkt och helt ärligt, jag behöver inte hjälp med det.

Så kalla mig prinsessan, för nästa gång ni hör mig prata om mig själv och en kille så har vi nog blivit förlovade!

Hmm...

Jag vet inte riktigt vad jag håller på med... Det liknar inte mig och jag vet inte om jag gillar det, men jag testar. Det kanske inte blir till nåt ändå, så jag behöver nog inte oroa mig i för tid... Men det är bara väldigt olikt mig att göra så här. Jaja, nu får vi se... Updatering och närmare förklaring följer... tror jag..

Shit happens but life goes on

Ibland går saker och ting inte riktigt som man vill att dom ska göra. Det är tråkigt men det är inte hela världen, oftast. Igår gick i stort sätt ingenting som jag ville, och det är inte hela världen... idag. Igår var det värre, igår var det inte kul. Jag reagerade dumt, jag visste att det var dumt just då också, och hade det varit någon som hade tagit tag i mig och frågat, va fan håller du på med så skulle jag ha slutat. Men det var ingen som gjorde det. Idag ångrar jag det, inte mycket så att jag mår dåligt, det är bara lite klantigt... eller dumt helt enkelt. Jag är inte ledsen och jag är inte arg heller, faktiskt så bryr jag mig mycket mindre än jag själv tycker att jag borde, eller trodde att jag skulle bry mig om det som hände igår hände. Äsch, det är så värdelöst att försöka skriva något utan att kunna skriva rent ut det jag egentligen menar.

Det enda som är konstant är förändring. Inget är idag precis som det var igår. Det är en otroligt tröstande tanke, att veta att saker och ting inte alltid kommer att vara precis som dom är just nu. Tråkigt bara att jag inte tänkte på det igår... Så skulle jag kanske ha handlat annorlunda, men så igen, kanske inte... Nu är den kvällen över i alla fall och om ett par timmar är den här dagen också över och förhoppningsvis har jag inte bara tagit ett steg ifrån något men också ett mot något annat, något bättre!

Du förtrollar mig

Där sitter du
Med huvudet böjt över böckerna
Med pennan mellan tänderna
Med ett litet veck i pannan
Med ögonen fokuserade
Med gråa jogging byxor
Med en sliten grön tröja
Med det blonda håret åt alla håll

Jag kan inte släppa dig med blicken

Sen ser du upp
Lite förvånad
Lite generad över min blick
Och ler mot mig
Ditt leende
Drar handen genom håret
Säger åt mig att sätta igång
Och fortsätter med dina böcker
Helt koncentrerad

Och jag kan inte släppa dig med blicken

Jag skrev den här för jätte länge sedan, flera år sedan faktiskt, min egen kommentar till den var; en helt vanlig dag, en helt vanlig människa, men jag kan knappt andas. Det är riktigt kul att läsa den igen nu och veta vem jag tänkte på och hur det fortfarande kan fånga mig ibland, men inte alls på samma sätt. Känslan av att vara så absorberad av en människa är inte något jag känner särskilt ofta och verkligen inte något som brukar hålla i sig. Visst skulle det vara kul om det gjorde det, höll i sig alltså, men jag vet inte om jag funkar så. Tråkigt men sant, jag vet inte om jag är kapabel till att känna så i längre tid.

Jag satt och läste sånt som jag har skrivit på haket, det är intressant att se hur blind jag blir när jag skriver. Nej, hur blind jag blev när jag skrev. Jag såg ingenting alls, skrev bara ner känslan jag hade just då, inga ögon på tangentbordet, inga genomläsningar, inga tankar på något annat än att låta fingrarna vara en kanal för tankarna som inte längre fick plats i huvudet. Det är inte så mycket så längre. Jag är fortfarande otroligt impulsiv och skriver egentligen fortfarande bara känslor, men jag vet inte om det trängs lika mycket i mig som det gjorde då. Konstigt nog känns det som om jag är över tonårsperioden. Jag vet att jag är 23 och "officielt" över tonårstiden för längesedan, men den dröjer alltid kvar lite längre än man egentligen erkänner. Den är över nu för mig. När jag läser tillbaka ser jag den stora skilnaden. Mognaden och lugnet som har kommit, inte överdrivet mycket av något av det, men mer i alla fall. Det är inte varje dag jag känner såhär, men just idag känner jag mig ganska trygg. Inte trygg på det sättet som jag en dag gärna vill känna mig, men trygg på ett "jag kan klara mig"-sätt. Det är en skön känsla.

Idag har jag faktiskt tänkt på en annan kille som skulle kunna få mig att känna som i dikten, men jag vet inte om det är dumt av mig att överhuvudtaget tänka på det... Än mindre skriva om det!! Jag skulle ha kunnat skrivit hela det här inlägget till honom, det hade jag nog gjort för tre-fyra år sedan, men det är en av punkterna där jag har ändrat mig, jag vågar inte göra det idag, trots att jag vet att han inte skulle läsa det. Jag kanske tar modet till mig nästa gång...

Inside Me

Alla vill inte ha barn. Alla vill inte gifta sig och ha en familj. Vissa kan klara sig själva. Det är på något sätt imponerande, att klara sig utan all den omsorg och allt det stöd en familj ger. Att vara oberoende, självständig, sin egen. Att inte bry sig om allt sånt som folk menar att man ska bry sig om, helt enkelt att ta sig ur alla måsten om att träffa folk (ja, det är klart jag menar män!).


Vi har hört mycket om automatiska tankar, livsregler och skemata på sista tiden. Komplicerat för medicinstuderande som har vant sig att tänka på saker och ting som svarta eller vita, vi får fakta, och även när vi kommer så långt som till forskningsgränsen så är det vi pratar om oftast väldigt påtagligt och konkret på något sätt. Skemata är inte något konkret. Det är något som finns men utan en plats, något vi lever efter utan att veta det, något vi har fått med oss men utan att vi direkt kan säga från vem och när. Det gör det till ett svårt ord och ett svårt begrepp. Jag har funderat på mina automatiska tankar, livsregler och skemata. Det är förmodligen dumt att tro att man kan analysera sig själv på det sättet, men jag tror det är viktigt att veta vad man har i sig, vad som gör att man uppför sig på ett sätt och inte på ett annat.

Vi hade en case med en ung studerande som hade depression och tentasångest. Några av uppgifterna gick ut på att hitta hans negativa automatiska tankar, hans livsregler (eller levnadsregler, jag vet inte riktigt vad man kallar dom på svenska...) och hans skemata. Dessutom skulle man beskriva typiska depressiva tankar. Det var så lätt för mig. Det var så otroligt lätt att leva mig in i hans situation. Tankarna han hade var inte alls främmande från det som rusar igenom mitt eget huvud ibland. Jag tror inte jag har en depression, men jag har otroligt många tankar.

Är det dåligt att tänka mycket? När blir det för mycket? När ska man sluta analysera och bara leva? Tankarna är ju inte bara negativa, långt ifrån. Jag har alltid fått veta att jag är en positiv person, och skulle faktiskt själv hålla med, men jag fick nyligen veta att när psykologen pratade om dom negativa automatiska tankar så var det mig en person tänkte på. Jag har aldrig uppfattat mig själv som negativ, men jag tror ofta jag slänger ur mig saker som jag inte menar men som låter otroligt nedvärderande och negativt om mig själv. Problemet är nog att jag räknar med att folk ska förstå när jag menar det och när jag bara ventilerar frustrationer, men det gör ju inte alla. Jag nämnde det för K sist när vi cyklade hem, jag vet inte varför jag litar på att han är ärlig och säger som han tycker i sånt här, men det gör jag. Han sa bara, jag tycker inte du är negativ. Jag tror han fattar det, det med att klaga och säga att allt suger men egentligen så tycker man att allt faktiskt är ganska ok. Huri fattar det också tror jag. Vi klagar och gnäller som inga andra, men gapskratta åt det efteråt och kollar väldigt undrande på personer som verkligen ser ut att mena gnällandet.

Ibland undrar jag över hur mycket jag ger av mig själv till folk, vänner. Hur mycket håller jag tillbaka? Jag menar, vissa saker håller man för sig själv helt medvetet, men andra saker kommer helt enkelt inte fram även om man inte medvetet håller dom gömnda. Eller det kanske dom gör, bara inte med alla vänner? Jag tror inte folk vet hur komplicerad jag egentligen är, vilket är tur, för visste dom det skulle jag vara mer ensam än jag redan är. (Loneliness is a state of mind!).

Jag är inte en positiv person på det sättet att jag räknar med att det står en häst och väntar på mig när jag får ett rum fyllt med hästskit. Jag är en positiv person som tänker, jaha, då har vi i det minsta gödsel och ett extra rum. Jag kanske kunde hoppas på att det var en häst i närheten men jag räknar inte med det. Jag jobbar med det jag har, visst klagar jag över att behöva lasta allt skit ut i trädgården och göra rent i rummet, men jag gör det, och jag hittar ett sätt att vända det till något positivt i form av vackra rosor och ett arbetsrum. Men det är ju klart, det folk ser är ju the bitching and moaning!

Kan man vara en självständig person med behov för en familj? Kan jag överhuvudtaget klara av att vara så mycket med några få människor? Jag blir så lätt trött på folk, jag måste komma ifrån och andas lite ibland. Jag vet att det är ett hopp från hästskiten och till det här, men nu är det alltså så min hjärna funkar så... Jag fixar inte osjälvtändiga människor som gör som jag säger och klänger över mig. Hur ska jag någonsin klara av mina barn!? (Om jag får några) Men har faktikt aldrig känt att jag blev trött på ett barn för att det var osjälvständigt, bara vuxna människor. Folk som säger, ja, men jag tycker som du, och vi gör som du säger. Nej, då vill jag helst inte tycka eller göra något alls med den personen!! Jag kanske kräver för mycket av människor omkring mig...?

Varje dag som går förbi är ännu en dag som jag inte lever fullt ut. Jag vill ha mer. Jag vill ha allt. Jag vill ha utan att veta hur jag skaffar det, en frustrerande känsla som är det som just nu tar mest plats i mig. Jag känner som om jag står och stampar och förbereder mig för något, men jag kanske redan har kommit igång, jag vet det bara inte än? Jag kanske ser tillbaka om 20 år och tänkter, jösses, där hade jag verkligen fullfart framåt, men det känns ganska stillastående just nu. Jag vill inte vara hamstern som springer i hjulet utan att fatta det tills den faller ur med en hård smäll och då tänker, det är ju faktiskt skönt att kunna gå istället för att springa hela tiden. Det känns inte som om jag springer, men mer som om tiden springer ifrån mig.

Fortsätter mitt liv som det har gjort hittils så kommer jag att få ett ganska bra jobb som ligger nära det jag alltid drömt om, jag kommer att vara trygg och trivas men jag kommer inte ha en egen familj. Det är svårt för folk att höra det här och inte säga att det är en negativ tanke, men eftersom jag är den enda som vet hur mitt liv har sett ut hittils så är det faktiskt bara jag som vet hur otroligt verklighetsnära det är och att det är en väldigt realistisk tanke. Det folk inte ser eller hör är rösten som inne i mig, som trots allt skriker: NEJ!! Du får visst allt det andra också, du får visst mer, och allt som du vill ha, allt det du så tydligt kan se när du blundar.

Jag kallar mig själv en positiv realist, ibland en gnällig kärring som borde hålla käften med sina negativiteter och andra gånger en otroligt naiv liten flicka som fortfarande inte kan släppa prinsen, nej, som vägrar, som vägrar släppa prinsen!

Tidsfördriv

Jag kan inte ta det seriöst. Tentan är imorn och jag sitter här och kan inte ta det seriöst. Jösses alltså, det är ju helt otroligt. Jag är inte nervös eller orolig eller någonting alls, förmodligen för att jag har passerat det till bryr mig inte! Sitter och funderar på om jag ska ringa Berit och kolla om hon ska till farma-fest imorn. Egentligen så borde jag ta en vakt och så en till på lördag, kanske till och med en på söndag. Jag behöver ju pengarna... Men känner att jag behöver ha lite kul också, det har varit en jobbig vecka! Jag tror det är mer det jag fokuserar på, att imorn så är det klart (förhoppningsvis) och så kan jag vara lite ledig i helgen och inte plugga alls! Efter tentan ska jag ner på stan och fixa lite grejer och kanske ta en fika helt själv och bara njuta av att inte ha några böcker att springa hem till! Underbart!

Lyssnar på en låt som mamma gillar, men hon hör den på spanska och jag på engelska. A world without love by Peter and Gordon. Jag gillar gammal musik... Lay lady lay, Bob Dylan, fantastiskt skön låt!

Steg ett

Jag ska på skidresa vecka 5!!! Har precis betalat depositum så nu är det bara att vänta och se om det inte var över 130 personer som anmälde sig mellan 00.01 och 00.30 För om det inte var det så har jag en plats!! Hoppas det är trevliga människor som ska åka, och att jag överlever... Jag vet hur klumpig jag är så det är faktiskt inte ens på skoj...!

Egenskaper att ta vara på

Ödmjukhet, det är inte ett så använt ord längre. Nu för tiden ska man vara så otroligt självsäker, att man tycker man är störst bäst och vackrast är det inte något fel i längre. Jag kommer ihåg min fröken på lågstadiet eller var det dagis? I vilket fall som helst så sa en fröken till mig en gång att man aldrig ska vara elak eller högfärdig och tro att man är bäst bara för att man är äldst på lågstadiet, för det är man bara ett år, och så börjar man mellanstadiet som den minsta igen. Det stämmer lite igenom hela livet tycker jag. Man kände sig så stor och duktig när man gick i nian, och helt plötsligt så var man en liten etta igen... När man går sista året på medicin är man så otroligt duktig och stolt, vilket man självklart också ska vara, men direkt efteråt kommer man ut som den som inte vet någonting alls på ett sjukhus. Jag har aldrig glömt hennes råd. Jag vågar inte vara störst bäst och vackrast för så är man så otroligt nära att vara helt ner på noll igen. Jag trivs i mitten. Jag är duktig men inte bäst eftersom det beror på vilka man jämför sig med, eller det jag menar är, duktig kan man vara helt ensam, jag behöver ingen annan för att vara bra, däremot behöver jag en massa folk som är dåliga för att vara bäst själv. Jag gillar inte att vara beroende av andra, så jag föredrar bra framför bäst.

Jag tror problemet kanske är att det är svårt att gå den balansgång det är mellan att vara säker på sig själv, och inte översäker...? Folk som är så säkra på sig själva att dom aldrig ifrågasätter sina egna beslut eller går tillbaka och kollar att saker och ting faktiskt är ordentligt gjorda gör oftast dom största och dummaste fel. Det har jag läst i en bok en gång, och jag tror faktiskt det stämmer. Jag vill mycker hellre vara en sådan läkare som säger vänta två sekunder, jag ska kolla upp den här medicinen när jag är det minsta osäker, än att vara den som väldigt självsäkert säger, ta det här, det funkar nog och så strunta i att kolla upp om det verkligen var rätt.

Folk säger alltid att jag är väldigt hård mot mig själv, och det är jag också ibland. Jag kan bli väldigt trött på det när det går för långt, men oftast är det något jag är nöjd med. När det kommer till det fackliga vet jag att jag måste vara hård mot mig själv, det är helt enkelt inte ok att vara en läkare som kan 60% av det som man ska kunna... Jösses, det är ju 40 av 100 patienter som då går hem feldiagnostiserade! Nej, när det kommer till det fackliga är det bra att vara hård och aldrig glömma att man inte vet allt. När det kommer till det personliga... Ja, där måste jag arbeta lite mera på hur jag ska hantera mig själv...

Rött för upptaget, Grönt för ledigt, Gult för idioter

Det är så ofta jag är en idiot att det inte borde komma som någon överraskning längre. Men inte destå mindre blir jag galen på mig själv när jag igen gör något idiotiskt, eller snarare inte gör något vilket ofta är mycket dummare än att faktiskt göra något! Jag är en vandrande katastrof. Jag kommer aldrig att lära mig hur man är självsäker och cool. Jag kommer alltid att vara dumma pinsama konstiga jag!

Det är så olyckligt när man själv är skuld till att man står helt stilla. Jag borde köra här, men jag sitter som ett litet barn i passargerarsätet och vill inte ens se på vägen! Jag vågar inte. Det är hela problemet. När jag inte ser vägen behöver jag inte oroa mig över dumma svängar och backar, eller stopskyltar för den delen... Det är läskigt, att inte veta vart man är på väg utan helt enkelt gå på känsla, specielt när ens känslor ofta bråkar med hjärnan och man hamnar i situationer där man varken kan röra sig fram eller tillbaka.

Jag är så trött på mig själv idag. Jag är så trött på att alltid vara sur på mig själv, alltid vara så hård mot mig själv och alltid ta på mig ansvaret för allt. Jag vet att det låter motstridigt, att jag inte tar några medvetna beslut själv men ändå tar på mig ansvaret för vad som än händer, eller i alla fall allt dåligt som händer. Varför ska jag alltid ifrågasätta allt jag gör? Vore jag en annan person så skulle jag hata mig själv. Jag menar, jag är så elak och orättvis mot mig själv, hade det varit en kompis skulle jag ha droppat henne för länge sedan! Det är bara så svårt att bli av med sig själv.

Nu sitter jag här med mitt idiotiska gröna garnarmband som jag måste klippa av! Jag är så fantastiskt trött på det jävla armbandet att jag överväger att tända ett ljus och bränna det!

PIT vs Pengar

Idag har jag varit till PIT möte nummer 2. Jag är officielt en aktiv pitare! Egentligen har jag inte bestämt mig för att åka än, men jag ska bestämma mig i dom närmaste månaderna, förmodligen innan januari. Det är verkligen svårt, för jag känner att det står lite mellan ett vikariat och resan, och jag vill göra allt på än gång! Jag skulle ju kunna resa på sommaren, spara ihop och åka iväg... Men hela poängen med att plugga medicin var ju just det här, att få åka iväg till ett u-land och göra vad jag kan för att hjälpa till. Jag vet att jag inte kan så mycket än, men jag behöver den här erfarenheten till att senare, när kunskapen sitter lite bättre och jag är klar som läkare kunna åka iväg och känna att jag fixar det här. Vikariatet är det praktiska smarta valet, jag menar, jag skulle ju till och med få en relativt bra lön, men jag vill inte redan nu börja ge upp det som var hela meningen med att läsa medicin. Åh, jag vet inte vad jag ska göra...!

Hur som helst så hoppas jag att det blir trevligt att vara med i PIT, jag har hoppat med i en malaria-grupp som ska fixa en dag då folk ska springa in pengar till malarianät i Afrika. Det är en massa jobb men jag tror det blir kul! Dessutom ska jag med till ett möte i Köpenhamn och en helg här i Århus, förhoppningsvis är det trevliga människor som jag kommer att trivas med... för då gör det ingenting att jag inte kommer iväg, då är det bara kul att hjälpa till.

Snuttefilt och trygghetsnät?

Vi hade ingenting att prata om idag. Jag vet inte om det bara var jag som kände så, men det tror jag inte. Det kanske var jag som var på konstigt humör. Jag har aldrig varit hemma så tidigt från en söndagsmiddag förut. Jag gick redan 21.15 och jag hade tänkt på det i säkert en halvtimme. Jag pratade med Anne Sophie när jag kom hem och så säger hon tillsist, hoppa i sängen och läs något annat än farma, du får ändå inte någonting ut av det just nu när du är upprörd. Jag sa att jag inte var upprörd, bara lite "træt af" dvs. trött på eller irriterad/besviken över hur kvällen hade gått. Och så säger hon, du är ledsen.

Ja, jag är ledsen. Jag kanske överdriver, men det känns som om vi glider ifrån varandra. Det är så konstigt för jag tycker så mycket om dom, men jag vet inte om vi överhuvudtaget har något gemensamt mer än att vi pluggar medicin och tro mig, det ämne uttöms fortare än man skulle kunna tro. Jag gillar att vara med Johan, ibland. Vi kan ha det så roligt ihop några gånger, och så andra gånger har vi INGENTING att säga. Jag förstår att han var trött idag och det var också därför jag gick, men jag hade ju inte heller något att säga. Alla frågor känns gamla och påtvingade. Alice och jag är så olika. Jag lägger mer och mer märke till alla punkter där vi helt enkelt är som natt och dag. Det är inte något problem när vi gör något, men jag kan inte låta bli att bli irriterad över vissa saker hon säger ibland. Ändå har hon och jag mer att säga till varandra än Johan och jag har oftast.

Jag vill inte vara utan dom, men jag vet inte hur vi ska fortsätta såhär, det känns som om allt rinner ut i sanden, en vänskap som glider genom fingrarna på mig. Men det är ju så många vänskaper som går den vägen...

Jag vet inte om det alltid är meningen att man ska rädda en vänskap, det är det nog inte. Men vad är det egentligen den ska bygga på? Har man ingenting att säga till varandra så vet jag inte riktigt vad man har... I mitt fall så har jag en snuttefilt och ett trygghetsnät. Jag litar på dom och jag tycket otroligt mycket om dom, behöver man mer? Jag vet inte

Hide and Seek

Jag gillar låten, den är mystisk på något sätt och den var med till min yoga timme idag. Ett bra program faktiskt. Hårt på ett bra sätt. Har varit till dans också... en riktig träningsdag har det varit!

Har dessutom städat hos Johan. Han hade inte fattat hur man öppnade hans nya balkong så jag fick komma och hjälpa honom och så fick vi pankakor och glass när vi var färdiga. Åt förresten lunch med honom på stan idag. Ganska kul hur vi bestämmer oss för att träffas bara sådär plötsligt eftersom jag ska äta mellan mina träningspass och så stöter jag på Alice på stan med sin syster. Av alla människor som jag kunde ha stött på så stod hon helt plötsligt där i en av dom små gatorna till och med! Nå, men det var trevligt att äta med dom idag, men så har vi säkert ingenting att prata om imorn! Hehe...

Lång fredagsbar nästa fredag!! Jag har ett skåp att lägga mina grejer i nu så jag behöver inte ha dom liggande i loungen, perfekt! Måste komma på vad jag ska ha för kläder, får ju inte köpa något nytt!

Jösses, låten fastnar verkligen i huvudet!

En grop

Jag är på väg ner. Eller, jag tror jag är på väg ner. Jag kan inte vara säker för det är man aldrig förens man är uppe igen, då inser man hur nere man har varit. Det brukar börja på det här sättet för mig. Tankar och fantasier som fångar mig och helt plötsligt har det gått en timme och jag har suttit helt stilla och bara stirrat. En dag som börjar som en mysig morgon i sängen med en bok blir till ett djupt hål som känns omöjlig att kravla sig ur. En bedövande slags känsla som gör att man tänker långsammare och reagerar långsammare. Det är inte så att det nödvändigtvis är negativa tankar som dominerar i huvudet, det är en massa tankar, funderingar, fantasier, förhopningar och drömmar.

Jag försvinner från nuet, det är nog det det är. Det är nog därför jag blir lite rädd för det. Jag får en känsla av att vara i en dimma och ibland kommer jag faktiskt på mig själv med att gnugga mig i ögonen eller skaka på huvudet för att se om känslan inte försvinner, men det gör den aldrig. Ungefär som om man har sovit för länge. Jag vet inte om det är ett tillstånd som jag borde acceptera och kanske till och med uppskatta? Något jag skulle kunna njuta av eller i det minsta kanske komma fram till något med. Problemet är att funderingarna sällan rör sig kring lösningar. De rör sig kring saker som kanske inte har en lösning men som nog bara ska accepteras och bearbetas. Det kanske är en bearbetningsfas?

Jag går så ofta runt och tänker att nu får det alltså snart hända något, men jag gör aldrig något åt det själv. Jag är inte den kreativa, uppfinningsrika person som kan komma på en massa saker man kan göra en tråkig söndag för att det ska bli en dag som man känner var värd att leva. Idag försvan bland sidor i en bok. Timmar och minuter som är borta nu och som jag inte gjorde någonting med. Men å andra sidan, hur många timmar av alla dom vi har kan vi egentligen säga var värda något? Jag slösar bort den korta tid jag har, och jag önskar verkligen jag visste vad jag kunde göra som skulle kunna få dagarna till att kännas mera fyllda av liv och mening.

Just nu lever jag för mig själv, utan att det är någon som har krav på min tid och uppmärksamhet, och jag funkar inte riktigt när jag har det så. Det handlar inte om att vara älskad eller omtyckt, det handlar om att vara behövd. Det är ingen som behöver mig. Jag har det inte dåligt, jag har ett bra liv och bra vänner och en bra familj, men det fattas något, det har det alltid gjort och jag tror snart jag måste komma på vad det är.

Tillbaka till verkligheten

Nu är det en enkel helg kvar på sommarlovet och den ska ju självklart firas, med att sitta bredvid en dement man och läsa farmakologi! Ja, mitt sätt att fira är inte det mest konventionella, men vi är ju alla olika. Plånboken har gått på en ofrivillig bantningskurs och nu har den helt enkelt blivit för lätt, praktiskt taget anorektisk, så det är upp till mig att hitta något att stoppa i den.

Jag kom hem natten till tisdag. Det är alltid jobbigt att åka ifrån mamma som blir så ledsen, men det var faktiskt ok att komma hem. Träffade B och K tisdag eftermiddag och det är ju alltid kul att se dom igen. Onsdag var jag på lunch med AS och upptäckte hur mycket jag faktiskt har saknat henne under sommaren. Jag tror vi kommer att jobba bra ihop ihöst.

Lektionerna börjar på måndag. Farmakologi föreläsning och introduktion antar jag. Har precis fått reda på att vi ska läsa något men ingen verkar veta precis vad... Så jag läser dom första 3 kapitel och hoppas på att det är något av det vi ska ha om. Jag vill verkligen lära mig det här ordentligt, jag vill vara duktig och fatta, så det ska helt enkelt läsas ordentligt och i tid. Det är en väldigt motiverad A som börjar skolan på måndag!

Barnvakt

För att återknyta lite till förra inlägget så var tentan godkänd, betyget var inte superbra, men jag förtjänade nog inte mer heller.

Nu har jag varit i Sverige i en månad och två dagar. Vädret har varit mindre bra vilket brukar göra mig grinig, men det har inte varit så illa ändå. Jag har byggt en ikea säng nästan helt själv vilket verkligen tog på krafterna! Har dessutom tagit tag i allt som ska slängas och försökt skapa lite ordning här. Det är tröttsamt men tillfredsställande.

Idag ska jag på stan med Felicia och Marlon. Det blir spännande att se hur jag klarar mig. Jag var ju på stan med Felicia för ett par veckor sedan och det gick riktigt bra, det är så tydligt att hon börjar bli stor och mer mogen, läskigt på något sätt. Jag menar, jag har burit henne när hon var bara några dagar gammal och nu går hon omkring och vill ha smink på sig! Det är ju otroligt så fort tiden går. Vi har alltid trivts bra ihop så jag hoppas bara det fortsätter så nu när puberteten och den hemska tonåren är i närheten... Marlon däremot har jag inte haft lika mycket kontakt med som med Felicia. Jag menar, jag passade ju henne när hon var liten, men det gjorde jag inte med Marlon på samma sätt. Dessutom är Marlon fortfarande liten, hoppas bara inte han blir grinig idag...

Återträff

Jag har visst blivit riktigt dålig på att hålla den här sidan uppdaterad, nu får jag ta tag i det när jag ändå har ledigt och all tid i världen. Jag vill förresten kommentera på något som jag har märkt nu när jag har läst några av mina gamla inlägg. Ibland låter det lite konstigt och ordvalen blir lite fel, det har väldigt mycket att göra med danskan. Svenska och danska är så nära varandra i mina öron att jag har svårt att höra skillnaden ibland, vissa saker säger jag ju bara på danska så det låter rätt även om det kanske är fel på svenska. Det är mest uttryck, vändningar och ordföljder, men det är irriterande när jag själv läser igenom det så jag ska försöka att tänka på det mera från och med nu.


Imorgon har jag varit i Sverige i 10 dagar, och har haft sommarlov i 20 dagar. Imorgon kommer även resultaten på min biokemi tenta. Jag trodde dom skulle komma idag men ingen hade hört något och jag stressade upp mig helt i onödan. Så nu ska jag försöka sova utan att ha mardrömmar om omtentor. Förhoppningsvis blir det en bra dag i morgon.

Idag har Maja, Maire och jag träffats. Jag har inte sett dom på jätte länge och det är alltid kul att träffa folk igen och höra vad dom har haft för sig. Det är bara så tråkigt att man ses så sällan. Jag överraskas alltid över hur ensam jag faktiskt känner mig när jag äntligen kommer hem på sommaren. Jag har ett helt annat liv i Århus så det är ju klart att jag saknar det när jag kommer hem men samtidigt så längtar jag hem ibland under terminen. Problemet är att jag kanske längtar tillbaka till något som inte riktigt finns längre. Inte för att vännerna inte är här, men det är ju inte gymnasie längre. Folk har blivit äldre och gått olika vägar, man är inte på samma ställe längre och inte för att man inte trivs ihop när man är tillsammans nu, det är bara vuxna människor som umgås nu, inte tonåringar på rasterna. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här egentligen. Jag tyckte att det var jätte mysigt att se både Marie och Maja idag, kul att höra hur det går och se hur dom ser ut, skönt att känna att man fortfarande kan prata och ha det trevligt tillsammans. Jag kanske borde vara bättre på att hålla kontakten, jag menar, det behöver kanske inte kännas ensamt på sommaren?

Jag lever!

Ja, just nu i alla fall. Har varit lite borta och det beror på att jag har varit dum nog att välja en utbildning som tar mitt liv som depositum när jag börjar och jag lever med den eventuellt naiva tro att jag kommer att få det tillbaka om ett par år... Men jag börjar tvivla!

Hur som helst, ville bara ta en liten paus från helvetet och skriva att även om jag inte alltid är säker på det så både andas jag och hjärtat slår, så jag kan nog i den kliniska mening kallas levande. Dessutom är hjärnaktiviteten på topp, så jo, alla folk som har koll på det säger positiva livstecken! Hurra!!

Om fyra dagar ganska precist är jag full som en gris och alla bekymmer kommer att vara bortblåsta! Lääääängtar!!

Inte min hund

Kom på att jag måste klargöra att hunden på bilden till "¨Värt att rädda?" inte är min Candy, min älskling liknar hunden men hon är mycket vackrare. Jag har haft bilder på henne på datorn, men vet inte riktigt vad jag har gjort av dom nu... Men det är i alla fall inte hon!

Värt att rädda?

Jag har tänkt lite på den där frågan man hör lite då och då, vad skulle du rädda om ditt hus brann? Alltså, det förutsätter såklart att alla levande varelser, människor och djur, är i säkerhet. Jag satt och tänkte lite och kom inte riktigt på något. Jag vet inte om det är sorgligt att jag inte har något jag skulle vilja rädda. Jo, visst finns det vissa saker som jag verkligen inte skulle vilja förlora, mormors foto, det är ju det enda vi har... Min guldhalskedja som jag har haft sedan jag var liten och armbandet som jag nog har haft längre tid. Men om det helt plötsligt började brinna så skulle jag nog bara springa ut och utan att tänka på allt det, jag skulle komma på det ute och då skulle jag helt enkelt inte gå in igen. Det är viktiga saker för mig, men jag får ju ingen användning för dom om jag själv dör.


Nu bor jag inte hemma med min vovve längre, men om jag gjorde det så skulle hon självklart vara den första att bli räddad, jag vet att frågan säger att människor och djur är i säkerhet, men i verkligheten så skulle hon alltså vara först på min lista. Jag kan skrika på dom andra, båda mamma och Huri kan gå och fattar själva att dom ska ut när det brinner, men Candy är ju en liten oskyldig vovve som inte har en chans om ma inte hjälper henne. Fy! Kan inte ens tänka mig något så hemskt. Jag skulle till att börja med aldrig gå ut utan henne, men om jag gjorde det så tror jag hon är den enda anledningen jag skulle gå in igen.


Jag förstår inte folk som säger bilder och sånt. Jag menar, visst skulle det vara tråkigt att förlora mormors bild, men i sista änden så finns fotot i minnet och inga andra bilder jag har är värda att rädda egentligen. Jag skulle väldigt ogärna förlora min dator, eller min telefon, eller min plånbok med sjukförsäkringskort eller mitt pass, men igen, inte värt att offra livet på. Det är en hemsk situation att tänka på.


En gång när jag var liten brann det i källaren. Det började mitt i natten och jag tror det var Huri som vaknade och kände rök eller om det var mamma. Det var inte jag i alla fall. Huri är väldigt känslig när det kommer till rök så det skulle inte förvåna mig om det var hon... I vilket fall som helst så går mamma ut till dörren men när hon öppnar den så ser man inte trapporna eftersom det var så mycket rök utanför, så vi går ut på balkongen och utanför står brandbilarna redan. Hmm... Nu när jag tänker på det så var det kanske någon som knackade på... Jag var väldigt liten och kommer faktiskt inte ihåg allt. Jag kommer ihåg att jag såg det blåa ljuset genom persiennerna inne i sovrummet och att mamma inte var panikslagen när hon väckte mig. Jag kommer också ihåg att jag fick lindad en rosa filt om mig och att vi stod ute på balkongen länge eftersom brandmännen hade branden under kontroll och tyckte att det var bäst att vi stannade där.


Om ni frågar min syster eller min mamma så kan dom bekräfta att jag har väldigt få minnen från min barndom. Jag kommer ihåg lite från dagis, men annars så börjar minnena när jag börjar skolan. Jag kommer inte ihåg något från åren jag bodde i El Salvador, inte något från tiden i Hallstahammar och väldigt lite från början av dagis. Jag vet inte vad mitt första minne är och jag kan inte skilja på sånt som jag har hört och sånt som jag själv kommer ihåg.


Det är konstigt, jag kommer faktist ihåg branden nu, det gjorde jag inte för en halvtimme sedan. Jag kommer ihåg så konstiga saker, hur ljuset faller på golvet i vardagsrummet i Skultuna, att vi plockade morötter i trädgårdslandet på dagis, att det var en tjej som bröt tån när hon cyklade på en sparkcyckel utan skor en sommar på dagis, jag tror hon heter Sofia eller något i den stil, hon hade ofta en klänning med Mimmi på och hade blont hår som var klippt i det jag nu refererar till som 80-tals frisyr. Jag kommer ihåg att jag tappade en tand när jag satt uppe på en gren på ett äppelträd på dagis, vilket jag inte gjorde ofta eftersom jag inte var den som klättrade i träd. Jag kommer ihåg att Huri och jag lekte på den stora stenen bakom skolan. Jag kommer ihåg att en dag så var vi ute i skogen bakom skolan med klassen och gräset var jätte högt och fröken sa att vi skulle stampa med fötterna för att skrämma bort ormarna, tro mig, jag stampade mest av alla!! Men där är jag redan i skolan, det är svårt att peka ut något som är först. Det värsta är att bildet hjälper inte, jag får inte riktigt något ut av att kolla på bilder, jag kommer inte ihåg vad jag har tänkt eller känt när bilden har blivit tagen. Därför skulle det för mig i alla fall inte vara värt att rädda en massa bilder.

Stridslystna medicinare

Vi förbereder oss för strid. I det minsta låter det så från alla mail och sms jag har fått dom senaste dagarna. En kamp för våra rättigheter som bortskämnda medicinstuderande! Vi ska hålla ihop och stötta varandra. Vi ska stå på oss och tro på att vi kan göra en skillnad i denna stora orättvisa som görs emot oss. Tillsammans ska vi visa vår hållning och få dom till att göra som vi vill! Hahaha! Jösses, vi borde ha yoga på schemat i det här programmet...!

Det kanske låter som om jag inte är helt ening med protesterna som planeras, men det är jag faktiskt. Det har dom sista dagarna gått riktigt många olika rykten och hittils vet vi inte med 100% säkerhet vad allt handlar om, men i stora drag så planerar universitetet i Århus att gå ihop eller påbörja ett närmare sammarbete med universitetssjukhuset i Ålborg, faktiskt redan från hösten i år. Det skulle mer precist innebära att flera studieplatser erbjuds i Ålborg för medicinstuderande som läser på 8e till 12e termin. Hittils så låter det väldigt trevligt och bra, tills vi kommer till nästa del... Det kommer nämligen att finnas ett antal platser som helt enkelt ska fyllas i Ålborg och om dom inte fylls upp av frivilliga kommer resten av platserna att fyllas genom lottdragning med följande tvångsflyttning av olyckliga medicinstuderande! Jag tror ni kan se att det här har skapat kaos på studiet... Det är fortfarande inte säkert om det handlar om alla 5 terminerna eller bara ett eller om man själv får välja, men hur mycket får man egentligen välja när man blir tvångsflyttad till en annan stad!?

Personligen så skulle jag nog inte ha något emot att testa på att bo i Ålborg ett tag, men dom praktiska problemen är bara allt för stora! Ska jag hitta ny lägenhet där eller får jag ett rum av universitetet? Är det då ett litet äckligt rum på under 10m2 som vaktrummen vi får när vi jobbar eller är på praktik? För redan där är det inte så kul längre... Ska jag dessutom betala hyra i Århus samtidigt? Hur gör jag med mitt medlemskap till gymmet? Jag kan ju inte betala för något som jag inte kan använda och dessutom är det dyrt att säga upp det och starta upp det igen när jag flyttar tillbaka. Det kostar också pengar att flytta till en annan stad, ska jag betala för det? Och om jag nu skulle få den dåliga idén att pendla i över tre timmar varje dag, vem ska då betala det? Och vem skaffar mig mitt liv tillbaka när jag i ett år tillbringar all min tid antingen i en föreläsningssal med folk jag inte känner eller i ett tåg? Men förutom dom praktiska delarna finns det ju något som kallas principer. Vissa av er känner nog till dom... Vi sökte in här av flera anledningar, många av dom som pluggar här skulle ha kunnat plugga i Köpenhamn eller Odense men valde Århus just på grund av staden. Vi gick in i det här på några villkor, man kan inte bara ändra om på det så att man helt plötsligt står i en helt annan situation än den som var utlovad från början! Jag kan inte se hur en skola ska kunna tvångsflytta på folk... Jag menar, det är ju många som är gifta och har barn, man kan ju inte bara riva upp sitt liv för att någon har fått en bra idé i styrelsen som man helt enkelt inte har disskuterat med studenterna. Det är den andra princip-delen, varför är det här en nyhet för våran fackförening och för medicinerrådet (typ vårat elevråd) dom ska väl också inklueras i besluttagande som påverkar oss så mycket!

Jaja, som sagt, jag tror yoga skulle vara väldigt passande just nu för folk har gått helt i luften över det här. Imorgon ska det hållas ett stort möte och alla medicinstuderande uppmanas att komma... Vi är över 150 per termin, och vi har 12 terminer, så vi det kul att se hur alla ska pressa sig in i ett auditorie för ca 300 personer... Det blir en spännande dag imorgon!

Insnöad

Jag bor för tilfället i en liten igloo. Jo, det är sant, pyttesmå fönster och det enda man ser utanför är snö. Dörren kan inte öppnas eftersom det är snö ungefär en halvmeter upp. Väggarna är jätte kalla och golvet har precis börjat att värmas upp av den golvvärme som jag betalar dyra pengar för och som jag har förbannat i många dagar eftersom den inte funkat, trodde jag. Problemet var som alltid när något tekniskt inte funkar, mänskligt. Jag hade visst inte stängt dom små springorna på fönstret och vid dörren, alltså dom som normalt är öppna för att ventilera men som inte ska vara öppna när det är snöstorm och man försöker värma upp rummet. Ja, dom är stängda nu och jag hoppas på att mina fingrar återfår sin normala färg, alltså inte blå, innom dom närmaste timmarna.


Faktiskt så är det väldigt passande att det ska snöa såhär mycket just nu, jag kan inte ta mig ut och allt jag kan göra är sitta hemma och läsa. Perfekt eftersom det är det enda jag får göra från och med nu. På måndag börjar tentaläsningen och jag känner redan hur jag ligger efter. Har som tur är hunnit läsa neuro till måndagsföreläsningen och är klar med allt till den här veckan, så jag har hela helgen på mig till att läsa två kapitel (helst tre, men minst två) biofysik, göra uppgifter till dom, totalt 26 stk., läsa ett kapitel biokemi till tisdags föreläsningen och tre uppgifter i immunsystemet till tisdags lektionen. Ganska ok faktiskt. Det är bara stressande att veta att från och med måndag och fram till den 16 maj har jag minst 40 sidor att läsa varje dag, plus
uppgifter och gruppmöten och lektioner... Och när det är klart har jag tre veckor till att råplugga biokemi och kemi innan tentan den 6 juni!


Jag vet att jag klagar och gnäller... men det är bara så jag klarar det här... jag måste få tycka synd om mig själv ibland!


Egentligen är det ju det här jag gillar, att sitta över böckerna, lösa alla uppgifterna och tänka,
faaan va bra jag är! Haha! Idag kunde jag inte komma upp på uni så AS kom ner till mig istället så vi kunde kolla igenom uppgifterna i optik vi hade till idag. Det finns ju ingen anledning till att komma till lektionen när man har fixat uppgifterna och förstår det. Så vi har ätit chokladkaka och suttit i sengen samtidigt som hon försökt förklara varför ögat inte kan uppfatta två punkter med mindre en 15 mikrometers mellanrum, ja, alltså förklara det utan att jag kastade alla papper och böcker ut i snön av frustration över hur dålig förklaringen är i modellsvaren till uppgifterna. Man kan ju inte be någon ge ett grunlag för varför det är så när dom inte själva har ett!! Puckon! Frågan irriterar mig fortfarande och jag vägrar tänka på det mer, kommer det som fråga till tentan tror jag bara jag skriker rakt ut!


Nu ska jag i alla fall fortsätta med min biofysik. Jag gillar det, fysik och jag har alltid varit goda vänner! Hmm... vet inte om det är så smart att sitta i sengen med täcken och kuddar överallt samtidigt som man ska plugga seriöst... Men det är helt enkelt för kallt för att vara i det här rummet utan minst två filtar eller ett tjock täcke över sig!

Sweet little lies

Jag övervägde att inte skriva något idag. Sen funderade jag på vad jag skulle skriva. Kärleksförklaringar till någon man i framtiden? Ett självständigt, "jag behöver inte någon som ger mig blommor och cholkad, det är allt för klyshigt"-inlägg? Ja, ok, självständigt på gränsen till bittert... Kanske något mera sorgset, en ensam tjejs desperata längtan efter kärlek och romans? Nej, jag vet inte riktigt vad jag känner... Kanske lite av alla ovannämnda.


Det är inte något specielt med den här dagen, annat än att det är hjärtan lite överallt och blommorna är extra snygga och dyra... Men det påminner mig ändå om att jag inte har särskilt mycket romantik i mitt liv för tillfället. Det kanske inte skulle ha varit så irriterande om jag inte hade träffat en kille i fredags som verkade otroligt trevlig och dessutom intresserad, och som i lördags skrev att han "befinner sig mitt i en väldigt förvirrande situation just nu..." Han skrev mer, komplimanger och massa annat som får mig till att himmla med ögonen helt ofrivilligt, men kontentan var, han hade jätte trevligt i fredags och kommer att tänka på mig, men det blir inte mer. Jag fattar inte riktigt vad som hände, jag tror inte jag missförstod situationen då, men nu är jag ganska säker på att han har flickvän... Det här är inte första gången det händer, jag tror jag har nämnt det innan. Det värsta är att jag frågade, lite på skoj så klart, men jag frågade om han hade flickvän och jag trodde han sa nej, men nu när jag tänker tillbaka så sa han nog inte nej direkt, han slingrade sig bara runt frågan...


Jag är så trött på sånt här. Det är inte för att man inte kan sitta och prata med en kille utan att tro att han stöter på en, det är klart man kan! Men jag kan alltså se skillnaden på det ena och det andra! Hur svårt ska det behöva vara att ge klara signaler? Jag är inte en sån som spelar spel, jag kanske har varit det förut, eller trott att jag var det, men det är jag inte. Jag är ärlig, jag ger signaler som faktiskt går att tyda, men det verkar inte funka så bra... Jag är verkligen naiv, jag tror oftast på att det folk säger och gör representerar det dom menar och tycker. Men det kanske är meningen att man ska använda sig av spel, låtsas och kasta ur sig små vita lögner? Det kanske blir trevligare för stunden, men fan va irriterande det är efteråt! Hade han sagt att han hade flickvän så hade jag självklart blivit lite förvånad och kanske lite besviken men jag hade i det minsta inte behövt få ett sms som gör att jag känner mig som ett pucko dagen efter...


Jag vet att det är många som använder sig av spel i "dejtig-livet" eller vad man nu ska kalla det... Jag förstår att man gör det, oftast, för att man är osäker och inte vill ge för mycket av sig själv och riskera att bli sårad. Andra gånger gör man det förmodligen bara för att utnyttja situationen... Nu vänder jag mig bara till första gruppen, den andra gruppen skulle kunna ta tillfället i akt för att sitta och skämmas! Jag tycker det är omoget att uppföra sig så, att inte säga vad man egentligen känner, att låtsas som om man inte gillar en person även om man gör det, att spela svårfångad och inte svara på sms, att försöka göra andra svartsjuka genom att flörta med en helt oskyldig tredje person, ja alla såna där dumma och barnsliga saker som folk gör!


Det är nog det jag vill skriva idag, denna kärlekens dag. Sluta spela med folks känslor, vissa kanske är med på leken och fattar vad det går ut på, men andra gör inte det. Jag tror faktiskt att när det kommer till kritan så vill nog dom flesta ha lite romantik i sina liv, kalla mig naiv, men jag tror bästa sättet för att få det är att släppa lögnerna och spelen...

Español

Jag har alltid kunnat prata spanska. Jag har alltid undrat över om det verkligen kan kallas mitt modersmål eller mitt första språk bara för att det råkar vara det språk jag sa mina första ord på. Eller för att det är språket jag pratar med mamma och pappa. Jag uttrycker mig bäst på svenska och det är det språk jag trivs bäst med på något sätt, men jag tror faktiskt jag har undervärderat betydelsen spanskan har för mig. Huri och jag har alltid skrattat åt mammas musik som hon sjunger med i för full hals. Men nu när vi båda var hemma sist och mamma lyssnade på några gamla låtar så kunde både Huri och jag sjunga med även om det bara var för att retas med henne. Det är låtar vi kan eller känner igen i alla fall och som är en del av vår barndom. Det är faktiskt inte urusla låtar heller, inte alla i alla fall... Bara dom som har en barnkör inkorporerade i refrängen, dom är usla... hehe

Jag kom på det här idag när jag satt och lyssnade på några Shakira låtar. Hon skriver ju både på spanska och på engelska och man kan verkligen se skilnaden i kreativitet och kvalitet. Det är ju klart, hon har lärt sig engelska som vuxen, men ändå. Jag ser är glad för att jag kan spanska och överraskad över att jag tydligen kan det så bra eller har det så mycket "i mig" att jag kan känna orden... Jag vet inte om man förstår det... Men i vissa språk som man bara kan halvbra så förstår man kanske betydelsen av orden men man får inte med essensen, dom känns inte på samma sätt... Äsch, jag är bara glad för att jag kan det någorlunda bra i alla fall!

Alice och jag har pratat om det här flera gånger, om vad som kan kallas ens modermål, hon tycker att det är det språk man har närmast hjärtat, det är bara svårt att bedömma det. Hon säger att hennes mamma har sagt att man vet vilket språk man har närmast hjärtat när man får barn, det språk man använder för att säga dom första ord till sitt barn på, det är ens modersmål... Så jag får väl bara ha tålamod, förhoppningsvis får jag reda på det en dag.

Interna konflikter

Jag älskar att vara här. Jag gör verkligen det. Jag tycker om landet trotts en massa saker jag inte är enig i angående politik och saker jag inte fattar på grund av att jag inte förstår alla traditonerna. Människorna här har varit så snälla. Det har varit så lätt att komma in och känna sig välkommen. Visst pratas det om för många svenskar och så vidare, men det är inte något som jag direkt tycker påverkar mitt personliga förhållande till någon, dessutom är jag enig i många av de argument danskarna har. Jag är stolt över mig själv för att jag har kunnat göra det här. Det är inte lätt att flytta ifrån sin familj och det är inte lätt att plugga på ett språk man inte har kunnat innan, men jag har gjort det, och jag känner att jag får vara stolt över det. Jag trivs här. Mina vänner är här. Jag gör det jag alltid har velat göra.

Varför kan jag då inte släppa känslan av att jag borde ha gjort allt det här någon annanstans? Att jag borde ha varit någon annanstans. Jag borde ha varit i Sverige. Varje gång jag hör någon prata om att plugga medicin i Sverige känner jag ett litet stick i hjärtat. Det känns som om inget jag gör här kommer att kunna mätas upp mot vad dom gör i Sverige, det kommer alltid att vara bättre trotts att jag vet att det inte stämmer!

Problemet är och kommer alltid att vara att jag inte tycker att jag är tillräckligt bra för att läsa medicin. Anledningen till att jag har kommit in här är en dålig omväxling av betyg. Det är klart jag förstår att danskarna blir sura när våra betyg från Sverige översätts till högre betyg på danska. Det är ju inte rättvist. Jag visste ingenting av det här innan jag kom ner. Jag skickade iväg min ansökan utan att egentligen tänka så mycket på det, utan att våga hoppas så mycket på det kanske man ska säga. Jag visste inte att jag drog fördel av en orättvisa. Men det viktigaste för mig just då var att komma in, att få göra det jag alltid velat göra, så jag tror inte det hade stoppat mig om jag hade vetat.

Jag kommer inte ihåg helt hur citatet är eller vart jag har hört det, men det är något med att för att få det du vill ha måste du vara redo att offra allt annat för det. Dom säger ingenting om att man inte får sakna allt det man har offrat... Jag vet att jag inte skulle ha kommit in i Sverige. Jag vet också att jag inte hade lust att hålla på och göra högskoleprovet en massa gånger tills jag äntligen fick 2.0. Jag ville börja, jag ville göra det här. Jag kände att det viktigaste är inte vart jag pluggar det är att jag pluggar det jag vill. Jag känner fortfarande så, egentligen. Och jag blir galen på mig själv för att jag känner det där sticket, men jag kan inte rå för det. Jag valde själv att flytta... varför känns det då som att ha blivit utslängd?

Och så var vi två...

Berit och Anne Sophie har precis gått. Vi har suttit sedan kl 14 och försökt få ihop en läseplan till dom nästa tre månaderna. Vi ska läsa och göra uppgifter i 8 veckor och ska på den tiden komma igenom hela stoffet, sen har vi tre veckor till att bara göra uppgifter. Frågan är om det är tillräckligt? Och om vi kommer att orka, hinna med allt, förstå allt, komma ihåg allt... Nej, förmodligen inte, men vi kan ju försöka.

Vi fick en dålig nyhet idag, Anne Sophie och jag, Berit ska prova att plugga ihop med Vibeke. Det känns otroligt tråkigt att hon inte vill fortsätta med oss men samtidigt så förstår jag att hon vill prova något annat. Eller, just nu vet vi egentligen inte om hon försvinner eller inte. Hon pratade med Vibeke igår och hörde att hon behövde någon att läsa biokemi med men att hon läser fysiologi med Nanna och Lotte. Berit har inte lust att byta grupp till bara ett ämne utan vill ha allt eller inget, antingen börjar dom läsa ihop redan nu eller så gör dom det inte alls. Jag hoppas självklart på att Vibeke säger att hon gärna vill fortsätta ihop med Nanna och Lotte hela fysiologi perioden, för då vill inte Berit alls. Usch! Det är jobbigt på flera olika sätt. Delvis för att jag vet att en av anledningarna till att hon vill prova något annat är att hon ibland tycker att vi pratar förbi henne så det är ju klart att jag mår dåligt över det även om det inte alls är meningen, delvis vet jag inte hur det kommer att funka bara med Anne Sophie och mig. Vi är båda två duktiga på att prata och hon är otroligt duktig i ämnena så det kommer kännas som om hon får "dra upp" mig.

Nej, just nu känns det inte alls bra. Men Berit ska prata med Vibeke idag och så får vi reda på om hon överhuvudtaget säger ja. Sen har hon sagt att hon gärna vill prova i två veckor och om det inte går undrade hon om det skulle vara ok att komma tillbaka, vilket det självklart skulle vara om det var innan den 26/2 som är vårt start datum. Men jag tror inte hon kommer tillbaka om hon provar med henne i två veckor. Jag tror dom första två veckorna är lätta och inte alls präglade av tentan, det är senare problemen kan komma, så jag tror inte hon kommer tillbaka, tyvärr.

Äsch, jag orkar inte tänka mer på det här just nu, det är för mycket som går åt helvete och hela veckan har varit ganska usel. Hoppas jag får en vakt imorgon eller på lördag, vet inte när annars jag ska pressa in det! Jag är så konstig! Det stör mig att det med Berit stör mig så mycket... Piss!

The Hurt

"I wanna lie, lie to myself
myself and someone else
just to feel something, something that hurts me
the hurt makes me feel alive"

Det är inte svårt att känna igen sig. Jag har ofta haft känslan av att något fattas. Jag vet inte vad det är, men det känns som det är något viktigt som inte finns där. Det är inte svårt att övertala sig själv om att det är "någon", vem som helst. Det är faktiskt skrämmande hur lätt det är att övertala sig själv till något. Man kan skapa känslor som inte fanns där, och även om dom aldrig kommer att vara lika starka som äkta känslor så ger dom en det man behöver just då, känslan av att man lever, det är alltså bara känslan av att känna något, vad som helst, bara man inte är kvar i det bedövade tillstånd man var innan.

Det var ett tag sedan jag kände så. Det var i alla fall ett tag sedan jag hade en stark känsla av att det fattades något. Jag vet inte om det beror på att jag har hittat det som fattades eller om jag har fyllt ut det tomrum med något annat. Det kanske är struntsamma? Det kanske bara är ett tomrum som ska utfyllas utan att det behöver vara något specielt man fyller ut med. Jag har i alla fall kommit fram till att det inte är "någon" som fattas. Alltså inte någon speciel, det är känslan den någon skulle kunna få fram i mig som nog är det som fattas. Faktiskt så vet jag inte om känslan egentligen är borta, jag tror bara jag har lärt mig att leva med den, att uppskatta den. Längtan skulle man kanske kunna kalla den... Det är ok att längta efter något som man vet kommer, det svåra är när man inte tror på att det kommer. Det är skilnaden, jag tror på att det kommer något helt specielt till mig. Inte nödvändigtvis någon, men jag tror att jag själv kommer att utveckals åt ett positivt håll, jag arbetar ju redan nu på det, och jag tror att det är det som kommer att fylla ut tomrummet på bästa sätt.

Grönt

Det var ganska mycket som snurrade runt i huvudet på mig idag som jag ville skriva om. Delvis ett förbannat inlägg på alla tjejer som kallar sig kompisar men uppför sig som giftormar, redo att sticka till så snart dom ser ett tilfälle! Delvis ett inlägg om hur arg jag blir på det stressande som finns omkring mig, och andra, just nu om att man ska hitta den "perfekta killen"! Jösses, har vi inte kommit längre än det? Kvinnor har i årtionden (nej, längre tid!) kämpat för att kvinnan ska kunna vara annat än flickvän, fru och mamma men nu är det som att det börjar vända och tjejer förvandlas till våp som inte klarar sig utan en man!

Men så kom jag på att jag hade en miljon saker jag skulle hinna med idag så det blev ingenting... Inte idag i alla fall... Mycket troligt att det kommer ett par väldigt sura inlägg lite längre fram om jag får upp ångan igen.

Istället har jag varit till capoiera i förmiddags, en brasiliansk kampdans tror jag man kallar det, efter att ha sovit i tre timmar. Jag jobbade ju natt igår, så det är nog inte så konstigt att jag känner mig helt mörbultad idag. Efter det ville jag egentligen hinna iväg till ikea, men det ligger allt för långt bort och jag skulle ändå hinna planera och handla in till imorgon så det sjuter jag på till på måndag. Då får jag ju sällskap med Anne Sophie också så det blir mycket trevligare! Jag kom hem lite före två efter träningen, där jag förresten träffade en svensk tjej som går i min parallel klass i skolan (vi går inte på lågstadiet även om det låter så...) som kände igen mig från föreläsningarna, själv hade jag självklart ingen aning vem hon var... Vid två tiden fick jag frukost och ett msn-snack med Huri som hade lite kris, storasyster löste självklart ut alla stora knutar! Efteråt cyklade jag iväg till affären och ägnade säkert en kvart på att leta efter pant-maskinen! Jag var redo att ge upp all form för miljöräddningsaktivitet och bara slänga pet-flaskorna i en papperskorg, eller ännu hellre, sätta eld på dom bara för att jävlas med dom puckade miljönissarna som inte kan placera en maskin så man ser den och på det sättet demotiverar all form för miljömedvetenhet! Men så pekade en bagarinna mot en lång mur som jag skulle följa och där jag till sist hittade en liten miljöstation.

Varför måste sånna ställen lukta så jävla illa? Det står att flaskorna får behålla korken på, men ändå är det några som envisas med att ta av den och slänga den på marken bredvid maskinen. Snacka om att helt och hållet missa poängen! Dessutom ligger det stora högar med plastpåsar blandade med papperspåsar och annat skit, bland annat ett bananskal, i papperskassar inne i den här lilla miljöstationen. Jag kanske låter lite cynisk, men jag tror att enda anledningen till att folk gör det här med pet-flaskorna är den förmögenhet dom själva vinner på det... Sorgligt, men jag tror det är sant.

För min egen del hade jag en grön tygpåse med som jag använder när jag ska handla in. Den är stor men får ändå plats i cykelkorgen, den rivs inte av vassa kanter, den blir inte upplöst när man ställer ner den i snön och den har ett skönt handtag som man faktiskt kan ha på axeln som en väska! För att inte tala om alla stora moraliska fördelarna med att jag inte förstör naturen!

Det blev visst ett ganska grönt inlägg idag... inte alls vad jag hade väntat mig!

Klara, färdiga...

Nu har jag skrivit upp alla föreläsningar, klasstimmar, seminarier, frågetimmar och provtentor vi har fram till maj och juni. Jag har även skrivit ner de sidor vi ska läsa till varje timme. Konstigt nog händer det något med mig varje gång jag blädrar fram till omkring slutet av april och början av maj. Hjärtat börjar dunka och magen drar ihop sig. Läskigt men också spännande. Det känns som om varje gång jag ser efter hur mycket jag har att läsa så har det växt med 100 sidor. Vilket skulle kunna indikera på att jag ska sluta kolla efter och bara börja läsa.


Jag har även kontrollerat hur jag har hållt min budget för januari. Inte särskilt uppiggande kan jag berätta. Jag har gått över 2000kr ungefär. Det låter hemskt, men faktum är att det inte är så hemskt eftersom jag har fått in lite mer än jag hade räknat med. Det slutar ändå inte plus minus noll, men det slutar inte med minus 2000 i alla fall! Efter det ganska deprimerande första försöket att hålla en budget har jag insett att jag inte klarar mig utan att jobba ungefär två dagar i månaden, vilket självklart är helt överkomligt. Därför har jag skrivit upp mig till att jobba i natt. Dom har inte ringt än, och jag hoppas självklart inte på att dom ringer heller, hoppas mest på att dom ringer och säger att dom behöver någon till att jobba kväll imorgon. Har inte alls lust att jobba natt. Jag blir så grinig och trött av att inte sova. Det vore så typiskt om jag fick jobba i natt och satt och var jätte sömnig på jobbet för igår kunde jag inte alls sova. Gick och lade mig vid 3 tiden. Så det vore typiskt om jag satt med ögonlocken halvägsned kl 23 inatt.


Nej, nu har jag gett mig sjutton på att bli färdig med syre delen i boken idag, så jag skulle kanske ta tag i det. Jag är redo, det känns som om jag är redo för att verkligen sätta igång och jobba nu.

Heart of life

Jag har ett ganska specielt förhållande till ord. Jag älskar ord. Det finns inte mycket som är så vackert som några välvalda ord ihopsatta på ett helt unikt sätt. John Mayer gör det konstant. Enkla vardagsord som han sätter ihop till meningar på ett sätt som ingen annan kan. Igår hörde jag "Heart of life" för första gången, och jag fick tårar i ögonen. Den är så hoppfull. En otroligt vacker låt som helt enkel berör. Continuum står helt klart som min högsta prioritering nästa gång jag är nere på stan!

http://www.youtube.com/watch?v=0YK3l4dIOPM

Back

Det är alltid något ledsamt över första kvällen ensam igen efter att ha varit hemma i Sverige. Jag brukar egentligen ha det ganska ok, men ibland, idag, känner jag hur tomt det är här. Jag kände det kanske specielt på flygplattsen. Där gick alla människorna och skyndade sig eftersom det på andra sidan glasväggen stod en massa folk och väntade på dom. Det stod flickvänner som nästan hoppade av iver, mammor med småbarn som pussade rutan för att komma så nära pappa som möjligt och pojkvänner med blommor och stora leenden. Och jag skyndade mig också, men inte för att någon stod och väntade, nej, jag skyndade mig eftersom jag inte ville missa bussen. Då känns det ensamt.


Det har varit skönt att få vara hemma. Inte för att jag har gjort något specielt, kanske just därför att jag inte har gjort något specielt. Jag ser dom så sällan, mamma, pappa och Huri. Och Candy såklart! Så det är skönt att få komma hem och bara vara. Kolla på tv tillsammans, gå på stan, bråka över vilken musik vi ska ha på... När jag tänker efter har det nog varit en av dom bättre besök hemma sedan jag flyttade. Förut har det känts så viktigt att man ska hinna träffa folk och göra en massa, den här gången kändes det inte så viktigt. Jag kanske börjar vänja mig vid att mina vänner är i Danmark...


Inte för att det inte var helt fantastiskt att träffa Nga, Magda och Dominique igen! Vi har inte varit tillsammans alla fyra på flera år. Det underbara är att trotts att vi alla har ändrats och gått väldigt skilda vägar så trivs vi så bra ihop. En massa tjejsnack blev det självklart den kvällen men jag tror vi alla märkte att det ändå inte var samma typ tjejsnack som vi hade när vi var 15. Nu var det ämnen som hemmafru vs. arbetsmamma och barn när man är 25 vs. barn när man är 35. Känner man oss så vet man vilka som var på vilken sida... Det är sånt som inte ändrar sig.


Dominique kommer alltid vara Ior. Hon är pessimist och ska verkligen övertygas för att tro på sånt som äkta kärlek och att vi alla nog ska hitta någon, men hon är inte dömmande eller nedlåtande när man själv kanske är lite mer åt det naiva hållet. Nga är den raka motsatsen till Ior, hon skulle nog kunna bo i ett slott som flyter på fluffiga rosa moln och hon skulle passa in! Det är så skönt att höra att hon också tror på många av de saker som jag själv tror på, att allt nog ska lösa sig på bästa sättet till slut. Dessutom är det hon som har kommit längst i sökan efter den stora kärleken eftersom det planeras bröllop till nästa sommar... Magda är den coola! Hon är så häftig den tjejen. Självständig och bestämd, rak på sak men med ett enormt hjärta. Och så är det jag... Idealistisk kallade Dominique mig. Jag tror i grund och botten på att allt kommer att fixa sig. Jag tror jag ligger lite i en kamp med mig själv om att vilja vara självständig men ändå kunna ge av mig själv. Det är svårt.


Dominique sa något skrämmande till mig när vi var på väg ut till stallet en dag. Hon sa att hon aldrig hade tvivlat på att Nga skulle bli den första av oss som gifte sig, och hon är lika säker på att jag blir nummer två. Jag är inte på långa vägar nära giftemål!! Men det är ju i och för sig varken hon eller Magda heller, så vitt jag vet. Konstigt att det är det stadie jag är på, det stadie då folk faktiskt inte skulle tycka det var konstigt om jag gifte mig... Jag skulle själv tycka det, och Huri skulle skrika och bli galen på mig. Men folk i allmänhet skulle inte tycka att det var konstigt. Usch, det känns hemskt vuxet...