Du förtrollar mig

Där sitter du
Med huvudet böjt över böckerna
Med pennan mellan tänderna
Med ett litet veck i pannan
Med ögonen fokuserade
Med gråa jogging byxor
Med en sliten grön tröja
Med det blonda håret åt alla håll

Jag kan inte släppa dig med blicken

Sen ser du upp
Lite förvånad
Lite generad över min blick
Och ler mot mig
Ditt leende
Drar handen genom håret
Säger åt mig att sätta igång
Och fortsätter med dina böcker
Helt koncentrerad

Och jag kan inte släppa dig med blicken

Jag skrev den här för jätte länge sedan, flera år sedan faktiskt, min egen kommentar till den var; en helt vanlig dag, en helt vanlig människa, men jag kan knappt andas. Det är riktigt kul att läsa den igen nu och veta vem jag tänkte på och hur det fortfarande kan fånga mig ibland, men inte alls på samma sätt. Känslan av att vara så absorberad av en människa är inte något jag känner särskilt ofta och verkligen inte något som brukar hålla i sig. Visst skulle det vara kul om det gjorde det, höll i sig alltså, men jag vet inte om jag funkar så. Tråkigt men sant, jag vet inte om jag är kapabel till att känna så i längre tid.

Jag satt och läste sånt som jag har skrivit på haket, det är intressant att se hur blind jag blir när jag skriver. Nej, hur blind jag blev när jag skrev. Jag såg ingenting alls, skrev bara ner känslan jag hade just då, inga ögon på tangentbordet, inga genomläsningar, inga tankar på något annat än att låta fingrarna vara en kanal för tankarna som inte längre fick plats i huvudet. Det är inte så mycket så längre. Jag är fortfarande otroligt impulsiv och skriver egentligen fortfarande bara känslor, men jag vet inte om det trängs lika mycket i mig som det gjorde då. Konstigt nog känns det som om jag är över tonårsperioden. Jag vet att jag är 23 och "officielt" över tonårstiden för längesedan, men den dröjer alltid kvar lite längre än man egentligen erkänner. Den är över nu för mig. När jag läser tillbaka ser jag den stora skilnaden. Mognaden och lugnet som har kommit, inte överdrivet mycket av något av det, men mer i alla fall. Det är inte varje dag jag känner såhär, men just idag känner jag mig ganska trygg. Inte trygg på det sättet som jag en dag gärna vill känna mig, men trygg på ett "jag kan klara mig"-sätt. Det är en skön känsla.

Idag har jag faktiskt tänkt på en annan kille som skulle kunna få mig att känna som i dikten, men jag vet inte om det är dumt av mig att överhuvudtaget tänka på det... Än mindre skriva om det!! Jag skulle ha kunnat skrivit hela det här inlägget till honom, det hade jag nog gjort för tre-fyra år sedan, men det är en av punkterna där jag har ändrat mig, jag vågar inte göra det idag, trots att jag vet att han inte skulle läsa det. Jag kanske tar modet till mig nästa gång...