Du förtrollar mig

Där sitter du
Med huvudet böjt över böckerna
Med pennan mellan tänderna
Med ett litet veck i pannan
Med ögonen fokuserade
Med gråa jogging byxor
Med en sliten grön tröja
Med det blonda håret åt alla håll

Jag kan inte släppa dig med blicken

Sen ser du upp
Lite förvånad
Lite generad över min blick
Och ler mot mig
Ditt leende
Drar handen genom håret
Säger åt mig att sätta igång
Och fortsätter med dina böcker
Helt koncentrerad

Och jag kan inte släppa dig med blicken

Jag skrev den här för jätte länge sedan, flera år sedan faktiskt, min egen kommentar till den var; en helt vanlig dag, en helt vanlig människa, men jag kan knappt andas. Det är riktigt kul att läsa den igen nu och veta vem jag tänkte på och hur det fortfarande kan fånga mig ibland, men inte alls på samma sätt. Känslan av att vara så absorberad av en människa är inte något jag känner särskilt ofta och verkligen inte något som brukar hålla i sig. Visst skulle det vara kul om det gjorde det, höll i sig alltså, men jag vet inte om jag funkar så. Tråkigt men sant, jag vet inte om jag är kapabel till att känna så i längre tid.

Jag satt och läste sånt som jag har skrivit på haket, det är intressant att se hur blind jag blir när jag skriver. Nej, hur blind jag blev när jag skrev. Jag såg ingenting alls, skrev bara ner känslan jag hade just då, inga ögon på tangentbordet, inga genomläsningar, inga tankar på något annat än att låta fingrarna vara en kanal för tankarna som inte längre fick plats i huvudet. Det är inte så mycket så längre. Jag är fortfarande otroligt impulsiv och skriver egentligen fortfarande bara känslor, men jag vet inte om det trängs lika mycket i mig som det gjorde då. Konstigt nog känns det som om jag är över tonårsperioden. Jag vet att jag är 23 och "officielt" över tonårstiden för längesedan, men den dröjer alltid kvar lite längre än man egentligen erkänner. Den är över nu för mig. När jag läser tillbaka ser jag den stora skilnaden. Mognaden och lugnet som har kommit, inte överdrivet mycket av något av det, men mer i alla fall. Det är inte varje dag jag känner såhär, men just idag känner jag mig ganska trygg. Inte trygg på det sättet som jag en dag gärna vill känna mig, men trygg på ett "jag kan klara mig"-sätt. Det är en skön känsla.

Idag har jag faktiskt tänkt på en annan kille som skulle kunna få mig att känna som i dikten, men jag vet inte om det är dumt av mig att överhuvudtaget tänka på det... Än mindre skriva om det!! Jag skulle ha kunnat skrivit hela det här inlägget till honom, det hade jag nog gjort för tre-fyra år sedan, men det är en av punkterna där jag har ändrat mig, jag vågar inte göra det idag, trots att jag vet att han inte skulle läsa det. Jag kanske tar modet till mig nästa gång...

Inside Me

Alla vill inte ha barn. Alla vill inte gifta sig och ha en familj. Vissa kan klara sig själva. Det är på något sätt imponerande, att klara sig utan all den omsorg och allt det stöd en familj ger. Att vara oberoende, självständig, sin egen. Att inte bry sig om allt sånt som folk menar att man ska bry sig om, helt enkelt att ta sig ur alla måsten om att träffa folk (ja, det är klart jag menar män!).


Vi har hört mycket om automatiska tankar, livsregler och skemata på sista tiden. Komplicerat för medicinstuderande som har vant sig att tänka på saker och ting som svarta eller vita, vi får fakta, och även när vi kommer så långt som till forskningsgränsen så är det vi pratar om oftast väldigt påtagligt och konkret på något sätt. Skemata är inte något konkret. Det är något som finns men utan en plats, något vi lever efter utan att veta det, något vi har fått med oss men utan att vi direkt kan säga från vem och när. Det gör det till ett svårt ord och ett svårt begrepp. Jag har funderat på mina automatiska tankar, livsregler och skemata. Det är förmodligen dumt att tro att man kan analysera sig själv på det sättet, men jag tror det är viktigt att veta vad man har i sig, vad som gör att man uppför sig på ett sätt och inte på ett annat.

Vi hade en case med en ung studerande som hade depression och tentasångest. Några av uppgifterna gick ut på att hitta hans negativa automatiska tankar, hans livsregler (eller levnadsregler, jag vet inte riktigt vad man kallar dom på svenska...) och hans skemata. Dessutom skulle man beskriva typiska depressiva tankar. Det var så lätt för mig. Det var så otroligt lätt att leva mig in i hans situation. Tankarna han hade var inte alls främmande från det som rusar igenom mitt eget huvud ibland. Jag tror inte jag har en depression, men jag har otroligt många tankar.

Är det dåligt att tänka mycket? När blir det för mycket? När ska man sluta analysera och bara leva? Tankarna är ju inte bara negativa, långt ifrån. Jag har alltid fått veta att jag är en positiv person, och skulle faktiskt själv hålla med, men jag fick nyligen veta att när psykologen pratade om dom negativa automatiska tankar så var det mig en person tänkte på. Jag har aldrig uppfattat mig själv som negativ, men jag tror ofta jag slänger ur mig saker som jag inte menar men som låter otroligt nedvärderande och negativt om mig själv. Problemet är nog att jag räknar med att folk ska förstå när jag menar det och när jag bara ventilerar frustrationer, men det gör ju inte alla. Jag nämnde det för K sist när vi cyklade hem, jag vet inte varför jag litar på att han är ärlig och säger som han tycker i sånt här, men det gör jag. Han sa bara, jag tycker inte du är negativ. Jag tror han fattar det, det med att klaga och säga att allt suger men egentligen så tycker man att allt faktiskt är ganska ok. Huri fattar det också tror jag. Vi klagar och gnäller som inga andra, men gapskratta åt det efteråt och kollar väldigt undrande på personer som verkligen ser ut att mena gnällandet.

Ibland undrar jag över hur mycket jag ger av mig själv till folk, vänner. Hur mycket håller jag tillbaka? Jag menar, vissa saker håller man för sig själv helt medvetet, men andra saker kommer helt enkelt inte fram även om man inte medvetet håller dom gömnda. Eller det kanske dom gör, bara inte med alla vänner? Jag tror inte folk vet hur komplicerad jag egentligen är, vilket är tur, för visste dom det skulle jag vara mer ensam än jag redan är. (Loneliness is a state of mind!).

Jag är inte en positiv person på det sättet att jag räknar med att det står en häst och väntar på mig när jag får ett rum fyllt med hästskit. Jag är en positiv person som tänker, jaha, då har vi i det minsta gödsel och ett extra rum. Jag kanske kunde hoppas på att det var en häst i närheten men jag räknar inte med det. Jag jobbar med det jag har, visst klagar jag över att behöva lasta allt skit ut i trädgården och göra rent i rummet, men jag gör det, och jag hittar ett sätt att vända det till något positivt i form av vackra rosor och ett arbetsrum. Men det är ju klart, det folk ser är ju the bitching and moaning!

Kan man vara en självständig person med behov för en familj? Kan jag överhuvudtaget klara av att vara så mycket med några få människor? Jag blir så lätt trött på folk, jag måste komma ifrån och andas lite ibland. Jag vet att det är ett hopp från hästskiten och till det här, men nu är det alltså så min hjärna funkar så... Jag fixar inte osjälvtändiga människor som gör som jag säger och klänger över mig. Hur ska jag någonsin klara av mina barn!? (Om jag får några) Men har faktikt aldrig känt att jag blev trött på ett barn för att det var osjälvständigt, bara vuxna människor. Folk som säger, ja, men jag tycker som du, och vi gör som du säger. Nej, då vill jag helst inte tycka eller göra något alls med den personen!! Jag kanske kräver för mycket av människor omkring mig...?

Varje dag som går förbi är ännu en dag som jag inte lever fullt ut. Jag vill ha mer. Jag vill ha allt. Jag vill ha utan att veta hur jag skaffar det, en frustrerande känsla som är det som just nu tar mest plats i mig. Jag känner som om jag står och stampar och förbereder mig för något, men jag kanske redan har kommit igång, jag vet det bara inte än? Jag kanske ser tillbaka om 20 år och tänkter, jösses, där hade jag verkligen fullfart framåt, men det känns ganska stillastående just nu. Jag vill inte vara hamstern som springer i hjulet utan att fatta det tills den faller ur med en hård smäll och då tänker, det är ju faktiskt skönt att kunna gå istället för att springa hela tiden. Det känns inte som om jag springer, men mer som om tiden springer ifrån mig.

Fortsätter mitt liv som det har gjort hittils så kommer jag att få ett ganska bra jobb som ligger nära det jag alltid drömt om, jag kommer att vara trygg och trivas men jag kommer inte ha en egen familj. Det är svårt för folk att höra det här och inte säga att det är en negativ tanke, men eftersom jag är den enda som vet hur mitt liv har sett ut hittils så är det faktiskt bara jag som vet hur otroligt verklighetsnära det är och att det är en väldigt realistisk tanke. Det folk inte ser eller hör är rösten som inne i mig, som trots allt skriker: NEJ!! Du får visst allt det andra också, du får visst mer, och allt som du vill ha, allt det du så tydligt kan se när du blundar.

Jag kallar mig själv en positiv realist, ibland en gnällig kärring som borde hålla käften med sina negativiteter och andra gånger en otroligt naiv liten flicka som fortfarande inte kan släppa prinsen, nej, som vägrar, som vägrar släppa prinsen!

Tidsfördriv

Jag kan inte ta det seriöst. Tentan är imorn och jag sitter här och kan inte ta det seriöst. Jösses alltså, det är ju helt otroligt. Jag är inte nervös eller orolig eller någonting alls, förmodligen för att jag har passerat det till bryr mig inte! Sitter och funderar på om jag ska ringa Berit och kolla om hon ska till farma-fest imorn. Egentligen så borde jag ta en vakt och så en till på lördag, kanske till och med en på söndag. Jag behöver ju pengarna... Men känner att jag behöver ha lite kul också, det har varit en jobbig vecka! Jag tror det är mer det jag fokuserar på, att imorn så är det klart (förhoppningsvis) och så kan jag vara lite ledig i helgen och inte plugga alls! Efter tentan ska jag ner på stan och fixa lite grejer och kanske ta en fika helt själv och bara njuta av att inte ha några böcker att springa hem till! Underbart!

Lyssnar på en låt som mamma gillar, men hon hör den på spanska och jag på engelska. A world without love by Peter and Gordon. Jag gillar gammal musik... Lay lady lay, Bob Dylan, fantastiskt skön låt!

Steg ett

Jag ska på skidresa vecka 5!!! Har precis betalat depositum så nu är det bara att vänta och se om det inte var över 130 personer som anmälde sig mellan 00.01 och 00.30 För om det inte var det så har jag en plats!! Hoppas det är trevliga människor som ska åka, och att jag överlever... Jag vet hur klumpig jag är så det är faktiskt inte ens på skoj...!