Egenskaper att ta vara på

Ödmjukhet, det är inte ett så använt ord längre. Nu för tiden ska man vara så otroligt självsäker, att man tycker man är störst bäst och vackrast är det inte något fel i längre. Jag kommer ihåg min fröken på lågstadiet eller var det dagis? I vilket fall som helst så sa en fröken till mig en gång att man aldrig ska vara elak eller högfärdig och tro att man är bäst bara för att man är äldst på lågstadiet, för det är man bara ett år, och så börjar man mellanstadiet som den minsta igen. Det stämmer lite igenom hela livet tycker jag. Man kände sig så stor och duktig när man gick i nian, och helt plötsligt så var man en liten etta igen... När man går sista året på medicin är man så otroligt duktig och stolt, vilket man självklart också ska vara, men direkt efteråt kommer man ut som den som inte vet någonting alls på ett sjukhus. Jag har aldrig glömt hennes råd. Jag vågar inte vara störst bäst och vackrast för så är man så otroligt nära att vara helt ner på noll igen. Jag trivs i mitten. Jag är duktig men inte bäst eftersom det beror på vilka man jämför sig med, eller det jag menar är, duktig kan man vara helt ensam, jag behöver ingen annan för att vara bra, däremot behöver jag en massa folk som är dåliga för att vara bäst själv. Jag gillar inte att vara beroende av andra, så jag föredrar bra framför bäst.

Jag tror problemet kanske är att det är svårt att gå den balansgång det är mellan att vara säker på sig själv, och inte översäker...? Folk som är så säkra på sig själva att dom aldrig ifrågasätter sina egna beslut eller går tillbaka och kollar att saker och ting faktiskt är ordentligt gjorda gör oftast dom största och dummaste fel. Det har jag läst i en bok en gång, och jag tror faktiskt det stämmer. Jag vill mycker hellre vara en sådan läkare som säger vänta två sekunder, jag ska kolla upp den här medicinen när jag är det minsta osäker, än att vara den som väldigt självsäkert säger, ta det här, det funkar nog och så strunta i att kolla upp om det verkligen var rätt.

Folk säger alltid att jag är väldigt hård mot mig själv, och det är jag också ibland. Jag kan bli väldigt trött på det när det går för långt, men oftast är det något jag är nöjd med. När det kommer till det fackliga vet jag att jag måste vara hård mot mig själv, det är helt enkelt inte ok att vara en läkare som kan 60% av det som man ska kunna... Jösses, det är ju 40 av 100 patienter som då går hem feldiagnostiserade! Nej, när det kommer till det fackliga är det bra att vara hård och aldrig glömma att man inte vet allt. När det kommer till det personliga... Ja, där måste jag arbeta lite mera på hur jag ska hantera mig själv...

Rött för upptaget, Grönt för ledigt, Gult för idioter

Det är så ofta jag är en idiot att det inte borde komma som någon överraskning längre. Men inte destå mindre blir jag galen på mig själv när jag igen gör något idiotiskt, eller snarare inte gör något vilket ofta är mycket dummare än att faktiskt göra något! Jag är en vandrande katastrof. Jag kommer aldrig att lära mig hur man är självsäker och cool. Jag kommer alltid att vara dumma pinsama konstiga jag!

Det är så olyckligt när man själv är skuld till att man står helt stilla. Jag borde köra här, men jag sitter som ett litet barn i passargerarsätet och vill inte ens se på vägen! Jag vågar inte. Det är hela problemet. När jag inte ser vägen behöver jag inte oroa mig över dumma svängar och backar, eller stopskyltar för den delen... Det är läskigt, att inte veta vart man är på väg utan helt enkelt gå på känsla, specielt när ens känslor ofta bråkar med hjärnan och man hamnar i situationer där man varken kan röra sig fram eller tillbaka.

Jag är så trött på mig själv idag. Jag är så trött på att alltid vara sur på mig själv, alltid vara så hård mot mig själv och alltid ta på mig ansvaret för allt. Jag vet att det låter motstridigt, att jag inte tar några medvetna beslut själv men ändå tar på mig ansvaret för vad som än händer, eller i alla fall allt dåligt som händer. Varför ska jag alltid ifrågasätta allt jag gör? Vore jag en annan person så skulle jag hata mig själv. Jag menar, jag är så elak och orättvis mot mig själv, hade det varit en kompis skulle jag ha droppat henne för länge sedan! Det är bara så svårt att bli av med sig själv.

Nu sitter jag här med mitt idiotiska gröna garnarmband som jag måste klippa av! Jag är så fantastiskt trött på det jävla armbandet att jag överväger att tända ett ljus och bränna det!

PIT vs Pengar

Idag har jag varit till PIT möte nummer 2. Jag är officielt en aktiv pitare! Egentligen har jag inte bestämt mig för att åka än, men jag ska bestämma mig i dom närmaste månaderna, förmodligen innan januari. Det är verkligen svårt, för jag känner att det står lite mellan ett vikariat och resan, och jag vill göra allt på än gång! Jag skulle ju kunna resa på sommaren, spara ihop och åka iväg... Men hela poängen med att plugga medicin var ju just det här, att få åka iväg till ett u-land och göra vad jag kan för att hjälpa till. Jag vet att jag inte kan så mycket än, men jag behöver den här erfarenheten till att senare, när kunskapen sitter lite bättre och jag är klar som läkare kunna åka iväg och känna att jag fixar det här. Vikariatet är det praktiska smarta valet, jag menar, jag skulle ju till och med få en relativt bra lön, men jag vill inte redan nu börja ge upp det som var hela meningen med att läsa medicin. Åh, jag vet inte vad jag ska göra...!

Hur som helst så hoppas jag att det blir trevligt att vara med i PIT, jag har hoppat med i en malaria-grupp som ska fixa en dag då folk ska springa in pengar till malarianät i Afrika. Det är en massa jobb men jag tror det blir kul! Dessutom ska jag med till ett möte i Köpenhamn och en helg här i Århus, förhoppningsvis är det trevliga människor som jag kommer att trivas med... för då gör det ingenting att jag inte kommer iväg, då är det bara kul att hjälpa till.

Snuttefilt och trygghetsnät?

Vi hade ingenting att prata om idag. Jag vet inte om det bara var jag som kände så, men det tror jag inte. Det kanske var jag som var på konstigt humör. Jag har aldrig varit hemma så tidigt från en söndagsmiddag förut. Jag gick redan 21.15 och jag hade tänkt på det i säkert en halvtimme. Jag pratade med Anne Sophie när jag kom hem och så säger hon tillsist, hoppa i sängen och läs något annat än farma, du får ändå inte någonting ut av det just nu när du är upprörd. Jag sa att jag inte var upprörd, bara lite "træt af" dvs. trött på eller irriterad/besviken över hur kvällen hade gått. Och så säger hon, du är ledsen.

Ja, jag är ledsen. Jag kanske överdriver, men det känns som om vi glider ifrån varandra. Det är så konstigt för jag tycker så mycket om dom, men jag vet inte om vi överhuvudtaget har något gemensamt mer än att vi pluggar medicin och tro mig, det ämne uttöms fortare än man skulle kunna tro. Jag gillar att vara med Johan, ibland. Vi kan ha det så roligt ihop några gånger, och så andra gånger har vi INGENTING att säga. Jag förstår att han var trött idag och det var också därför jag gick, men jag hade ju inte heller något att säga. Alla frågor känns gamla och påtvingade. Alice och jag är så olika. Jag lägger mer och mer märke till alla punkter där vi helt enkelt är som natt och dag. Det är inte något problem när vi gör något, men jag kan inte låta bli att bli irriterad över vissa saker hon säger ibland. Ändå har hon och jag mer att säga till varandra än Johan och jag har oftast.

Jag vill inte vara utan dom, men jag vet inte hur vi ska fortsätta såhär, det känns som om allt rinner ut i sanden, en vänskap som glider genom fingrarna på mig. Men det är ju så många vänskaper som går den vägen...

Jag vet inte om det alltid är meningen att man ska rädda en vänskap, det är det nog inte. Men vad är det egentligen den ska bygga på? Har man ingenting att säga till varandra så vet jag inte riktigt vad man har... I mitt fall så har jag en snuttefilt och ett trygghetsnät. Jag litar på dom och jag tycket otroligt mycket om dom, behöver man mer? Jag vet inte

Hide and Seek

Jag gillar låten, den är mystisk på något sätt och den var med till min yoga timme idag. Ett bra program faktiskt. Hårt på ett bra sätt. Har varit till dans också... en riktig träningsdag har det varit!

Har dessutom städat hos Johan. Han hade inte fattat hur man öppnade hans nya balkong så jag fick komma och hjälpa honom och så fick vi pankakor och glass när vi var färdiga. Åt förresten lunch med honom på stan idag. Ganska kul hur vi bestämmer oss för att träffas bara sådär plötsligt eftersom jag ska äta mellan mina träningspass och så stöter jag på Alice på stan med sin syster. Av alla människor som jag kunde ha stött på så stod hon helt plötsligt där i en av dom små gatorna till och med! Nå, men det var trevligt att äta med dom idag, men så har vi säkert ingenting att prata om imorn! Hehe...

Lång fredagsbar nästa fredag!! Jag har ett skåp att lägga mina grejer i nu så jag behöver inte ha dom liggande i loungen, perfekt! Måste komma på vad jag ska ha för kläder, får ju inte köpa något nytt!

Jösses, låten fastnar verkligen i huvudet!

En grop

Jag är på väg ner. Eller, jag tror jag är på väg ner. Jag kan inte vara säker för det är man aldrig förens man är uppe igen, då inser man hur nere man har varit. Det brukar börja på det här sättet för mig. Tankar och fantasier som fångar mig och helt plötsligt har det gått en timme och jag har suttit helt stilla och bara stirrat. En dag som börjar som en mysig morgon i sängen med en bok blir till ett djupt hål som känns omöjlig att kravla sig ur. En bedövande slags känsla som gör att man tänker långsammare och reagerar långsammare. Det är inte så att det nödvändigtvis är negativa tankar som dominerar i huvudet, det är en massa tankar, funderingar, fantasier, förhopningar och drömmar.

Jag försvinner från nuet, det är nog det det är. Det är nog därför jag blir lite rädd för det. Jag får en känsla av att vara i en dimma och ibland kommer jag faktiskt på mig själv med att gnugga mig i ögonen eller skaka på huvudet för att se om känslan inte försvinner, men det gör den aldrig. Ungefär som om man har sovit för länge. Jag vet inte om det är ett tillstånd som jag borde acceptera och kanske till och med uppskatta? Något jag skulle kunna njuta av eller i det minsta kanske komma fram till något med. Problemet är att funderingarna sällan rör sig kring lösningar. De rör sig kring saker som kanske inte har en lösning men som nog bara ska accepteras och bearbetas. Det kanske är en bearbetningsfas?

Jag går så ofta runt och tänker att nu får det alltså snart hända något, men jag gör aldrig något åt det själv. Jag är inte den kreativa, uppfinningsrika person som kan komma på en massa saker man kan göra en tråkig söndag för att det ska bli en dag som man känner var värd att leva. Idag försvan bland sidor i en bok. Timmar och minuter som är borta nu och som jag inte gjorde någonting med. Men å andra sidan, hur många timmar av alla dom vi har kan vi egentligen säga var värda något? Jag slösar bort den korta tid jag har, och jag önskar verkligen jag visste vad jag kunde göra som skulle kunna få dagarna till att kännas mera fyllda av liv och mening.

Just nu lever jag för mig själv, utan att det är någon som har krav på min tid och uppmärksamhet, och jag funkar inte riktigt när jag har det så. Det handlar inte om att vara älskad eller omtyckt, det handlar om att vara behövd. Det är ingen som behöver mig. Jag har det inte dåligt, jag har ett bra liv och bra vänner och en bra familj, men det fattas något, det har det alltid gjort och jag tror snart jag måste komma på vad det är.