Rött för upptaget, Grönt för ledigt, Gult för idioter

Det är så ofta jag är en idiot att det inte borde komma som någon överraskning längre. Men inte destå mindre blir jag galen på mig själv när jag igen gör något idiotiskt, eller snarare inte gör något vilket ofta är mycket dummare än att faktiskt göra något! Jag är en vandrande katastrof. Jag kommer aldrig att lära mig hur man är självsäker och cool. Jag kommer alltid att vara dumma pinsama konstiga jag!

Det är så olyckligt när man själv är skuld till att man står helt stilla. Jag borde köra här, men jag sitter som ett litet barn i passargerarsätet och vill inte ens se på vägen! Jag vågar inte. Det är hela problemet. När jag inte ser vägen behöver jag inte oroa mig över dumma svängar och backar, eller stopskyltar för den delen... Det är läskigt, att inte veta vart man är på väg utan helt enkelt gå på känsla, specielt när ens känslor ofta bråkar med hjärnan och man hamnar i situationer där man varken kan röra sig fram eller tillbaka.

Jag är så trött på mig själv idag. Jag är så trött på att alltid vara sur på mig själv, alltid vara så hård mot mig själv och alltid ta på mig ansvaret för allt. Jag vet att det låter motstridigt, att jag inte tar några medvetna beslut själv men ändå tar på mig ansvaret för vad som än händer, eller i alla fall allt dåligt som händer. Varför ska jag alltid ifrågasätta allt jag gör? Vore jag en annan person så skulle jag hata mig själv. Jag menar, jag är så elak och orättvis mot mig själv, hade det varit en kompis skulle jag ha droppat henne för länge sedan! Det är bara så svårt att bli av med sig själv.

Nu sitter jag här med mitt idiotiska gröna garnarmband som jag måste klippa av! Jag är så fantastiskt trött på det jävla armbandet att jag överväger att tända ett ljus och bränna det!