Tänk att jag nästan är 30 och fortfarandet tycker att det är så svårt med mina olika identiteter. Det finns nog ingen som är så bra på att “boxa-in” som en – ja, vad är jag? Andra generations invandrare? Utvandrare? Utlandssvensk? Svensk/latino? Oreo?
Jag vet att Oreo inte är en positiv beskrivelse normalt (en svart som är för “fin” eller uppför sig som om h*n var vit) men ibland tycker jag det passar ganska bra på mig. Någonstans så känns det som att det ända som skiljer mig från andra omkring mig är mitt utseende, som jag visserligen är mycket mera medveten om än alla andra. Samtidigt vet jag att det inte helt stämmer, det är en större skilnad än bara utseende, men det är bara inte alltid jag vill känns vid den kanske? Av alla jag känner så tror jag verkligen att jag är den som minst önskar att sticka ut, mina kläder ska inte väcka uppseende, dom ska inte vara för färgrika, för snygga eller för fula – jag ska bara kunna blanda in. Tänk, att ens största ambition i livet är att smälta in i väggen. Det måste vara tragiskt att vara mig…
Det där med att hellere dålig uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet har jag aldrig fattat.
Problemet, om man nu vill kalla det det, är ju självklart att jag tycker att jag sticker ut så mycket i förvägen – det är så mycket som är konstigt och krångligt med mig att jag vill göra det så lätt som möjligt för folk så dom inte behöver anstränga sig för att vara med mig. Min syrra och jag pratade om det för ett tag sen, det med att vara kompis med “vanliga svenskar”, om hur vi alltid har tyckt att det var så konstigt att folk pratade om hur “svårt” det kan vara för invandrare att vara kompisar med svenskar och omvänt. Vi har aldrig haft det problemet, aldrig. Vi har alltid tänkt på våra vänner som sådan som inte alls bryr sig om var man kommer ifrån eller hur man ser ut eller vilka kulturella skillnader det må finnas emellan varandra, och det kan mycket väl vara så att dom är sådana som inte alls bryr sig. På den andra sidan är vi i alla fall inte bevis för att det är så, jag menar – om dom skulle säga (vilket dom självklart inte skulle göra!) att deras bevis på att dom var “openminded people” var att dom var vänner med oss så skulle det falla helt til platt. För vi kan närmast inte klassas som kompisar som är “annorlunda”. Både syrran och jag har alltid varit ekstremt normala i våran kläd- och hårstil, vi har ingen som helst brytning, vi kan alla barnvisor och sommarlåtar som man ska kunna när man är svensk, vi älskar potatis och köttbullar med brunsås och lingonsylt, vi pratar aldrig om hur/när våran familj är annorlunda och vi har närmast inga utlänska kompisar överhuvudtaget.
Någonstans önskar jag att jag inte hade blivit så “svensk” för jag tror att det har gjort att jag har förlorat en stor del av mitt latinamerikanska-jag. Det har blivit lagt en så skarp och tydlig avgränsning mellan dom två personligheterna att jag nu inte tror att jag någonsin kan sätta ihopp dom till en hel Arlen igen. Det är skrämmande och sorgligt att inse att chancen för att någon någonsin ska kunna förstå båda mina sidor, och acceptera dom så pass att jag kan vara “mig själv” (vem det nu kan vara…) är så minimal – specielt när jag inte själv kan det – att med största sannolikhet förblir jag ensam, någonstans mellan latinamerikas konservativa, högljudda, varmhjärtiga kultur och nordens coola reserverade och “lagom är bäst” attityd. The moon and New York City…
