The Hurt

"I wanna lie, lie to myself
myself and someone else
just to feel something, something that hurts me
the hurt makes me feel alive"

Det är inte svårt att känna igen sig. Jag har ofta haft känslan av att något fattas. Jag vet inte vad det är, men det känns som det är något viktigt som inte finns där. Det är inte svårt att övertala sig själv om att det är "någon", vem som helst. Det är faktiskt skrämmande hur lätt det är att övertala sig själv till något. Man kan skapa känslor som inte fanns där, och även om dom aldrig kommer att vara lika starka som äkta känslor så ger dom en det man behöver just då, känslan av att man lever, det är alltså bara känslan av att känna något, vad som helst, bara man inte är kvar i det bedövade tillstånd man var innan.

Det var ett tag sedan jag kände så. Det var i alla fall ett tag sedan jag hade en stark känsla av att det fattades något. Jag vet inte om det beror på att jag har hittat det som fattades eller om jag har fyllt ut det tomrum med något annat. Det kanske är struntsamma? Det kanske bara är ett tomrum som ska utfyllas utan att det behöver vara något specielt man fyller ut med. Jag har i alla fall kommit fram till att det inte är "någon" som fattas. Alltså inte någon speciel, det är känslan den någon skulle kunna få fram i mig som nog är det som fattas. Faktiskt så vet jag inte om känslan egentligen är borta, jag tror bara jag har lärt mig att leva med den, att uppskatta den. Längtan skulle man kanske kunna kalla den... Det är ok att längta efter något som man vet kommer, det svåra är när man inte tror på att det kommer. Det är skilnaden, jag tror på att det kommer något helt specielt till mig. Inte nödvändigtvis någon, men jag tror att jag själv kommer att utveckals åt ett positivt håll, jag arbetar ju redan nu på det, och jag tror att det är det som kommer att fylla ut tomrummet på bästa sätt.

Grönt

Det var ganska mycket som snurrade runt i huvudet på mig idag som jag ville skriva om. Delvis ett förbannat inlägg på alla tjejer som kallar sig kompisar men uppför sig som giftormar, redo att sticka till så snart dom ser ett tilfälle! Delvis ett inlägg om hur arg jag blir på det stressande som finns omkring mig, och andra, just nu om att man ska hitta den "perfekta killen"! Jösses, har vi inte kommit längre än det? Kvinnor har i årtionden (nej, längre tid!) kämpat för att kvinnan ska kunna vara annat än flickvän, fru och mamma men nu är det som att det börjar vända och tjejer förvandlas till våp som inte klarar sig utan en man!

Men så kom jag på att jag hade en miljon saker jag skulle hinna med idag så det blev ingenting... Inte idag i alla fall... Mycket troligt att det kommer ett par väldigt sura inlägg lite längre fram om jag får upp ångan igen.

Istället har jag varit till capoiera i förmiddags, en brasiliansk kampdans tror jag man kallar det, efter att ha sovit i tre timmar. Jag jobbade ju natt igår, så det är nog inte så konstigt att jag känner mig helt mörbultad idag. Efter det ville jag egentligen hinna iväg till ikea, men det ligger allt för långt bort och jag skulle ändå hinna planera och handla in till imorgon så det sjuter jag på till på måndag. Då får jag ju sällskap med Anne Sophie också så det blir mycket trevligare! Jag kom hem lite före två efter träningen, där jag förresten träffade en svensk tjej som går i min parallel klass i skolan (vi går inte på lågstadiet även om det låter så...) som kände igen mig från föreläsningarna, själv hade jag självklart ingen aning vem hon var... Vid två tiden fick jag frukost och ett msn-snack med Huri som hade lite kris, storasyster löste självklart ut alla stora knutar! Efteråt cyklade jag iväg till affären och ägnade säkert en kvart på att leta efter pant-maskinen! Jag var redo att ge upp all form för miljöräddningsaktivitet och bara slänga pet-flaskorna i en papperskorg, eller ännu hellre, sätta eld på dom bara för att jävlas med dom puckade miljönissarna som inte kan placera en maskin så man ser den och på det sättet demotiverar all form för miljömedvetenhet! Men så pekade en bagarinna mot en lång mur som jag skulle följa och där jag till sist hittade en liten miljöstation.

Varför måste sånna ställen lukta så jävla illa? Det står att flaskorna får behålla korken på, men ändå är det några som envisas med att ta av den och slänga den på marken bredvid maskinen. Snacka om att helt och hållet missa poängen! Dessutom ligger det stora högar med plastpåsar blandade med papperspåsar och annat skit, bland annat ett bananskal, i papperskassar inne i den här lilla miljöstationen. Jag kanske låter lite cynisk, men jag tror att enda anledningen till att folk gör det här med pet-flaskorna är den förmögenhet dom själva vinner på det... Sorgligt, men jag tror det är sant.

För min egen del hade jag en grön tygpåse med som jag använder när jag ska handla in. Den är stor men får ändå plats i cykelkorgen, den rivs inte av vassa kanter, den blir inte upplöst när man ställer ner den i snön och den har ett skönt handtag som man faktiskt kan ha på axeln som en väska! För att inte tala om alla stora moraliska fördelarna med att jag inte förstör naturen!

Det blev visst ett ganska grönt inlägg idag... inte alls vad jag hade väntat mig!

Klara, färdiga...

Nu har jag skrivit upp alla föreläsningar, klasstimmar, seminarier, frågetimmar och provtentor vi har fram till maj och juni. Jag har även skrivit ner de sidor vi ska läsa till varje timme. Konstigt nog händer det något med mig varje gång jag blädrar fram till omkring slutet av april och början av maj. Hjärtat börjar dunka och magen drar ihop sig. Läskigt men också spännande. Det känns som om varje gång jag ser efter hur mycket jag har att läsa så har det växt med 100 sidor. Vilket skulle kunna indikera på att jag ska sluta kolla efter och bara börja läsa.


Jag har även kontrollerat hur jag har hållt min budget för januari. Inte särskilt uppiggande kan jag berätta. Jag har gått över 2000kr ungefär. Det låter hemskt, men faktum är att det inte är så hemskt eftersom jag har fått in lite mer än jag hade räknat med. Det slutar ändå inte plus minus noll, men det slutar inte med minus 2000 i alla fall! Efter det ganska deprimerande första försöket att hålla en budget har jag insett att jag inte klarar mig utan att jobba ungefär två dagar i månaden, vilket självklart är helt överkomligt. Därför har jag skrivit upp mig till att jobba i natt. Dom har inte ringt än, och jag hoppas självklart inte på att dom ringer heller, hoppas mest på att dom ringer och säger att dom behöver någon till att jobba kväll imorgon. Har inte alls lust att jobba natt. Jag blir så grinig och trött av att inte sova. Det vore så typiskt om jag fick jobba i natt och satt och var jätte sömnig på jobbet för igår kunde jag inte alls sova. Gick och lade mig vid 3 tiden. Så det vore typiskt om jag satt med ögonlocken halvägsned kl 23 inatt.


Nej, nu har jag gett mig sjutton på att bli färdig med syre delen i boken idag, så jag skulle kanske ta tag i det. Jag är redo, det känns som om jag är redo för att verkligen sätta igång och jobba nu.

Heart of life

Jag har ett ganska specielt förhållande till ord. Jag älskar ord. Det finns inte mycket som är så vackert som några välvalda ord ihopsatta på ett helt unikt sätt. John Mayer gör det konstant. Enkla vardagsord som han sätter ihop till meningar på ett sätt som ingen annan kan. Igår hörde jag "Heart of life" för första gången, och jag fick tårar i ögonen. Den är så hoppfull. En otroligt vacker låt som helt enkel berör. Continuum står helt klart som min högsta prioritering nästa gång jag är nere på stan!

http://www.youtube.com/watch?v=0YK3l4dIOPM

Back

Det är alltid något ledsamt över första kvällen ensam igen efter att ha varit hemma i Sverige. Jag brukar egentligen ha det ganska ok, men ibland, idag, känner jag hur tomt det är här. Jag kände det kanske specielt på flygplattsen. Där gick alla människorna och skyndade sig eftersom det på andra sidan glasväggen stod en massa folk och väntade på dom. Det stod flickvänner som nästan hoppade av iver, mammor med småbarn som pussade rutan för att komma så nära pappa som möjligt och pojkvänner med blommor och stora leenden. Och jag skyndade mig också, men inte för att någon stod och väntade, nej, jag skyndade mig eftersom jag inte ville missa bussen. Då känns det ensamt.


Det har varit skönt att få vara hemma. Inte för att jag har gjort något specielt, kanske just därför att jag inte har gjort något specielt. Jag ser dom så sällan, mamma, pappa och Huri. Och Candy såklart! Så det är skönt att få komma hem och bara vara. Kolla på tv tillsammans, gå på stan, bråka över vilken musik vi ska ha på... När jag tänker efter har det nog varit en av dom bättre besök hemma sedan jag flyttade. Förut har det känts så viktigt att man ska hinna träffa folk och göra en massa, den här gången kändes det inte så viktigt. Jag kanske börjar vänja mig vid att mina vänner är i Danmark...


Inte för att det inte var helt fantastiskt att träffa Nga, Magda och Dominique igen! Vi har inte varit tillsammans alla fyra på flera år. Det underbara är att trotts att vi alla har ändrats och gått väldigt skilda vägar så trivs vi så bra ihop. En massa tjejsnack blev det självklart den kvällen men jag tror vi alla märkte att det ändå inte var samma typ tjejsnack som vi hade när vi var 15. Nu var det ämnen som hemmafru vs. arbetsmamma och barn när man är 25 vs. barn när man är 35. Känner man oss så vet man vilka som var på vilken sida... Det är sånt som inte ändrar sig.


Dominique kommer alltid vara Ior. Hon är pessimist och ska verkligen övertygas för att tro på sånt som äkta kärlek och att vi alla nog ska hitta någon, men hon är inte dömmande eller nedlåtande när man själv kanske är lite mer åt det naiva hållet. Nga är den raka motsatsen till Ior, hon skulle nog kunna bo i ett slott som flyter på fluffiga rosa moln och hon skulle passa in! Det är så skönt att höra att hon också tror på många av de saker som jag själv tror på, att allt nog ska lösa sig på bästa sättet till slut. Dessutom är det hon som har kommit längst i sökan efter den stora kärleken eftersom det planeras bröllop till nästa sommar... Magda är den coola! Hon är så häftig den tjejen. Självständig och bestämd, rak på sak men med ett enormt hjärta. Och så är det jag... Idealistisk kallade Dominique mig. Jag tror i grund och botten på att allt kommer att fixa sig. Jag tror jag ligger lite i en kamp med mig själv om att vilja vara självständig men ändå kunna ge av mig själv. Det är svårt.


Dominique sa något skrämmande till mig när vi var på väg ut till stallet en dag. Hon sa att hon aldrig hade tvivlat på att Nga skulle bli den första av oss som gifte sig, och hon är lika säker på att jag blir nummer två. Jag är inte på långa vägar nära giftemål!! Men det är ju i och för sig varken hon eller Magda heller, så vitt jag vet. Konstigt att det är det stadie jag är på, det stadie då folk faktiskt inte skulle tycka det var konstigt om jag gifte mig... Jag skulle själv tycka det, och Huri skulle skrika och bli galen på mig. Men folk i allmänhet skulle inte tycka att det var konstigt. Usch, det känns hemskt vuxet...