Caught between the moon and New York City

Tänk att jag nästan är 30 och fortfarandet tycker att det är så svårt med mina olika identiteter. Det finns nog ingen som är så bra på att “boxa-in” som en – ja, vad är jag? Andra generations invandrare? Utvandrare? Utlandssvensk? Svensk/latino? Oreo?

Jag vet att Oreo inte är en positiv beskrivelse normalt (en svart som är för “fin” eller uppför sig som om h*n var vit) men ibland tycker jag det passar ganska bra på mig. Någonstans så känns det som att det ända som skiljer mig från andra omkring mig är mitt utseende, som jag visserligen är mycket mera medveten om än alla andra. Samtidigt vet jag att det inte helt stämmer, det är en större skilnad än bara utseende, men det är bara inte alltid jag vill känns vid den kanske? Av alla jag känner så tror jag verkligen att jag är den som minst önskar att sticka ut, mina kläder ska inte väcka uppseende, dom ska inte vara för färgrika, för snygga eller för fula – jag ska bara kunna blanda in. Tänk, att ens största ambition i livet är att smälta in i väggen. Det måste vara tragiskt att vara mig…

Det där med att hellere dålig uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet har jag aldrig fattat.

Problemet, om man nu vill kalla det det, är ju självklart att jag tycker att jag sticker ut så mycket i förvägen – det är så mycket som är konstigt och krångligt med mig att jag vill göra det så lätt som möjligt för folk så dom inte behöver anstränga sig för att vara med mig. Min syrra och jag pratade om det för ett tag sen, det med att vara kompis med “vanliga svenskar”, om hur vi alltid har tyckt att det var så konstigt att folk pratade om hur “svårt” det kan vara för invandrare att vara kompisar med svenskar och omvänt. Vi har aldrig haft det problemet, aldrig. Vi har alltid tänkt på våra vänner som sådan som inte alls bryr sig om var man kommer ifrån eller hur man ser ut eller vilka kulturella skillnader det må finnas emellan varandra, och det kan mycket väl vara så att dom är sådana som inte alls bryr sig. På den andra sidan är vi i alla fall inte bevis för att det är så, jag menar – om dom skulle säga (vilket dom självklart inte skulle göra!) att deras bevis på att dom var “openminded people” var att dom var vänner med oss så skulle det falla helt til platt. För vi kan närmast inte klassas som kompisar som är “annorlunda”. Både syrran och jag har alltid varit ekstremt normala i våran kläd- och hårstil, vi har ingen som helst brytning, vi kan alla barnvisor och sommarlåtar som man ska kunna när man är svensk, vi älskar potatis och köttbullar med brunsås och lingonsylt,  vi pratar aldrig om hur/när våran familj är annorlunda och vi har närmast inga utlänska kompisar överhuvudtaget.

Någonstans önskar jag att jag inte hade blivit så “svensk” för jag tror att det har gjort att jag har förlorat en stor del av mitt latinamerikanska-jag. Det har blivit lagt en så skarp och tydlig avgränsning mellan dom två personligheterna att jag nu inte tror att jag någonsin kan sätta ihopp dom till en hel Arlen igen. Det är skrämmande och sorgligt att inse att chancen för att någon någonsin ska kunna förstå båda mina sidor, och acceptera dom så pass att jag kan vara “mig själv” (vem det nu kan vara…) är så minimal – specielt när jag inte själv kan det – att med största sannolikhet förblir jag ensam, någonstans mellan latinamerikas konservativa, högljudda, varmhjärtiga kultur och nordens coola reserverade och “lagom är bäst” attityd. The moon and New York City…

10 orsaker till att inte hoppa i sjön…

Tja, så drastiskt är det kanske inte, men jag känner hur jag är på väg ner i en negativ tankespiral (utlöst av en bra/sorglig låt – jag vet, jag är mysko!) och nu måste jag hitta 10 saker jag gillar, som gör vardagen lite mera hanterbar – och som INTE är jobb, innan jag går och lägger mig.

1. Spännande böcker som fångar och håller kvar en i flera timmar

2. Sprudlande musik man kan dansa till klockan 6.30 om morgonen när man egentligen inte ens orkar kliva ur sängen

Musik att vakna upp med–kan inte bli annat än fantastisk dag!

3. Soliga dagar som idag, när man kan gå ute och bara njuta av allt och ingenting

4. Härliga givande samtal med H – humor, intelligens, sarkasm och insikt, det finns inte en sten som inte vänds på i våra samtal och inte en enda gång jag inte ler/skrattar minst en gång under samtalet (kan inte låta bli att tänka på hur långt vi har kommit – från bråk och skrik och elakheter, till semester tillsammans i Barcelona…!)

5. Brunch med tjejsnack som i vårt fall omfattar allt från skor, killar, husköp, barn, patienter, politik, inredning och sjukdommar (vi har så mycket att säga att vi aldrig får upp kameran till brunch – men det här är dom flesta tjejerna i alla fall…)

6. Baka något som ser ut precis som i receptet – eller bättre!

7. Yoga – när det är med bra musik och en lugn och fokuserad A

Bästa yoga musiken jag provat–nej, jag är inte till pling-plong musik som det “ska” vara…

8. En riktigt härlig utekväll – en sån man kommer hemifrån och inte kan sluta le, när fötterna är ömma av höga skor och mycket dans och som efterföljs av uppklarande sms dagen efter för att höra slutet på allas “storyline”

9. Att T ska ha en baby – jag vet att det inte är mitt liv, jag vet att det är löjligt att vara så fantastisk glad som jag är, jag vet att jag nånstans lever igenom henne, men det tar inte ifrån att det kommer en baby in i våra liv nu! (jag vågar knapt skriva det men – äntligen!!) På bilden har vi min sötaste gulligaste och mest uppskattade födelsedagspresent – en bild på T, S och mig.

10. Det är kanske lite för jobbrelaterat för att egentligen klassa på listan – men kommer inte riktigt på annat, och där här är ändå något som gör min vardag mer hanterbar, mer glad och njutbar – en fast inkomst varje månad. Jag har under så många år haft den sugande panik känslan i magen varje gång jag skulle försöka reda ut någonting alls i min ekonomi att jag knappt vet hur jag ska hantera det faktum att mina räkningar nu faktiskt kan betalas – med egna pengar! Inte lån (varken från banken, csn eller familjen) men egna pengar. Det måste låta helt absurt för en vanlig människa det här, men för mig är det verkligen en skillnad.

Ok, så fick jag ihop 10 saker i alla fall, och känner faktiskt att den negativa spiralen är bruten – måste komma ihåg att göra det här. Varje gång jag börjar fokusera negativt måste jag ändra fokus, se det positiva – verkligen leta efter det, för det finns ju där, alltid.

Nästa steg blir att hitta fler fritidaktiviter jag gillar (eller skulle kunna gilla) – som det ser ut just nu fylls min tid av läsning, musik, bakning och brunch – och för att vara helt ärlig (utan att hamna i negativitet igen!) så är det inte alla mina vardagar som ens fylls med det, och det måste det bli ändring på. A – nu på jakt efter ett liv utanför sjukhuset!

Minnet jag inte ångrar

Min första nyårsafton i Danmark var en ganska häftig kväll. Alla förväntningar försvan när jag blev uppringd för att ta en vakt i Ålborg som ligger 1,5 timme från Århus och som slutade vid 21 tiden, aldrig att jag skulle hinna tilbaka i tid för att hitta på något. Hade det varit idag, hade jag inte ens haft en tanke på att ens försöka hinna iväg till en fest – men det här var ändå sex år sedan. Jag kom hem omkring 23 och var på väg ut ombytt och klar på få minuter – ett stop på 7eleven senare var jag klar, jag tror jag var framme där festen hölls 23.30 – god tid till midnatt! Det var en stor fest, och jag kände inte särskilt många, men det var så himla kul. Inga förväntningar, bara att falla in i partyhumör på o,5. Jag kom i säng vid 6-tiden på morgonen – sov tre timmar och gick sedan upp för att ta tåget tillbaka  till Ålborg där jag skulle ha nästa 12-timmars pass. I tåget satt jag och pratade med B nästan hela vägen – vi skrattade och tjejpratade så som man gör efter en riktigt bra ute kväll, tills en medpassagerare informerade mig om att jag satt i en mobilfri vagn i tåget… Vi ser så unga ut på bilden, K, B och jag – ofattbart att det har gått sju år sedan jag först träffade dom, det känns som en livstid och samtidigt som igår – allt och inget har ändrats, men kanske mest allt på det senaste… Tänk att jag aldrig insåg att jag faktiskt levde precis det liv jag letade efter ?

Det som är så kul är att det hände en grej till den festen som jag trodde att jag skulle ångra och skämmas över för evigt och alltid – och nu är det en av dom saker som gör att jag älskar att tänka tillbaka till den kvällen, för det är bevis på att jag kan, jag vågar och man ångrar verkligen bara sånt man inte gjorde…

Home Wreckers

Jag har hoppat på en ny serie – ja, jag vet, dumt när jag egentligen inte har tid till annat än plugg, men den fångade mig. Jag har hört om “How I met your mother” länge, faktiskt sedan Britney Spears var med i några avsnitt – vet inte ens vilken säsong det var, men nog en av dom första, men hade aldrig sett den. Nu när alla mina vanliga serier har haft jullov hittade jag en sida där man kan streama just How I met your mother, och eftersom jag inte kan sova, kollar jag på avsnitt efter avsnitt.

I kväll har jag bland annat sett avsnittet Home Wreckers – och kanske fattat varför jag egentligen gillar serien, förutom humorn såklart! Jag känner igen mig så mycket i Ted. Nu hoppade jag visserligen in i serien i femte säsongen så jag vet inte, men just nu verkar han vara den eviga siglen som egentligen bara vill ha familj och ett riktigt “hemmaliv”. Jag tycker så ofta singellivet framställs så fantastiskt spännande och häftigt – eller som en desperat kvinna som letar efter den perfekta mannen och egentligen bara är självupptagen och har ratat hur många bra killar som helst (Sex and the City anyone…??) Vilket ju självklart – som alla singlar kan intyga – inte alls stämmer överrens med verkligheten. Kanske läser jag för mycket in i det, men just i det här avsnittet tyckte jag det framstäldes på ett så bra sätt – Ted är ingen konstig eller speciel kille, han är ganska vanlig, men han hittar inte tjejen som det bara klickar med. Han vill inte ha en fantastisk drömtjej som är helt orealistisk, han är inte desperat på samma sätt som tjejer ofta visas att vara, han beskriver det bara som att “han är klar för det liv som just det här huset representerar”.

Jag känner ibland lite på samma sätt – folk omkring mig börjar slå rötter, stadga sig, hitta rätt – och jag vill bara så gärna hitta den tryggheten, stabiliteten, gemenskapen som han också letar efter. Det behöver inte vara perfekt, det ska bara vara rätt. Det är som att sitta och vara klar för att hoppa fallskärm men planet lättar ju aldrig…

No big deal

Jag har pluggat i sju år. Det som jag har pratat om sedan jag var 3år gammal händer om ett par veckor. Min dröm. Det jag har slitit för i många långa dagar och nätter. Det jag har flyttat ifrån nära och kära för att få. Det enda som har gett mitt liv någon som helst mening och riktning händer om bara ett par veckor eller 19 dagar för att vara precis. Men det är no big deal.

Man tror att en sådan sak ska vara lätt, att allt ska klaffa för att man ska kunna fira ordentligt – för det har man förtjänat! Men så funkar världen inte. Jag blir inte rik över en natt så jag helt plötsligt kan hålla enorma fester för att fira och flyga ner släkt och vänner så att dom kan dela den underbara dagen med mig. Jag blir inte två storlekar mindre för att kunna passa just den klännning jag vill ha den dagen. Människorna man vill dela det med kanske inte ens är i ens liv på samma sätt längre – och det kan man inte göra något åt bara sådär helt plötsligt.

Jag kan använda resten av mitt år på att tänka på alla andra, på ekonomi, familjedrama, sjukdommar, skakiga vänskapsband och utseende – men jag vill ha en dag utan allt det, jag vill ha en dag då jag, och min prestation faktiskt är en big deal – men så funkar det ju inte, så funkar jag inte, så istället trycker jag på repeat och rösten som säger “det blir struligt, folk blir sura/ledsna/sårade, och du är tjock och ful, men det gör inget, för det är bara en dag om alla andra – no big deal” fortsätter att köra i loop i huvudet.

Andra julsånger

Man hör alltid samma julsånger – och visst är dom bra, klassiska, tradition och allt det där, men ibland behövs något man inte har hört vartenda år dom senaste 20 åren!

Personligen har jag haft ett lite krystat förhållande till julen dom senaste åren tror jag. Kanske är det åldern? Kanske är det årstiden? Kanske att jag under dom senaste sju åren har associerat julen med att få se familjen alldeles för lite – stress-mysa har aldrig riktigt varit min grej. Nej, jag tycker ofta julen hamnar dåligt rent tidsmässigt – det är mitt i tentastressen, mitt i kylan (så man inte alls kan ha fina kläder på sig!), mitt i mörkret så den redan ganska deppiga jag, faller djupare när all tvångsmys ramlar över mig, och sist men absolut inte minst – när man som utladsstuderande knappt har pengar kvar (CSN ger ju pengar ett halvår i taget och det där med att administrera pengarna förnuftigt är svårare än att behandla ett hjärtstopp kan jag lova!)

I år har jag inte pyntat alls, det började som tidsbrist och har nu utvecklat sig till ren trots. Jag hade ju räknat med att “missa” julen i år – inte åka hem och bara sitta med kirurgi böckerna hela kvällen. Det blev spontant gjort om till en långhelg hemma i Västerås när min första tenta gick så ofattbart bra – så nu borde jag ju ha kommit i julstämning, liksom för att göra mig klar till julkaoset det brukar vara hemma, men det har inte riktigt funkat. Så fast än jag egentligen bara blir ledsen och närmast gråtfärdig av alla julsånger så har jag nu börjat tvångsmata mig själv jul – idag var jag på julkoncert (som faktiskt var fantastisk bra!) och nu spelar följande låtar på min dator (på repeat!).

Hörde den för första gången idag–och jag älskar den!

Blev tipsad om den på Fb och den känns inte helt lika sorglig som Jonis

Britney–jag vet! Men texten är för slående för att ignoreras… kanske ännu en anledning till att julen inte är superkul?

Har ingen aning om när den här låten är ifrån men har aldrig hört den förut… vet inte om det är sången eller bara jag–men blir helt tårögd…

Den här är inte så alternativ– och egentligen inte så jullig heller, men kan höra den igen och igen hela december, så vacker!

Vingar av glas

Har precis kollat klart på Vingar av glas. Fantastisk film! Det är andra gången jag ser den och den är lika rörande, rolig och fin som första gången. Som invandrartjej känner jag igen mig i Nazli, fast än våran familj aldrig har varit som hennes och våra traditioner inte är lika hårda, så är det ändå känslan av att vara annorlunda, ha andra saker att ta hänsyn till som folk inte alltid förstår och rädslan att bli dömd på förhand, av arbetsgivare som av killar. Filmen ger lite hopp…

Nu när jag har kollat på film fast än jag borde ha gjort en million andra saker, vet jag inte om jag bara ska strunta i det och hoppa i säng eller i det minsta försöka göra lite… Min liste ser någorlunda såhär ut:

• Läsa färdigt urologi kapitlet
• Göra färdigt läseplan till hösten
• Packa upp 5 flyttkassar och 4 Ikea påsar
• Leta upp mitt journalkoncept
• Läsa om barnundersökningar

Nej, det är inte så troligt att jag hinner med allt, men tror jag måste prioritera läseplanen (så jag vet vad jag ska plugga imorn!) och uppackningen (så jag har någonstans att sitta och plugga!) – samt leta upp journalkonceptet eftersom jag ska använda det till att skriva journalen imorn…

Vi får se vad jag hinner – men i alla fall inte hålla på och skriva här!

Nattinatti!

And dreams were made and used and wasted

Så skulle min vår ha sett ut… Jag har släppt det, egentligen, men det kommer nog ta ett tag innan jag kan se bilder på Kilimanjaro, Zanzibar och safari utan att det sticker lite i hjärtat. Man får hitta nya drömmar eller ha tålamod och vänta tills man kan få just det man drömt om så länge. Jag hade en biljett… jag skulle ha kommit hem i morgon…

Lunch och piller

Det blev en jätte god wrap till lunch idag. Syrran tipsade om tonfisk med creme fraiche och jag testade idag, mycket smaskigt! Jag är inte super kreativ i köket, men gillar att blanda ihop något ibland. Lagar mat långt ifrån varje dag så när jag gör det är det kul om det ser fint ut och smakar bra.

Kalktabletterna som står i bakgrunden är nya och jag tar dom för andra dagen idag. Jag har tydligen väldigt lågt D-vitamin vilket man får när man inte får särskilt mycket sol eller när man inte äter särskilt mycket ägg, fet fisk och andra D-vitamin rika näringsämnen. Jag hoppas på att jag får mer energi av att ta dom, behöver verkligen mer energi! Anledningen till att jag tar kalk är att jag har läst att 1200mg om dagen (vilket är 3 tabletter varje dag) kan hjälpa PMS och menstruationssmertor så det tänkte jag inte kunde skada. Får dessutom väldigt dåligt med mjölk och ost – så det är bra för att vara säker på att mina ben håller till att springa maraton när jag är 65!

Många har problem med att folk tar piller för att få i sig det man borde få i sig med maten, men specielt med D-vitamin så är alla i norden i risk för att få för lite eftersom vi har så få soldagar. Jag väljer att ha solfaktor 30 när jag ska ligga  ute på sommaren (vilket jag inte ens gör särskilt mycket) eftersom jag är väldigt ljus och vet hur farlig solen kan vara. Så för mig är det värt att äta piller istället för att ligga och steka på sommaren om det minskar risken för hudcancer, men det är ju bara min åsikt.

Farliga bilder!

Man får INTE ha bilder på fantastiskt goda muffins på sin dator när man försöker hålla sig ifrån godis och sötsaker! Det är nästan elakt att ha dom liggande där… Nu blir jag otroligt sugen på choklad! Helt galet sugen… “Funderar på att baka en chokladkaka klockan tio på kvällen”-sugen!

Nej, jag får hitta på något annat. Har melon och banan jag kan smaska på… Men fy sjutton va tråkigt det ser ut bredvis dom fina muffins…

Födelsedag

Nu är det under en timme kvar av Min dag. Jag har packat, flyttat, burit och firat. Hade inte planerat ett dugg för idag, annat än att jag skulle flytta såklart och mina fina vänner har gjort det som skulle ha varit en väldigt jobbig dag till en fantastisk dag.

Jag blir alltid så nostalgisk och lite små-deppig på min födelsedag, men det har jag inte alls hunnit med idag, så därför använder jag min sista timme på det. Känns skönt att se tillbaka på året som gått och hur mycket längre man har kommit. För även fastän vissa saker inte har gått i uppfyllelse sedan sist jag önskade mig dom så känns dom närmare och jag arbetar själv på att komma närmare mina mål, och mer kan man inte begära.

Jag har ett ganska härligt liv när jag tänker efter och en sån dag som idag visar verkligen det. Den enda som sätter hinder i vägen för mig är jag själv, så det är mitt mål till nästa födelsedag, att försöka inte att gå i vägen för mig själv. Och om jag känner mig ensam så har jag nu en helt fantastisk bild att se på och komma ihåg att så är det faktiskt inte.

I min seng

Crappy dag avslutas bäst med trevligt sällskap i sengen, Ben og Jerry är mina favoriter... Jag vet att det inte är lösningen på mina problem, jag vet att choklad inte gör mig lycklig, men det hjälper just nu. När inte ens att prova en massa fina dyra kläder gör en glad, då finns bara choklad kvar att trösta med.

Jag vet att jag kommer att ångra mig imorn när jag ska ut och springa och tänker på hur spillt det är att jag har börjat springa när jag äter så dåligt, eller när jag senare på kvällen ska hoppa i min fina vita klänning och tänker på hur mycket snyggare den skulle se ut om brösten var mindre och kunde hålla sig själva... But I'm only human, och jag mår skit idag så glassen får se serier med mig ikväll.

Att få ont i magen

Tänk att höra ett namn kan ge en så ont i magen. Obehagligt, otryggt, osäkert, orättvist och helt enkelt ont. Varför förstör man för sig själv? Allt som jag tycker är jobbigt just nu är något jag själv har skuld i. Det är frustrerande och jobbigt och förmodligen värre just för att man inte kan ge andra skulden, vilken soppa.

I mörkret

Jag sitter i mörkret och är sur. Hur okänsliga kan folk vara? Lägga upp bilder på varma stränder, afrikanska slätter och lyckliga par på facebook! Orättvist! Jag vill också ha ett liv.

Det känns som om jag inte orkar minsta lilla set-back just nu. Jag vill så gärna plugga, vara förbered när jag kommer till undervisningen, lära mig någonting, men jag är bara så trött, hela tiden. Jag trodde att bara jag fick överstökat flytten så skulle allting börja falla på plats, men jag måste vara den mest naiva person i hela världen, för självklart är det inte så lätt. Jag måste kolla upp saker och ting med bostadsbidraget, folkeregistret, skatten, ekonomin - jobb?? Ovanpå allt det, som inte kräver särskilt mycket tid egentligen men en massa tankeverksamhet, så måste jag ha energi och koncentration till att sitta och plugga i sängen. Omöjligt!

I morgon ska M laga lite mat till mig och AS, jag ska baka något till efterrätt och har självklart glömt att kolla upp receptet så jag kan köpa ingredienserna på vägen hem i morn. På lördag ska jag till Ålborg och söndag har jag skrivit upp mig till jobb, första gången på år... och som alltid hoppas jag både på att dom ringer och inte ringer.

Känns som om jag behöver komma bort ett tag, glömma allt och bara ligga och sörja den här våren, men livet funkar ju inte så, man ska vidare och minsta spilda stund sätter en tilbaka flera dagar i planeringen. Jag vet att mitt liv är lätt jämfört med så många andras, men jag tycker det är jobbigt just nu.

Transplantation

Jag behöver en ny hjärna. Min har varit med i snart 26år och behöver altså hålla semester. Den kommer inte ihåg alla papper jag har lovat M att ta med till föreläsningarna, den glömmer plånboken, räkningen som ska betalas senast i dag, vart soporna ska kastas och att köpa mjölk. Det håller inte längre, den måste bytas ut. Jag vill ha en av dom nya varianterna, en av dom som fixar att tänka på flera saker samtidigt - du vet, multitasking! gärna i en av dom söta nya lådorna med hår som inte krullar i regnet eller blir elektriskt och flyger i munnen på en. Åhh vad jag skulle ge för en hjärna som inte klantade till sig dag ut och dag in... det blir så tröttsamt i längden.

Plötsligt slår det...

Min förra födelsedag... Mysigt mysigt

Jag förstår inte att jag ska lämna över min fina lägenhet till en annan i morgon. Hur kunde allt bli så fel!? Just i en av dom tuffaste terminer jag någonsin kommer att ha är mitt liv kaos, jag kommer att flytta fyra gånger dom närmaste sex månaderna. Men det är inte ens det som stör mig mest, det som verkligen slår hårt är att det här har verkligen har känts som mitt hem och det förlorar jag nu. Av alla gånger jag har flyttat är nog den här gången värst. Alla andra gånger har jag varit klar att komma vidare, det har varit rätt, men det är inte rätt den här gången, det är så fel. Det här skulle ju vara mitt hem resten av studietiden. Jag kommer ihåg lättnade när jag hittade den, nu var jag säker, nu kunde jag känna mig hemma. Hur kunde jag vara så dum att jag har låtit det glida ur händerna på mig!?

Jag vill ha körkort!

Ja, det är verkligen INTE bra att inte ha körkort! Alltid måste man förlita sig på andra att köra, eller bussar och tåg och annat dumt. Det är omöjligt att flytta utan bil. Det finns få saker jag avskyr så mycket som att vara beroende av andra, be andra om hjälp, få nej, eller ännu värre, tvugna ja. Jag känner mig som en liten treåring som vill knyta skorna själv och står och trampar i hallen och gallskriker "KAN SJÄLV" när mamma försöker hjälpa till. Skilnaden är nog att det inte står någon och försöker hjälpa, jag står bara och skriker själv. Problemet är att jag inte kan. Jag har inget körkort!

Hur svårt är det att hyra en bil och ett släp? Bära ner några flyttlådor, köra i väg och bära upp lådorna igen? Hur lätt som helst. Kunde jag så skulle jag göra det själv. Men jag kan inte.

Alternativ? Hjälp från vänner som egentligen inte vill eller hyra en flyttfirma för att flytta under 10 lådor! Båda låter i mina öron som usla alternativ. Tyvärr har jag inte andra. Fy sjutton vad jag hatar det här. Vill inte be om hjälp. Hade ont i magen hela dagen innan jag skickade iväg sms'et för att fråga om dom kunde hjälpa. Ska det verkligen behöva vara så? Hur gör normala människor?

Normala människor har kanske andra typer av kompisar. Eller föräldrar som kan köra, och befinner sig i samma land. Eller tillräckligt mycket pengar att 1800 danska kronor inte låter som vansinne för under 10 lådor. Eller så har dom helt enkelt körkort och gör det själva.

Kunde jag själv välja var jag bland dom sista, dom som har körkort, det är i alla fall den enda av dom ovanstående faktorer jag kan ändra på så det får bli prioritering den närmaste tiden (åren??). Men först ska flytten på torsdag överlevas...

Usel dag!

Min dag:
10.30 Min värsta mardröm blir verklighet
11.00 Jag går i panik, hyperventilerar och lägger min under täcket och gråter
11.20 Mamma och pappa räddar mitt skinn (ofattbara underbara människor!)
12-13 Undersöker alternativ, skriver mails, ringer viktiga samtal
13.00 Jag pratar med AS i telefon och upptäcker att jag undervärderar mina vänner, skäms på mig! Måste lära mig att lita på dom och låta dom hjälpa mig när det behövs.
13.20 Gråter lite mera
13.30 Äter lite gröt till frukost
14-15.30 Skriver om min ansökning, finputsar mitt cv og skriver flera mails
16.00 Springer i väg till mötet jag hade glömt jag hade
17.00 Flera viktiga telefonsamtal och planering samt ordnar lite praktiska saker till imorn
18-20.30 Stenar framför diverse serier på datorn och försöker att glömma dagen
20.40 Ser trailern på "Did you hear about the Morgans?" på Ebbas blogg och skrattade(!!!!)

Konklusion: Hopplöst usel dag som väldigt gärna får vara över snart, fastän jag vet att i morgon inte direkt blir bättre (har det svåraste samtal kvar att ringa...) MEN en rolig film kan ändå få mig att skratta, dvs. det finns hopp för mig ännu!!

Orättvist

När man får något man alltid har önskat sig borde det kännas bra, eller hur? Hur kommer det sig då att det inte alls känns bra? Det er precis vad jag har önskat mig, bara inte just nu... Det är så orättvist, att just när det inte alls funkar, när det faktiskt förstör mer än något annat, just då ska det hända. Livet är så jäkla orättvist ibland...

25 timmars sömn!

Bleka jag med mörka ränder under ögonen!

25 timmars sömn, fördelat på 5 nätter är inte mycket! Mina ögon är konstant röda och kliar, mitt ansikte är blekt (bortsett från huden precis under mina ögon som självklart är mörk och påsig) och jag mår illa och blir yr hela tiden. Hemskt! Det är verkligen fruktansvärt att inte kunna sova.

På fredag har jag sista dagen på gyn.obs. och på måndag börjar jag på barnavdelningen!! Äntligen! Hoppas verkligen det är så bra som jag tror...

Nu tror jag snart jag ska krypa till kojs, förhoppningsvis somnar jag och sover 9 timmar i natt! Behöver det verkligen!