Jag har hoppat på en ny serie – ja, jag vet, dumt när jag egentligen inte har tid till annat än plugg, men den fångade mig. Jag har hört om “How I met your mother” länge, faktiskt sedan Britney Spears var med i några avsnitt – vet inte ens vilken säsong det var, men nog en av dom första, men hade aldrig sett den. Nu när alla mina vanliga serier har haft jullov hittade jag en sida där man kan streama just How I met your mother, och eftersom jag inte kan sova, kollar jag på avsnitt efter avsnitt.
I kväll har jag bland annat sett avsnittet Home Wreckers – och kanske fattat varför jag egentligen gillar serien, förutom humorn såklart! Jag känner igen mig så mycket i Ted. Nu hoppade jag visserligen in i serien i femte säsongen så jag vet inte, men just nu verkar han vara den eviga siglen som egentligen bara vill ha familj och ett riktigt “hemmaliv”. Jag tycker så ofta singellivet framställs så fantastiskt spännande och häftigt – eller som en desperat kvinna som letar efter den perfekta mannen och egentligen bara är självupptagen och har ratat hur många bra killar som helst (Sex and the City anyone…??) Vilket ju självklart – som alla singlar kan intyga – inte alls stämmer överrens med verkligheten. Kanske läser jag för mycket in i det, men just i det här avsnittet tyckte jag det framstäldes på ett så bra sätt – Ted är ingen konstig eller speciel kille, han är ganska vanlig, men han hittar inte tjejen som det bara klickar med. Han vill inte ha en fantastisk drömtjej som är helt orealistisk, han är inte desperat på samma sätt som tjejer ofta visas att vara, han beskriver det bara som att “han är klar för det liv som just det här huset representerar”.
Jag känner ibland lite på samma sätt – folk omkring mig börjar slå rötter, stadga sig, hitta rätt – och jag vill bara så gärna hitta den tryggheten, stabiliteten, gemenskapen som han också letar efter. Det behöver inte vara perfekt, det ska bara vara rätt. Det är som att sitta och vara klar för att hoppa fallskärm men planet lättar ju aldrig…
