Blackout

Vill inte, kan inte, orkar inte!! Jag känner mig som en trottsig femåring som inte vill sova. Men jag är en 22 årig dam som måste plugga och skulle sååå gärna sova istället! Hur sjutton får man energin tilbaka när man inte vill annat än att sova och ligga på soffan och stirra ut i luften!?

Nigeria

Jag har fortfarande inte klurat ut sång problemet, väldigt irriterande! Hade jag haft pengar skulle jag bara ha köpt en ipod... Men hade jag haft pengar så skulle så mycket ha sett så annorlunda ut.

Har blivit "bjuden med" till Nigeria i fyra veckor nästa sommar. Vi skulle jobba på ett sjukhus på förmiddagen och åka runt och se saker på eftermiddagarna. Jag vet inte hur länge jag har gått och tänkt på att jag vill iväg. Jag vill så gärna prova på att jobba på ett sånt ställe, bara för att se om det verkligen är något jag skulle kunna ägna mig åt senare. Dessutom är det nog ganska svårt att komma med Läkare utan gränser utan att ha någon som helst erfarenhet sedan innan. Jag vill så gärna så gärna åka! MEN! Som alltid så har jag inte råd just nu. Jag har aldrig råd. Det är inte ens så mycket pengar jag skulle behöva punga ut just nu, men när man inga pengar har så är enkronor dyrbara! Dessutom, om jag skulle åka iväg så är alla idéer om att sänka min kassakredit nästa år helt borta. Men det kanske det skulle vara värt... Jag vet inte. I vilket fall som helst hinner jag inte få ihop pengarna som ska betalas just nu i tid. Det måste finnas ett sätt för mig att få en hållbar ekonomi, ibland känns det verkligen som om jag har hål i plånboken, pengarna försvinner bara och jag har ingen aning om hur mycket jag har använt och till vad. Det är lite samma sak som tiden... Den försvinner också.

Jag har haft en usel dag. Hade så ont i halsen att jag hade tänkt vara lite snäll mot migsjälv och ta bussen till skolan. Men självklart tar jag på mig mina bruna stövlar och glömmer att sätta in sulorna, jag hade knappt gått tio meter innan jag kände hur det började svida och bränna i fötterna. Problemet med dom idiotiska stövlarna är att dom har blivit för stora! Jag har aldrig varit med om att stövlar har blivit för stora förr! Mina fötter kan omöjligen ha krymt, alltså måste dom på något sätt ha blivit större, säkert två nummer för stora! Visst, en sula skulle ha hjälpt, och jag har haft dom förut med tjocka strumpor på, men ändå! I vilket fall som helst så glider jag i dom, så varje steg jag tar gnider på den främre delen av foten så att när jag efter 15 väldigt långa minuter kommer fram till busshållplatsen så har jag redan fått stora blåsor på fötterna och nästan bitit hål på underläppen av att försöka få mig själv till att inte skrika av smärta vid varje steg! Fruktansvärt! Ja, jag vet inte om det framkommer tydligt men stövlarna är ganska höga också... Det slutade med att Berit åkte hem och hämtade två par skor till mig som jag fick låna (det är så underbart med en som ger en valmöjligheter även i krissituationer!). Dom åkte jag hem med men jag kan fortfarande inte gå ordentligt. Anne Sophie säger att man ska sticka hål i dom och pressa ut vattnet eftersom det är det är på grund av vattnet som trycker som det gör ont. Det gjorde jag och det var inte vatten men blod som kom ut... Hemskt hemskt hemskt!! Har aldrig upplevt något liknande!

Ska se om jag kan halta mig till sängen nu, det börjar visst bli sent... Lika bra att göra slut på den här hemska dagen så fort som möjligt!

Latis

Jag kan inte koncentrera mig! Inte alls, inte på något. Har läst ett och ett halvt kapitel i biokemin men har ingen aning om vad det handlar om. Fruktansvärt. Det känns som om huvudet är fullt med deg, klibbig deg som inte låter hjärncellerna arbeta. Har dessutom uppgifter till imorgon som jag precis har börjat med, och även om jag tyckte jag hade koll på kapitlet i onsdags så ser alla bokstäver ut som små löjliga krussiduller utan mening idag.

Om några timmar ska jag iväg på söndagsmiddag, och jag har inga kläder! Fick den smarta idén att tvätta idag, eftersom det hade gått alldeles för länge sedan jag gjorde det, men problemet är att jag stoppade ner alla byxor jag använder. Jag har andra, men inte såna som man vill ha på sig egentligen, såna man bara inte vill slänga ut eftersom dom faktiskt inte har hål eller något. Åh! Jag blir mer och mer som mamma för varje dag som går.

Jag tror jag håller på att bli sjuk. Första ledtråden var att halsen kändes som om jag hade svalt ett helt sätt med köcksknivar när jag kom hem i fredags, kanske redan innan jag gick hemifrån, men självklart ignorerade jag det och tog på mig en tunn klänning. Igår kände jag mig allmänt degig, men det hade ju sin förklaring i snappsen, trodde jag. Men jag tror inte alkohol har den effekt att man inte kan andas när man ligger ner... Idag har jag officielt ont i halsen och öronen, har svårt med att andas och ögonen kliar. Jag tror faktiskt inte jag håller på att bli sjuk, jag är nog sjuk. Usch! Det är så irriterande att vara sjuk. Specielt eftersom jag blir väldigt ynklig och har en stor portion självmedlidenhet. OCH! Jag får en "legitim" anledning till att inte läsa. Jag kan knappt tvinga mig själv att läsa när jag är friskt, aldrig att jag kan offra mig och plugga när jag är sjuk! Stackars stackars mig!

Julefrokost

Igår var min första danska julefrokost, eller som vi säger i Sverige, julmiddag. Jag hade så otroligt mycket trevligare än jag hade väntat mig. Från och med nu är jag ett stort fan av julefrokoster! Dom hade dukat upp jätte fint hos en tjej i klassen och alla hade bidragit med någon typ av mat. Jag bakade 12 (!!!) baguettes vilket tog två dagar men efterklok som man kan vara ser jag nu att det nog var lite överdrivet med 12 när vi var 24 personer... När jag kom var två av killarna fullt sysselsatta med att laga en typ av potatis som visst ska kanderas... Väldigt mystiskt, men det smakade faktiskt ok. Dessutom har jag ätit sill som inte var fruktansvärd.

Hela kvällen var en succe, det var bland annat en lek med att alla skulle skriva repliker på små lappar och dom användes senare till en liten sketch som dom hade skrivit. Otroligt kul och folk låg nästan över bordet och skrattade, men det är klart det var efter ganska mycket snapps och vin och öl, så det kan ju ha bidragit. Jösses jag har inte provat snapps förr!! Nu förstår jag varför folk blir så jäkla fulla till en julefrokost!

Efter att vi hade ätit skulle vi ner på krogen men jag hade ingen cykel med så jag fick sitta på Vibekes pakethållare halva vägen och den andra halvan fick jag låna en cykel av en snubbe som cyklade förbi med två cyklar. Det var faktiskt ganska kul, lite på skoj frågar vi om han också ska ner på stan och om han inte vill ha hjälp med att få ner cykeln så han inte behöver cykla med två, och det ville han så jag cyklade på den tills vi träffade han fru...

När jag skulle hem hade jag självklart missat sista bussen så jag gick en del av vägen efter att jag suttit och väntat på en taxi vid en busshållplats och nästan somnat. Som tur var stannade jag en taxi på vägen så han körde mig sista biten i alla fall. Och, konstigt nog, när jag kliver ur taxin vid 5 tiden på morgonen så träffar jag på den konstiga killen som också bor här och det ser ut som om han är på väg ut på promenad! Konstig och äcklig och usch! När jag så kommer in och ska ta av mig skorna ringer telefonen helt plötsligt och jag tänker att det säkert är Anne Sophie för att kolla om jag har kommit hem, men nejnej, det är Alice! Jag hinner inte ens reagera över att hon ringer så sent (eller tidigt), hade jag varit nykter skulle jag direkt ha tänkt en miljon hemska tankar! Men som jag var tar jag bara telefonen och säger hej, som att det är den mest naturliga sak i världen att hon ringer innan solen går upp. Jag frågar om något har hänt, men inte alls lika snabbt som jag hade gjort annars. Nej, hon tror att det har hänt mig något eftersom jag precis har ringt henne. Jag har en väldigt mystisk telefon för så full var jag inte att jag har ringt henne utan att komma ihåg det och utan att säga något!

I vilket fall som helst så har jag sovit länge idag och hela dagen har ägnats åt att läsa en spännande bok, kolla på tv och äta glass! Alltså ingenting som är något som helst studierelaterat. Jag vet att jag får lida för det resten av veckan, men man kan inte riktigt koncentrera sig på, ja vad det nu var jag skulle ha läst om, njurarna eller fettnedbrytningen, när man inte riktigt kan röra på huvudet än mindre tänka!

Så nu ska jag sova och lova mig själv att jag verkligen ska vara effektiv imorgon att nästa fredags julefrokost inte alls ska bli lika... blöt...(?)

Bamsehospital

Pojke: "Han har svårigheter med att andas, ont i halsen och en bruten tunga. Är det fyra saker?"


Jag: "Nej, det är tre."


Pojke: "Hmm... det skulle vara fyra saker så jag måste ha glömt något... Jo visst ja, han hostar också!"


Jag: "Ja, det är klart..."

Patienten var en svart och vit hund, 38cm lång från svans- till öronspetts och vägde 5kg. Ja, så låt bli att klaga över ert eget BMI! Jag skrev inläggningsjournal och patienten skulle helt klart vidare till läkaren, bamseläkaren alltså!


Idag har varit en otroligt rolig och annorlunda dag. Jag cyklade upp till Gellerups bibliotek vid 9 tiden för att hjälpa till med att sätta upp mottagningen och vid 10 tiden hade vi den första rusningen av 3-6 åringar med sjuka dockor och nallar. Vi stötte på allt ifrån andningsproblem, blödningar i halsen, magont och rutinkontroll till brutna tungor och ont i tänderna! Jag har ingen aning hur många barn det egentligen var under de tre timmar vi hade mottagning, men tiden flög verkligen iväg! Det var otroligt roligt och till tider stressande att ha en liten småtting som inte vill säga något samtidigt som det står sju andra barn plus en och annan dagislärare och kollar på när man undersöker nallen och försöker locka ord ur världens tystaste barn!

Vi var sju medicinstuderande som undersökte nallar och dockor och lekte med barnen precis som när vi själva var små. Det är en fantastisk möjlighet för att få testa sina egenskaper som barnläkare eller vilken läkare som helst egentligen som har något som helst med barn att göra. Man måste kunna prata med dom på deras vilkår och förstå deras sätt att uttrycka sig, deras samtalsrytm för att få så mycket information från dom som möjligt, något som självklart är en förutsättning senare när man ska göra det på riktigt. Men det är självklart inte bara vi som vinner på det, det viktigaste är faktiskt att barnen går därifrån med en positiv upplevelse i bagaget. Något som förhoppningsvis ligger i bakhuvudet nästa gång dom ska till docktorn.

Jag är i alla fall väldigt nöjd med den här dagen, och jag ska helt klart vara med nästa gång också!!

Mitt usla minne

Så försöker vi igen... Igår hade jag en väldigt bra dag, fram till dess att jag skulle föreviga den i ord här på min helt egna sida. När jag var färdig skulle jag av någon anledning markera allt... och helt utan förvaning försvinner allt! Jag vet inte vad jag gör mot datorer som får dom att hata mig så mycket...

I vilket fall som helst hade jag en bra dag igår eftersom jag har varit duktig i helgen och läst till nästan hela veckan, så måndag och tisdag var jag ledig från pluggande om eftermiddagarna! Måndag kollade jag på film och i går tog jag med mig en bok ner på ett café som har dom mysigaste sofforna och den bästa caffe latte tiramisu. Det var många som satt där ensama, så det var inte alls konstigt som många tror att det kan vara.

Satt också och tänkte på en viss kille som jag inte träffar och inte vill träffa och på varför det är jag inte vill det mer. Alltså, alla i min umgängeskrets har sagt att det är en otroligt dålig idé att gå på dejt med honom, och egentligen visste jag det också själv hela tiden. Problemet var bara att jag, som vanligt, väldigt lätt tröttnar på folk och vardagen, så jag hade lust att träffa honom bara för att bryta på monotonin. Det var alltså igår jag satt och tänkte på det här, jag tänkte även på att jag faktiskt inte alls behöver träffa konstiga och opålitliga killar för att få en paus från vardagsbubblan. Det är nämligen så att jag faktiskt har en syster som inte alls hör till min vardag och som inte vet det minsta om medicin. Helt underbart! Dessutom har jag pratat med Maja mer den sista veckan än jag har gjort de sista tre månaderna, så det känns lite som en välbehövd paus från... folk!

Ja, ibland är det lite konstigt hur det blir. Jag satt och skrev om det där igår om hur klar jag var med killen, idag så träffar jag honom för första gången sedan den där första kvällen för mer än en månad sedan! Jag fattar inte hur sånt händer, väldigt konstigt. Jag var på väg upp till jura och han var på väg därifrån antar jag. Det är en väldigt smal väg och folk går med cyklar och allt möjligt så det är ganska trångt. Jag går med min cykel och kollar ner i marken, trött efter en tråkig biokemi lektion och inte alls glad över att jag är på väg upp till en biokemi föreläsning. Bakom mig går Berit och Tine eftersom det inte är platts till att gå tre på bredden med en cykel! Av någon anledning kollar jag plötsligt upp och där står han med sin cykel och ett blygt men väldigt glatt leende. Först reagerar jag inte alls på det, känner inte igen honom och tänker bara att han nog ler eftersom jag är på väg att gå in i honom så som jag går, så jag ler lite och flyttar mig så han och hans kompisar kan komma förbi. Då, när jag precis har börjat flytta mig kommer jag på vem det är! Det är lite som att hjärna ska igenom ett helt register ansikten man har sett förut innan man kommer på vem som står framför en. Jag tror det var ganska tydligt att jag inte hade en aning om vem han var, jag menar, jag kände själv hur mitt ansikte stelnade till och ögonen blev stora samtidigt som ögonbrynen for in under håret. Pinsamt! Tänk att jag inte ens kommer ihåg honom!? Ännu mera pinsamt eftersom det var väldigt tydligt att han självklart hade känt igen mig ett bra tag innan jag kollade upp. Berit sa nämligen efteråt att hon hade sett honom komma gående mot oss en bra bit innan jag nästan krockade in i honom. Hon säger att han gick och log väldigt stort och kollade på mig... Hur som helst så känns det ok att ha sett honom igen, nu vet jag att det inte är något för mig. Men det är inte allt jag fick ut av att träffa honom, nejnej, jag har lärt mig något också:

1. Jag är usel till att komma ihåg ansikten
2. Jag döljer det väldigt dåligt
3. Att ha kompisar med sig som kan varna om en viss persons inkommande, är värdelöst när dom inte varnar en
4. Det är kallt att leda en cykel utan vantar i det här vädret
5. När man har sådana kompisar (se 3.) ska man se till att vara uppmärksam på vägen, oavsätt hur intressant marken kan vara

Dumma låtar!

Varför kan låtarna jag har köpt på itunes inte spelas på min mp3?? Jag vet att det egentligen är till ipod men jag tycker att jag har hört andra som köper musik där som kan lyssna på dom på en mp3... Åh det är jag och tekniken igen! Vi kommer aldrig att bli bästa vänner, men just nu hoppas jag på att vi i det minsta kan hålla det på ett artigt och hövligt plan.

Idag har jag pluggat. Har inte hunnit med 100% av allt det jag ville, men tillräckligt. Känner mig inte så stressad just nu, har börjat komma i kapp igen efter att ha varit på väg att glida ifrån ett tag. Det är bra att det är svårt, då känns det på något sätt mer ok att jag tycker att det är jobbigt. Men bäst av allt är ju självklart att det är spännande, det känns viktigt och jag känner mig smart när jag har läst och fattat det jag i början trodde jag aldrig skulle förstå. Otroligt skön känsla! Nu ska jag bara hålla ut en månad till innan jag får flera veckors lov! Underbart! Det känns välförtjänt.

Det eviga problem

Jag har precis kommet hem från en trevlig filmkväll hos Marianne.

Berit har bestämt sig för att hon måste underhållas hela tiden tills hon har kommit lite mera över David, annars sitter hon bara hemma och är ledsen. Så efter föreläsningen idag gick vi ner till fredagsbaren och tanken var nog att vi skulle ut senare. Jag hade för min del helt andra planer för fredagskvällen. Jag skulle hem och INTE läsa utan bara slappa och verkligen få vila ut. Men är det en kompis som behöver en så ställer man upp, även om det är något så hemskt och jobbigt som att gå till en fest... ;-) Till fredagsbaren såg jag en kille jag inte har sett på länge, han ser lika bra ut som alltid, fruktansvärt irriterande! Han ler och nickar men vi pratar säger inte riktigt något, det finns ju inte riktigt någon anledning till att vi ska säga något heller.

I vilket fall som helst så kände jag inte alls för att gå ut på krogen så jag föreslog att vi skulle gå ner på stan och ta en fika, kanske få lite mat. Jag förstår inte själv hur jag kan glömma att äta tills jag blir jätte hungrig, och då kan jag bara inte vänta längre! Så vi går ner på stan, Berit, Marianne och Lejla som har anslutit sig till sälskapet, ja och jag såklart... Efter att ha suttit på café ett tag så hyrde vi en film och gick hem till Marianne. Väldigt trevligt faktiskt. Skönt att få göra något annat som inte har med pluggandet att göra och som inte nödvändigtvis har något med krogen att göra!

Har tänkt lite på det här med att vara förälskad och göra slut och sånt. Ibland känns det som att det nästan är omöjligt att det ska sluta på andra sätt än att en sitter och gråter eller i alla fall är ledsen och sårad. Och även om det inte alltid är en själv som har blivit bortvald så är det ju inte så kul att göra en annan person så ledsen. På sätt och vis känner jag mig lite fångad i en dålig tankecirkel. Jag vill inte släppa någon in, som inte redan är viktig, för att "spara på lidandet", men om jag aldrig släpper någon in så blir den personen ju aldrig viktig. Jag vet inte riktigt om det ger mening...

Jag fick frågan idag igen, varför är det egentligen att du inte har en pojkvän? Jaa du... Om jag bara visste det... Inte för att folk inte får fråga, jag menar, jag frågar själv dummare frågor ofta, men vad för ett svar förväntar man sig? Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara på sånt. Jag tror lite av problemet med att svara på den frågan beror på vem som frågar. Ibland är det en som frågar som kanske har haft tre seriösa förhållanden på den tid det tar mig att hitta en som jag kanske är lite intresserad i! Jag menar, då kan man inte riktigt förstå vad jag menar med att jag inte tycker att det finns någon som fångar mitt intresse. Några faller över killar som har pojkvänspotential var och varannan dag! Jag förstår inte!

Några kanske skulle säga att jag hade för hög krav, men det tycker jag verkligen inte. Jag har inte högre krav än andra. Har faktiskt inte "krav" överhuvudtaget. Det är bara inte någon som fångar mitt intresse just nu... Tråkigt men sant.

Nej, orkar inte älta det här. Måste sova nu.

Natti natti!

Trög start

Jag började det här projektet väldigt engagerad och positiv. Sen ägnade jag över en timme på att försöka få bilden vid mitt namn att se ut så som jag vill att den ska se ut. När det höll på att driva mig till vansinne tog jag några djupa andetag, påminde mig om att datorer är dyra och inte mår bra av att slängas ut genom fönstret och satte mig ner för att skriva mitt första inlägg. När det var färdigt tryckte jag visst på något som jag inte borde ha tryckt på eftersom allt försvann tillsammans med mitt tålamod. Jag valde att se det som ett tecken på att jag skulle backa undan från datorn och ägna mig åt lite enklare saker som att sova.

Det har jag gjort, en hel natt, och tänkte att det nu var det dags att prova igen, mitt humör är stabilt och jag tror faktiskt jag kommer att klara av att skriva det här färdigt utan att något åker ut genom fönstret!

Jag har haft en lång dag idag. Förutom en otroligt tuff morgon där jag skulle tvinga mig själv att inte lägga mig ner och somna under duschen så har jag också varit uppe på sjukhuset för att MR-scannas. Det är inte så lätt som folk kanske tror att bara ligga stilla med huvudet i en halvtimme! Man körs in i en ganska liten tub där väggarna är ungefär 15cm ifrån ens näsa och så ska man ligga där och höra på en massa ljud medan bilderna blir tagna. Som tur är så är klaustrofobi inte en av mina fobier och det gick ganska bra. Nu har jag bara en PET-scanning kvar som ska göras nästa vecka och så är jag klar och redå att få mina pengar!

Jag är ganska trött så jag orkar inte skriva mera just nu, förmodligen också för att jag inte har så mycket mer att säga. Det är inte en superbra start på den här bloggen, men så kan det ju bara bli bättre!

Ni får ha en trevlig kväll och välkomna till mitt pussel!