Det eviga problem

Jag har precis kommet hem från en trevlig filmkväll hos Marianne.

Berit har bestämt sig för att hon måste underhållas hela tiden tills hon har kommit lite mera över David, annars sitter hon bara hemma och är ledsen. Så efter föreläsningen idag gick vi ner till fredagsbaren och tanken var nog att vi skulle ut senare. Jag hade för min del helt andra planer för fredagskvällen. Jag skulle hem och INTE läsa utan bara slappa och verkligen få vila ut. Men är det en kompis som behöver en så ställer man upp, även om det är något så hemskt och jobbigt som att gå till en fest... ;-) Till fredagsbaren såg jag en kille jag inte har sett på länge, han ser lika bra ut som alltid, fruktansvärt irriterande! Han ler och nickar men vi pratar säger inte riktigt något, det finns ju inte riktigt någon anledning till att vi ska säga något heller.

I vilket fall som helst så kände jag inte alls för att gå ut på krogen så jag föreslog att vi skulle gå ner på stan och ta en fika, kanske få lite mat. Jag förstår inte själv hur jag kan glömma att äta tills jag blir jätte hungrig, och då kan jag bara inte vänta längre! Så vi går ner på stan, Berit, Marianne och Lejla som har anslutit sig till sälskapet, ja och jag såklart... Efter att ha suttit på café ett tag så hyrde vi en film och gick hem till Marianne. Väldigt trevligt faktiskt. Skönt att få göra något annat som inte har med pluggandet att göra och som inte nödvändigtvis har något med krogen att göra!

Har tänkt lite på det här med att vara förälskad och göra slut och sånt. Ibland känns det som att det nästan är omöjligt att det ska sluta på andra sätt än att en sitter och gråter eller i alla fall är ledsen och sårad. Och även om det inte alltid är en själv som har blivit bortvald så är det ju inte så kul att göra en annan person så ledsen. På sätt och vis känner jag mig lite fångad i en dålig tankecirkel. Jag vill inte släppa någon in, som inte redan är viktig, för att "spara på lidandet", men om jag aldrig släpper någon in så blir den personen ju aldrig viktig. Jag vet inte riktigt om det ger mening...

Jag fick frågan idag igen, varför är det egentligen att du inte har en pojkvän? Jaa du... Om jag bara visste det... Inte för att folk inte får fråga, jag menar, jag frågar själv dummare frågor ofta, men vad för ett svar förväntar man sig? Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara på sånt. Jag tror lite av problemet med att svara på den frågan beror på vem som frågar. Ibland är det en som frågar som kanske har haft tre seriösa förhållanden på den tid det tar mig att hitta en som jag kanske är lite intresserad i! Jag menar, då kan man inte riktigt förstå vad jag menar med att jag inte tycker att det finns någon som fångar mitt intresse. Några faller över killar som har pojkvänspotential var och varannan dag! Jag förstår inte!

Några kanske skulle säga att jag hade för hög krav, men det tycker jag verkligen inte. Jag har inte högre krav än andra. Har faktiskt inte "krav" överhuvudtaget. Det är bara inte någon som fångar mitt intresse just nu... Tråkigt men sant.

Nej, orkar inte älta det här. Måste sova nu.

Natti natti!