Mitt usla minne

Så försöker vi igen... Igår hade jag en väldigt bra dag, fram till dess att jag skulle föreviga den i ord här på min helt egna sida. När jag var färdig skulle jag av någon anledning markera allt... och helt utan förvaning försvinner allt! Jag vet inte vad jag gör mot datorer som får dom att hata mig så mycket...

I vilket fall som helst hade jag en bra dag igår eftersom jag har varit duktig i helgen och läst till nästan hela veckan, så måndag och tisdag var jag ledig från pluggande om eftermiddagarna! Måndag kollade jag på film och i går tog jag med mig en bok ner på ett café som har dom mysigaste sofforna och den bästa caffe latte tiramisu. Det var många som satt där ensama, så det var inte alls konstigt som många tror att det kan vara.

Satt också och tänkte på en viss kille som jag inte träffar och inte vill träffa och på varför det är jag inte vill det mer. Alltså, alla i min umgängeskrets har sagt att det är en otroligt dålig idé att gå på dejt med honom, och egentligen visste jag det också själv hela tiden. Problemet var bara att jag, som vanligt, väldigt lätt tröttnar på folk och vardagen, så jag hade lust att träffa honom bara för att bryta på monotonin. Det var alltså igår jag satt och tänkte på det här, jag tänkte även på att jag faktiskt inte alls behöver träffa konstiga och opålitliga killar för att få en paus från vardagsbubblan. Det är nämligen så att jag faktiskt har en syster som inte alls hör till min vardag och som inte vet det minsta om medicin. Helt underbart! Dessutom har jag pratat med Maja mer den sista veckan än jag har gjort de sista tre månaderna, så det känns lite som en välbehövd paus från... folk!

Ja, ibland är det lite konstigt hur det blir. Jag satt och skrev om det där igår om hur klar jag var med killen, idag så träffar jag honom för första gången sedan den där första kvällen för mer än en månad sedan! Jag fattar inte hur sånt händer, väldigt konstigt. Jag var på väg upp till jura och han var på väg därifrån antar jag. Det är en väldigt smal väg och folk går med cyklar och allt möjligt så det är ganska trångt. Jag går med min cykel och kollar ner i marken, trött efter en tråkig biokemi lektion och inte alls glad över att jag är på väg upp till en biokemi föreläsning. Bakom mig går Berit och Tine eftersom det inte är platts till att gå tre på bredden med en cykel! Av någon anledning kollar jag plötsligt upp och där står han med sin cykel och ett blygt men väldigt glatt leende. Först reagerar jag inte alls på det, känner inte igen honom och tänker bara att han nog ler eftersom jag är på väg att gå in i honom så som jag går, så jag ler lite och flyttar mig så han och hans kompisar kan komma förbi. Då, när jag precis har börjat flytta mig kommer jag på vem det är! Det är lite som att hjärna ska igenom ett helt register ansikten man har sett förut innan man kommer på vem som står framför en. Jag tror det var ganska tydligt att jag inte hade en aning om vem han var, jag menar, jag kände själv hur mitt ansikte stelnade till och ögonen blev stora samtidigt som ögonbrynen for in under håret. Pinsamt! Tänk att jag inte ens kommer ihåg honom!? Ännu mera pinsamt eftersom det var väldigt tydligt att han självklart hade känt igen mig ett bra tag innan jag kollade upp. Berit sa nämligen efteråt att hon hade sett honom komma gående mot oss en bra bit innan jag nästan krockade in i honom. Hon säger att han gick och log väldigt stort och kollade på mig... Hur som helst så känns det ok att ha sett honom igen, nu vet jag att det inte är något för mig. Men det är inte allt jag fick ut av att träffa honom, nejnej, jag har lärt mig något också:

1. Jag är usel till att komma ihåg ansikten
2. Jag döljer det väldigt dåligt
3. Att ha kompisar med sig som kan varna om en viss persons inkommande, är värdelöst när dom inte varnar en
4. Det är kallt att leda en cykel utan vantar i det här vädret
5. När man har sådana kompisar (se 3.) ska man se till att vara uppmärksam på vägen, oavsätt hur intressant marken kan vara