Minnet jag inte ångrar

Min första nyårsafton i Danmark var en ganska häftig kväll. Alla förväntningar försvan när jag blev uppringd för att ta en vakt i Ålborg som ligger 1,5 timme från Århus och som slutade vid 21 tiden, aldrig att jag skulle hinna tilbaka i tid för att hitta på något. Hade det varit idag, hade jag inte ens haft en tanke på att ens försöka hinna iväg till en fest – men det här var ändå sex år sedan. Jag kom hem omkring 23 och var på väg ut ombytt och klar på få minuter – ett stop på 7eleven senare var jag klar, jag tror jag var framme där festen hölls 23.30 – god tid till midnatt! Det var en stor fest, och jag kände inte särskilt många, men det var så himla kul. Inga förväntningar, bara att falla in i partyhumör på o,5. Jag kom i säng vid 6-tiden på morgonen – sov tre timmar och gick sedan upp för att ta tåget tillbaka  till Ålborg där jag skulle ha nästa 12-timmars pass. I tåget satt jag och pratade med B nästan hela vägen – vi skrattade och tjejpratade så som man gör efter en riktigt bra ute kväll, tills en medpassagerare informerade mig om att jag satt i en mobilfri vagn i tåget… Vi ser så unga ut på bilden, K, B och jag – ofattbart att det har gått sju år sedan jag först träffade dom, det känns som en livstid och samtidigt som igår – allt och inget har ändrats, men kanske mest allt på det senaste… Tänk att jag aldrig insåg att jag faktiskt levde precis det liv jag letade efter ?

Det som är så kul är att det hände en grej till den festen som jag trodde att jag skulle ångra och skämmas över för evigt och alltid – och nu är det en av dom saker som gör att jag älskar att tänka tillbaka till den kvällen, för det är bevis på att jag kan, jag vågar och man ångrar verkligen bara sånt man inte gjorde…

Home Wreckers

Jag har hoppat på en ny serie – ja, jag vet, dumt när jag egentligen inte har tid till annat än plugg, men den fångade mig. Jag har hört om “How I met your mother” länge, faktiskt sedan Britney Spears var med i några avsnitt – vet inte ens vilken säsong det var, men nog en av dom första, men hade aldrig sett den. Nu när alla mina vanliga serier har haft jullov hittade jag en sida där man kan streama just How I met your mother, och eftersom jag inte kan sova, kollar jag på avsnitt efter avsnitt.

I kväll har jag bland annat sett avsnittet Home Wreckers – och kanske fattat varför jag egentligen gillar serien, förutom humorn såklart! Jag känner igen mig så mycket i Ted. Nu hoppade jag visserligen in i serien i femte säsongen så jag vet inte, men just nu verkar han vara den eviga siglen som egentligen bara vill ha familj och ett riktigt “hemmaliv”. Jag tycker så ofta singellivet framställs så fantastiskt spännande och häftigt – eller som en desperat kvinna som letar efter den perfekta mannen och egentligen bara är självupptagen och har ratat hur många bra killar som helst (Sex and the City anyone…??) Vilket ju självklart – som alla singlar kan intyga – inte alls stämmer överrens med verkligheten. Kanske läser jag för mycket in i det, men just i det här avsnittet tyckte jag det framstäldes på ett så bra sätt – Ted är ingen konstig eller speciel kille, han är ganska vanlig, men han hittar inte tjejen som det bara klickar med. Han vill inte ha en fantastisk drömtjej som är helt orealistisk, han är inte desperat på samma sätt som tjejer ofta visas att vara, han beskriver det bara som att “han är klar för det liv som just det här huset representerar”.

Jag känner ibland lite på samma sätt – folk omkring mig börjar slå rötter, stadga sig, hitta rätt – och jag vill bara så gärna hitta den tryggheten, stabiliteten, gemenskapen som han också letar efter. Det behöver inte vara perfekt, det ska bara vara rätt. Det är som att sitta och vara klar för att hoppa fallskärm men planet lättar ju aldrig…

No big deal

Jag har pluggat i sju år. Det som jag har pratat om sedan jag var 3år gammal händer om ett par veckor. Min dröm. Det jag har slitit för i många långa dagar och nätter. Det jag har flyttat ifrån nära och kära för att få. Det enda som har gett mitt liv någon som helst mening och riktning händer om bara ett par veckor eller 19 dagar för att vara precis. Men det är no big deal.

Man tror att en sådan sak ska vara lätt, att allt ska klaffa för att man ska kunna fira ordentligt – för det har man förtjänat! Men så funkar världen inte. Jag blir inte rik över en natt så jag helt plötsligt kan hålla enorma fester för att fira och flyga ner släkt och vänner så att dom kan dela den underbara dagen med mig. Jag blir inte två storlekar mindre för att kunna passa just den klännning jag vill ha den dagen. Människorna man vill dela det med kanske inte ens är i ens liv på samma sätt längre – och det kan man inte göra något åt bara sådär helt plötsligt.

Jag kan använda resten av mitt år på att tänka på alla andra, på ekonomi, familjedrama, sjukdommar, skakiga vänskapsband och utseende – men jag vill ha en dag utan allt det, jag vill ha en dag då jag, och min prestation faktiskt är en big deal – men så funkar det ju inte, så funkar jag inte, så istället trycker jag på repeat och rösten som säger “det blir struligt, folk blir sura/ledsna/sårade, och du är tjock och ful, men det gör inget, för det är bara en dag om alla andra – no big deal” fortsätter att köra i loop i huvudet.

Att inte följa tjejregler

Alltid alla dom här reglerna på hur vi (tjejer) ska uppföra oss, göra si eller så för att undvika alla dom dumma människorna där ute som vill oss ont. Jag har vuxit upp med alla dessa regler tydligt inpräntade i huvudet pga en överbeskyddande mamma (är inte alla det??). Grejen är att under tiden jag bodde hemma och hörde förmaningarna varje gång jag skulle gå hemifrån så var jag nog mer rädd än jag är nu, när jag bor själv i en större stad och faktiskt känner mig trygg, för jag går inte runt med tanken att hela världen vill mig något ont.

Det sorgliga är att hur mycket man än lever efter dom här "reglerna" så händer det likt förbannat ändå (man blir överfallen/våldtagen/rånad – whatever) - och vad har det då nyttat att man inte har levt sitt liv med den frihet man har rätt till? Oroat sig och varit rädd i ett helt liv för något som ändå inte kommer styras av dig - för det är ju därför dom här "manualerna" dyker upp, det finns ju inget läskigare än tanken om att man inte kan kontrollera att något så fruktansvärt händer, men i sista ände är det verkligheten - och det är inte alla som ryter ifrån och vägrar följa reglerna och litar på folk omkring sig som är naiva - det är du som tror att du hinner dra fram en pepparspray ur väskan när det plötsligt hoppar någon fram ur busken.

Tack Clara för att du håller förnuftet kvar och skriver så rätt i en ibland ganska sjukt funtad värld!

Mitt nyår börjar först om en månad

Alla reklamer handlar just nu om føljande:

1. Gå ner i vikt i 2011

2. Hitta kärleken i 2011

3. Handla billigt/spara pengar i 2011

4. Hur du få det bästa liv du kan få ( och diverse andra “inspirerande” floskor)

Shoot me, shoot me now!

 

Måste ta mig igenom nästa vecka innan mitt liv börjar igen, faktiskt måste jag ta mig igenom hela januari innan mitt liv börjar igen. Bara jag kommer så långt, bara det lyckas imorgon och på torsdag – då slapnar jag av, då slutar säkart illamåendet och hjärtklappningen och känslan av att vara en helt komplet idiot som inte fattar kirurgi överhuvudtaget! Vet inte hur många gånger jag har ställ mig själv den här frågan dom senaste veckorna  men: varför – VARFÖR – har jag gett mig i kast med den här fruktansvärdt plågsamt krävande utbildning!!?