Alltid alla dom här reglerna på hur vi (tjejer) ska uppföra oss, göra si eller så för att undvika alla dom dumma människorna där ute som vill oss ont. Jag har vuxit upp med alla dessa regler tydligt inpräntade i huvudet pga en överbeskyddande mamma (är inte alla det??). Grejen är att under tiden jag bodde hemma och hörde förmaningarna varje gång jag skulle gå hemifrån så var jag nog mer rädd än jag är nu, när jag bor själv i en större stad och faktiskt känner mig trygg, för jag går inte runt med tanken att hela världen vill mig något ont.
Det sorgliga är att hur mycket man än lever efter dom här "reglerna" så händer det likt förbannat ändå (man blir överfallen/våldtagen/rånad – whatever) - och vad har det då nyttat att man inte har levt sitt liv med den frihet man har rätt till? Oroat sig och varit rädd i ett helt liv för något som ändå inte kommer styras av dig - för det är ju därför dom här "manualerna" dyker upp, det finns ju inget läskigare än tanken om att man inte kan kontrollera att något så fruktansvärt händer, men i sista ände är det verkligheten - och det är inte alla som ryter ifrån och vägrar följa reglerna och litar på folk omkring sig som är naiva - det är du som tror att du hinner dra fram en pepparspray ur väskan när det plötsligt hoppar någon fram ur busken.
Tack Clara för att du håller förnuftet kvar och skriver så rätt i en ibland ganska sjukt funtad värld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar