Hål i magen/hjärtat/huvudet?

Ingenting med någonting runtomkring... jo, det stämmer bra det. Just så känner jag mig just nu, som ingenting med folk och rörelser och saker runtomkring. Jag vet bara inte om jag är hålet eller om jag har hålet inne i mig. I hjärnan är det tomt, konstiga tankar ekar i huvudet av tomheten. I magen käns suget av ingenting, undertrycket, ungefär som när man håller på att svimma, men utan att jag är yr. I hjärtat... ja, i hjärtat är hålet visst mest påtagligt. Jag vet inte ens vad hjärtat pumpar just nu när alla kamrar är tomma. Ändå är det svårt att hålla det slående vilket jag inte kan förstå när det inte borde vara något motstånd.

Jag har varit nere på stan idag. Det är helt klart ett steg i rätt riktning, men så snart jag kommer tillbaka känns allt så tomt igen. Igår kväll trodde jag att jag mådde bättre, jag var faktiskt glad när jag gick i säng, men imorse orkade jag inte att gå upp igen. Ju mer jag missar, destå dåligare mår jag och ju mindre orkar jag, så det är en idiotisk cirkel som jag bara måste bryta mig ur, fråga mig bara inte hur. Jag kanske mår bättre efter helgen, eller efter lovet. Jag behöver nog bara komma hem och vila, eller ut i en skog och skrika, hur som helst ska jag hem i nästa vecka, och det måste hjälpa. Eller det hoppas jag i alla fall... Vad skulle annars hjälpa?

Nu eller aldrig

Beslut beslut. Ibland är dom lätta, kommer utan att man tänker över det, automatiskt, muskelminne. Det är sällan så för mig. Mina beslut tar tid. Jag vacklar fram och tillbaka. Tänker och tänker. Gör listor och planerar för att sen gå tillbaka och ändra om på allting. Har jag inte en deadline kan jag fortsätta i månader och år. Nu har jag bestämt mig, och jag har en deadline, 1/11/08. Det här är just en av dom sakerna jag har tänkt på i flera år. Det som gör en skilnad nu är ett annat beslut jag har tagit, nämligen att jag vill inte styras av att jag är rädd. Ska det verkligen vara anledningen till att jag inte gör det jag egentligen gärna vill? Nej, så kan man inte leva, så nu struntar jag i rädslan, fjärilarna i magen får helt enkelt lägga ner, jag lyssnar inte på dom längre. Jag tror det blir spännande och en upplevelse för livet. Jag hoppas det i alla fall...

Sjuk

Jag är sjuk. Jag är sjuk och det är otroligt synd om mig. Det är faktiskt otroligt vad synd jag tycker om mig själv. Halsen är raspig och rösten vill inte, och dom få gångerna rösten faktisk vill vara med, börjar hostan! Jag vill inte smitta folk, men dom borde bara hålla sig undag. Konstigt nog hör inte folk att jag kommer, även om dom borde eftersom trummorna i huvudet borde höras på flera meters avstånd! Det var synd om alla mina patienter idag, men jag gjorde i alla fall vad jag kunde för att vara så lite läkare och så mycket studerande som möjligt, dvs. vara så osynlig som möjligt! Förhoppningsvis kan jag komma fram ur gömstället nästa vecka och vara jätte synlig och frammåt. Jag har inte lagt en venflon sedan 3.sem. och inte heller tagit en a-punktur sedan dess, snart är det någon som upptäcker det och avslöjar mig som okunnig småtting, om dom inte redan viste det... Så innan det händer måste jag vara frisk och duktig till nästa vecka!

Det jag vill ändra på

Hur kommer det sig att jag alltid får lust att skriva när jag borde sova? Det är inte så att jag har något att skriva om egentligen... Men jag saknar att sätt ihop meningar. Det låter konstigt, jag vet.

Jag vet inte varför det har tagit stopp med skrivandet. Jag är ofta inne på haket och läser mina gamla dikter, men antingen känns dom platta och barnsliga, eller överdrivna och pinsamma. Jag tror inte jag känner så starkt som jag gjorde då, jag kanske håller på att vissna inifrån. Det är väl det som händer när man inte får någon näring? Och någon näring till min känslomässiga sida kan man knappast påstå att jag fått på väldigt länge. Men jag ska inte klaga, jag har det ju ganska bra. Det är nog bättre att inte må fantastiskt bra än att må dåligt, om det nu ger mening...?

Jag har väldigt lätt för att tycka synd om mig själv. Det är ett dåligt personlighetsdrag. Dåligt dels för att man oftast överdriver det som är dåligt men mest för att man använder så mycket tid och energi på att tänka på sig själv. Det vill jag ändra på. Det och så mycket annat...

Ibland så frågar någon vad man är bra på, det är en dum fråga, men man borde väl kunna svara på det? I alla fall ha någonting man kan slänga ur sig; jag är bra på att dansa eller jag är bra på matte eller jag är bäst på att vissla. Jag har alltid jätte svårt för den frågan. Faktum är att jag inte är bäst på något, vilket i och för sig inte stör mig, men att jag inte är bra på något är ju en löjlig tanke! Alla är bra på något. Problemet för mig ligger i den dumma jantelagen, tänk att den fortfarande spökar i mitt huvud? Ett annat, relaterat problem är att jag inte riktigt värdesätter något av det jag kan och därför känns det inte som om det jag skulle kunna ha som alternativ är tillräckligt bra. Det är verkligen ett jätte dumt sätt att tänka på. Det vill jag ändra på. Det och så mycket annat...

Vi får se om det blir någon ändring snart, jag ska bara fundera ut hur man ändrar sitt sätt att tänka på, det borde inte ta så länge...

Att förnya eller utveckla?

Att förnya sig, är det möjligt? Jag har alltid varit den som tar det säkra före det osäkra. Jag vågar väldigt sällan hoppa utan att se hur djupt vattnet är först. Det kan hända att det är det förnuftiga, det smarta, men ibland, är det helt enkelt bara det tråkiga. Jag vet inte om jag kan göra om på det, faktiskt vet jag inte om jag vill. Jag har precis kommit hem igen. Tillbaka till det gamla, till vanorna man hade i tonåren. Det är först när man går tillbaka man kan se hur annorlunda saker och ting är nu. Jag vet inte om det egentligen är en så stor skillnad på att förnya sig och helt enkelt bara att utvecklas... Jag gillar alternativ nr.2 bättre. Så det heter att jag utveckals, och förhoppningsvis till något mindre tråkigt!

Lost and found

Det med att veta vem man är har alltid varit något folk tänker över, eller så har jag upplevt det i alla fall. Man tänker på vem man är, vem man vill vara och hur andra uppfattar en. Och det är svårt, att veta alltså. Jag har tänkt på om det kanske är vid sådan tilfällen man kan känna sig vilsen? För det är ju svårt att veta vart man ska gå eller vart man är för den sakens skull när man inte vet VEM man är. Det jag då undrar är, hur får man reda på vem man är? Jag tror nämligen inte på att det är något man kan ta reda på själv. Det jag vet om mig själv är ju så ihoptraslat med det folk säger till mig att jag är, att det inte går att skilja dom två uppfatningarna åt. Jag vet inte om det är svårt att följa med i min tankegång. Det man vet om sig själv är ju i väldigt liten del något man själv kan se...

Ok, jag försöker på ett annat sätt. För att veta hur vi ser ut, verkligen ser ut, måste vi ha något at spegla oss i. Det kan hända att vi kan se en hand eller en fot, men helheten kan vi ju inte se utan hjälp utifrån. Jag tror det samma gäller ens personlighet. Jag vet inte om det jag gör är snällt eller elakt förns någon reagerar på det. Det vill säga att den uppfatning jag har om mig själv, det jag vet (om man nu någonsin kan VETA något egentligen...) om mig själv är till nästan lika stor del något som kommer ifrån dom delar av mig jag kan se utan spegel, och dom delar som jag ser tillbaka-speglat via andras uppfatning om mig. Jag har svårt för den tanken, svårt för att acceptera att andra faktisk kan påverka vem jag är, men inte destå mindre har jag svårt att se hur det skulle kunna vara på något annat sätt.

Så när jag känner mig vilsen, glömmer bort vem jag är och vart jag står så ska jag helt enkelt få en annan till att beskriva mig. För helt plötsligt så hittar man tillbaka, när någon utifrån ser hela bilden och berättar för en hur man ser ut. Det viktiga är då bara att hitta rätt person att beskriva en, eller komma ihåg en bra beskrivning man har fått. Jag har fått en här i kväll, och den tänkter jag hålla fast i så länge jag kan, för den gav mig ett leende på läpparna och en känsla av att det var rätt, jag blev funnen helt enkelt.

Lite stöd tack!

Vi har jobbat med Malarialøbet i flera månader nu. Det kan hända att vissa inte vet det, men det kräver alltså mycket, nej, MYCKET jobb att starta upp et projekt helt från ingenting, och det är otroligt mycket svårare när man inte ens får stöd från sin egen bestyrelse. Usch, orkar inte ta hela grejen just nu för jag är redan trött och irriterad och borde gå och lägga mig. Men vi håller på att ordna ett litet motionslöp, eller, det började som väldigt litet, men nu har vi över 200 människor som kommer och springer, så det känns inte så litet längre. Problemet är att det är mycket lättare att få folk att ge lite av sin tid än att ge lite pengar... Till och med saker är lättare att få än pengar. Nu har vi fått reda på att våran styrelse inte heller vill lägga ut pengar på det, eller i alla fall inte så mycket som dom faktiskt borde. Dom tror inte riktigt på det, dom skriver att vi får ringa och tala om, om det överhuvudtaget blir till något. Blir till något!!?? Vi har över 200 människor, det är väl något!? Det känns så otacksamt efter flera månaders arbete, inte för att dom ska vara tacksamma, jag vet bara inte vilket ord jag ska använda, jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men lite mera stöd i alla fall.

I vilket fall som helst så springer det 200 människor i Uni parken i Århus på lördag tack vare oss, i det minsta borde folk vara glada för att vi får folk till at motionera... även om det inte är vårat mål... Och vi säljer potatis och mackor från Potatoshop, och lottar ut riktigt fina grejer... så jag ska i alla fall ha pengar med till at köpa lotteribiljetter! Hoppas jag vinner dom fina hår produkterna... eller det fina bältet.... :-D

Nej, nu ska jag hoppa under täcket, men ni kan ju i det minsta få kolla på hur parken ser ut, det är riktigt fint där ute! (Och jag bryr mig inte om vad väderprognosen säger, det regnar inte på lördag! Jag VET att det inte regnar!! Så elak har jag inte varit, att jag förtjänar det!)

Uppe igen!

Jag har varit jätte dålig på att hålla den här bloggen updaterad dom sista par månaderna, och jag vet inte om jag kan säga att det kommer att bli bättre från och med nu, men jag kan ju alltid försöka. Sist jag skrev hade jag det inte så bra. Jag vet inte om det har varit en vinterdepression eller något i den stilen, specielt konstigt vore det eftersom det började redan tidigt förra hösten. Hur som helst så har jag det mycket bättre nu. Det som gjorde susen var att bli klar med den forskningsmetodologiska uppgift, och självklart att få komma hem i påsken! Nu är jag utvilad och klar till sista kursen för den här terminen, patologisk anatomi.

Det har hänt så mycket sedan jag skrev sist kom jag precis på, jag har ju flyttat!! Det är så underbart att ha sitt eget kök och sitt eget badrum, och ingång och rum och... allt!! Mitt mitt mitt!! Ja, jag är en egoistisk liten jäkel, men det var alltså på tiden, jag är allt för gammal till att dela kök och badrum med folk jag inte känner. Det er MIN utsikt ni ser här under! Men det är faktiskt en jätte fin gård under också, bilden er bara tagen lite dumt...

Och på tal om för gammal, så fyller jag år snart. Sist jag fyllde år pluggade jag för fullt till fysiologi och hade knapt tid att sitta ner och njuta att jag blir äldre och mognare... Eller nåt i den stilen... Så i år ska jag fira. Fast jag blev faktiskt firad förra året också... B som er en fantastisk person hade planerat ihop något med K och AS och B2 så jag blev överraskad! Jag har alltid önskat mig en överraskningsfest, och det fick jag av dom! Underbara människor... I vilket fall som helst så kan man inte vänta sig något sånt varje år, så i år ska jag själv stå för firandet, det vil säga, jag ska själv vara med på planeringen, men jag ska (förhoppningsvis) inte fira själv. Först blir det kapsejladsfest, som AS och jag precis har fått dom sista biljetterna till (tack vare en hårt kämpande K) och dagen efter, alltså på själva dagen så håller jag en liten brunch, så kan folk komma och få huvudvärkstabletter och lite mat. Jag tror det blir riktigt bra!

Åh, jag känner hur sommaren närmar sig, längtar redan med hela kroppen!

Dålig period

Nu är det bara en månad till påsken och min hemresa! Jag längtar hem. Det gör jag väldigt sällan. Jag vet att det låter som om jag inte saknar familjen, men det är inte på det sättet, jag trivs bara väldigt bra och anpassar mig till situationen. Men just nu vill jag hem.

Jag inte har lust att göra någonting alls. Jag går til lektionerna (dom flesta i alla fall) av ren automatik. Jag kan ligga i soffan i timmar och bara stirra in i tv:n och samtidigt vara helt medveten om att jag inte gör uppgifterna till nästa lektion. Jag kommer oförbered till grupparbeten, men av någon anledning så bryr jag mig inte. Jag tänker varje natt på att jag vill komma iväg till gymmet men så går det mer än en vecka utan att jag så mycket som packar träningsväskan. Igår tränade jag innan jag cyklade upp till skolan och hela dagen kändes så otroligt mycket bättre. Det gör verkligen en skillnad, så jag vet inte varför jag inte kan tvinga iväg mig oftare.

Ett annat problem är mina matvanor. Jag vet att när jag har det dåligt på något sätt så äter jag dåligt. Jag äter oregelbundet, jag lagar inte mat, jag köper kakor och godis och jag slutar bry mig. Jag avskyr när det blir så. Det är så lätt att undvika osunda saker som godis och kakor bara man har låtit bli en gång. Om jag en enda gång låter bli att köpa choklad fast jag är sugen så räcker det med det, då blir jag inte så sugen mer, men den där första gången är alltid helt otroligt svår... Specielt när jag går och tycker synd om mig själv hela tiden, då funkar det aldrig att säga nej till mig själv! Jag får helt enkelt försöka vara lite hårdare mot mig själv från och med nu... Det blir en så ond cirkel av det här så jag måste avbryta den nånstans...!

Början på ett nytt år

Jag borde sova just nu. Jag borde ligga i min seng och vara tacksam för att jag får sova när alla andra sover. Tyvärr så är min kropp väldigt duktig på att anpassa sig, så efter 3 nätters jobb från 20 till 7 vill min hjärna inte riktigt slockna än. Det kan möjligtvis också bero på att jag har sovit till 14 idag och inte riktigt gjort mer än att kolla på film och surfat hela dagen... Inte sysslor som sliter på en direkt. Vet inte riktigt hur jag ska klara alla vakter jag kommer att ha framöver, måste ju hålla koll på skolan också. (Det går inte så bra just nu... men orkar inte tänka på det just nu!)

Folk hittar på så många löften och grejer inför ett nytt år, en massa mål dom vill uppnå, men egentligen är det bara en massa saker som dom kommer att sitta och vara besvikna över att dom inte gjorde nästa nyårsafton. Jag gör mig inga förhoppningar om att nästa år kommer att vara bättre än det föregående, det funkar inte riktigt så för mig. Saker blir oftast inte bättre, dom blir annorlunda, utvecklas och ändras men utan att jag riktigt kan säga om det faktiskt har blivit bättre. Jag vet inte om det bara är jag som känner mig lite passiv just nu men oftast kan man faktiskt inte påverka hur saker och ting utvecklar sig. Det är klart att vi väljer hur vi reagerar på situationer och vi har en massa små val i vardagen som ger oss en eller annan riktning. Men dom stora grejerna, sånt som vänder tillvaron upp och ner och flyttar den kurs vi höll, sånt har vi inte mycket att säga till om, det är i alla fall väldigt sällan tycker jag man själv står för sådana stora förändringar.

Jag önskar en massa saker för 2008. Att önska är det ju inget fel med, även om det kanske också kan ge besvikelser, men inte allls lika stora som löften. Jag önskar att må bättre. Det har inte så mycket att göra med vilken situation jag befinner mig i, altså, det har inte med skolan eller vännerna eller "kärleken" att göra, det har att göra med mig själv. När jag mår bra så är det oväsentligt hur saker och ting ser ut omkring mig, då har jag det helt enkelt bra, jag ser saker och ting med positiva ögon och jag är trevlig mot folk. Jag tycker inte jag är så trevlig just nu, och jag vet att vissa tycker att jag är ganska negativ även om jag bara tycker jag är realistisk. Men jo, jag vet att jag har haft det bättre.

Jag var hemma nu här över julen. Jag hade inte varit hemma sedan sommaren och har inte haft besök av någon av dom förra terminen. Jag fick bara vara hemma i knappt en vecka eftersom jag skulle tillbaka och jobba. Oftast när jag är hemma är jag klar att åka tillbaka när jag har varit där ett tag. Inte så att jag vill åka, men jag har umgåtts mig mätt på dom om det förstås... Jag får så mycket uppmärksamhet och omvårdnad och värme när jag är hemma att det ibland kan bli för mycket för en liten eremit som jag, och då känner jag att jag är klar att åka tillbaka till Århus och mitt lilla rum och ensama tillvaro. Men så känner jag inte alls nu. Jag hade behövt vara hemma i alla fall dom har sista dagarna på året, det hade gett så mycket. Jag kan inte förklara varför men jag behöver få vara mera med min familj än jag har varit på sista tiden. Jag vet inte om det är därför jag har mått så där lite små dåligt och varit lite små ledsen, men jag tror i alla fall att det är ett symptom på att jag inte har det så bra när jag vill hem och krypa ihop hos mamma. Förhoppningsvis är det inga problem med att åka hem till påsken, även om det känns otroligt långt borta just nu...