Jag har pluggat i sju år. Det som jag har pratat om sedan jag var 3år gammal händer om ett par veckor. Min dröm. Det jag har slitit för i många långa dagar och nätter. Det jag har flyttat ifrån nära och kära för att få. Det enda som har gett mitt liv någon som helst mening och riktning händer om bara ett par veckor eller 19 dagar för att vara precis. Men det är no big deal.
Man tror att en sådan sak ska vara lätt, att allt ska klaffa för att man ska kunna fira ordentligt – för det har man förtjänat! Men så funkar världen inte. Jag blir inte rik över en natt så jag helt plötsligt kan hålla enorma fester för att fira och flyga ner släkt och vänner så att dom kan dela den underbara dagen med mig. Jag blir inte två storlekar mindre för att kunna passa just den klännning jag vill ha den dagen. Människorna man vill dela det med kanske inte ens är i ens liv på samma sätt längre – och det kan man inte göra något åt bara sådär helt plötsligt.
Jag kan använda resten av mitt år på att tänka på alla andra, på ekonomi, familjedrama, sjukdommar, skakiga vänskapsband och utseende – men jag vill ha en dag utan allt det, jag vill ha en dag då jag, och min prestation faktiskt är en big deal – men så funkar det ju inte, så funkar jag inte, så istället trycker jag på repeat och rösten som säger “det blir struligt, folk blir sura/ledsna/sårade, och du är tjock och ful, men det gör inget, för det är bara en dag om alla andra – no big deal” fortsätter att köra i loop i huvudet.
