Lost and found

Det med att veta vem man är har alltid varit något folk tänker över, eller så har jag upplevt det i alla fall. Man tänker på vem man är, vem man vill vara och hur andra uppfattar en. Och det är svårt, att veta alltså. Jag har tänkt på om det kanske är vid sådan tilfällen man kan känna sig vilsen? För det är ju svårt att veta vart man ska gå eller vart man är för den sakens skull när man inte vet VEM man är. Det jag då undrar är, hur får man reda på vem man är? Jag tror nämligen inte på att det är något man kan ta reda på själv. Det jag vet om mig själv är ju så ihoptraslat med det folk säger till mig att jag är, att det inte går att skilja dom två uppfatningarna åt. Jag vet inte om det är svårt att följa med i min tankegång. Det man vet om sig själv är ju i väldigt liten del något man själv kan se...

Ok, jag försöker på ett annat sätt. För att veta hur vi ser ut, verkligen ser ut, måste vi ha något at spegla oss i. Det kan hända att vi kan se en hand eller en fot, men helheten kan vi ju inte se utan hjälp utifrån. Jag tror det samma gäller ens personlighet. Jag vet inte om det jag gör är snällt eller elakt förns någon reagerar på det. Det vill säga att den uppfatning jag har om mig själv, det jag vet (om man nu någonsin kan VETA något egentligen...) om mig själv är till nästan lika stor del något som kommer ifrån dom delar av mig jag kan se utan spegel, och dom delar som jag ser tillbaka-speglat via andras uppfatning om mig. Jag har svårt för den tanken, svårt för att acceptera att andra faktisk kan påverka vem jag är, men inte destå mindre har jag svårt att se hur det skulle kunna vara på något annat sätt.

Så när jag känner mig vilsen, glömmer bort vem jag är och vart jag står så ska jag helt enkelt få en annan till att beskriva mig. För helt plötsligt så hittar man tillbaka, när någon utifrån ser hela bilden och berättar för en hur man ser ut. Det viktiga är då bara att hitta rätt person att beskriva en, eller komma ihåg en bra beskrivning man har fått. Jag har fått en här i kväll, och den tänkter jag hålla fast i så länge jag kan, för den gav mig ett leende på läpparna och en känsla av att det var rätt, jag blev funnen helt enkelt.