Kunglighet, ja tack!

För ett par dagar sedan läste jag en krönika i våran "skoltidning" som en kompis har skrivit om en annan kompis. När jag läste den så var det ganska träffande och roligt skrivet, och jag förstod hennes syn på det. Men ju mer jag tänker på det, ju mer förstår jag den andra tjejens vinkel på saken... Men det här är ju förvirrande, så jag ska nog förklara det lite närmare.

T har skrivit en krönika om tjejer som inte vill kalla killen dom ses med för pojkvän. M har så vitt jag förstår alltid varit väldigt privat med sina kärleksaffärer, eller vad man kan kalla det, och det är också något jag själv har känt av. Jag har råkat fråga något som är för privat och då säger hon väldigt ärligt att det vill hon inte prata om. Vilket jag tycker är helt ok! T har alltid varit en sån som folk kommer till med problem tror jag. Hon gillar att ge råd och höra hur tjejerna har det, så jag förstår att ett sånt svar som M skulle kunna ge henne inte direkt är tillfredställande. Så hon skriver att vad sjutten är det med tjejer som inte vill kalla killen dom är jätte förälskade i och som dom ses med och går i säng med för sin pojkvän!? Hon menar att saker och ting har ändrat sig från då vi var yngre och alla pojkproblem skulle lösas i gemenskap med en tjejkompis som var klar till gå upp och fråga chans för en. Vilket ju är helt sant, saker och ting har förändrat sig. Killarna man ses med nu betyder oftast lite mer än dom gjorde på mellanstadiet. Jag tycker det är kul hur hon lägger upp det med att folk uppför sig som kungahuset nu med att bara le ett mystiskt litet leende och vägra att svara på frågor till den dag dom ska offentliggöra förlovelsen. Det låter så dumt när hon säger det att jag tänkte själv att, ja man kanske är lite löjlig ibland med att hålla allt så hemligt... För det ska ju inte vara något tvivel om att jag normal är mycket mera som M än som T.

Jag håller nästan alltid saker och ting för mig själv, och tänkte när jag läste hennes text, att det ska jag nog sluta med, det är ju dumt och det är säkert riktigt bra att få lite input från tjejerna. Problemet uppstår bara när "tjejerna" inte säger det man vill höra. Jag vet att det är barnsligt, men jag vill inte höra att killen jag inte kan sluta tänka på förmodligen inte är intresserad och att jag kanske bara skulle strunta i hela saken!! Jag förstår att kompisar inte vill att man ska bli sårad, att dom försöker vara ärliga och beskydda en på sitt sätt, men jag vill inte ha det! Jag är så otroligt förnuftig själv, helt utan hjälp. Jag vet att han förmodligen inte är intresserad, jag vet att jag kanske överdriver hela grejen, men va fan, kan jag inte få hoppas och i det minsta försöka vara lite positiv!? Det är så svårt för mig att se såna saker i ett positivt ljus och jag behöver verkligen inte folk som tar den minsta lilla smula hopp jag har ifrån mig, eller får mig att känna mig som en idiot för att jag hoppas!

Jag tror det har att göra med att jag inte gillar att folk ska säga åt mig vad jag ska göra och hur jag ska uppföra mig. Människorna som mitt under ett gräl säger, ta det lugnt, andas! Det är dom värsta människorna jag vet! Jag blir helt galen. Och var jag inte lugn innan så kommer jag banne mig inte bli det av att dom säger åt mig att andas!! Eller om folk säger, ja, det är ju inte så smart att du blir så irriterad, ja då blir jag självklart hundra gånger mer irriterad! Jag tror faktiskt det handlar om att jag avskyr att folk säger åt mig att dölja mina känslor, jag gör det så mycket ändå att dom gångerna jag faktiskt visar att jag är arg eller ledsen eller gud-förbjude (!) förälskad så vill jag inte att någon kommer och försöker få mig att pressa ner känslorna igen.

Jag förstår M. Jag förstår henne mer nu än jag har gjort tidigare tror jag. Jag har inte heller lust att berätta för mina kompisar om jag går och tänkter på någon, för jag vill inte höra deras råd, jag struntar i det dom säger, jag kommer ändå göra som jag vill till sist, det enda dom bidrar med är att jag börjar tvivla på mig själv och min instinkt och helt ärligt, jag behöver inte hjälp med det.

Så kalla mig prinsessan, för nästa gång ni hör mig prata om mig själv och en kille så har vi nog blivit förlovade!

Hmm...

Jag vet inte riktigt vad jag håller på med... Det liknar inte mig och jag vet inte om jag gillar det, men jag testar. Det kanske inte blir till nåt ändå, så jag behöver nog inte oroa mig i för tid... Men det är bara väldigt olikt mig att göra så här. Jaja, nu får vi se... Updatering och närmare förklaring följer... tror jag..

Shit happens but life goes on

Ibland går saker och ting inte riktigt som man vill att dom ska göra. Det är tråkigt men det är inte hela världen, oftast. Igår gick i stort sätt ingenting som jag ville, och det är inte hela världen... idag. Igår var det värre, igår var det inte kul. Jag reagerade dumt, jag visste att det var dumt just då också, och hade det varit någon som hade tagit tag i mig och frågat, va fan håller du på med så skulle jag ha slutat. Men det var ingen som gjorde det. Idag ångrar jag det, inte mycket så att jag mår dåligt, det är bara lite klantigt... eller dumt helt enkelt. Jag är inte ledsen och jag är inte arg heller, faktiskt så bryr jag mig mycket mindre än jag själv tycker att jag borde, eller trodde att jag skulle bry mig om det som hände igår hände. Äsch, det är så värdelöst att försöka skriva något utan att kunna skriva rent ut det jag egentligen menar.

Det enda som är konstant är förändring. Inget är idag precis som det var igår. Det är en otroligt tröstande tanke, att veta att saker och ting inte alltid kommer att vara precis som dom är just nu. Tråkigt bara att jag inte tänkte på det igår... Så skulle jag kanske ha handlat annorlunda, men så igen, kanske inte... Nu är den kvällen över i alla fall och om ett par timmar är den här dagen också över och förhoppningsvis har jag inte bara tagit ett steg ifrån något men också ett mot något annat, något bättre!