Caught between the moon and New York City

Tänk att jag nästan är 30 och fortfarandet tycker att det är så svårt med mina olika identiteter. Det finns nog ingen som är så bra på att “boxa-in” som en – ja, vad är jag? Andra generations invandrare? Utvandrare? Utlandssvensk? Svensk/latino? Oreo?

Jag vet att Oreo inte är en positiv beskrivelse normalt (en svart som är för “fin” eller uppför sig som om h*n var vit) men ibland tycker jag det passar ganska bra på mig. Någonstans så känns det som att det ända som skiljer mig från andra omkring mig är mitt utseende, som jag visserligen är mycket mera medveten om än alla andra. Samtidigt vet jag att det inte helt stämmer, det är en större skilnad än bara utseende, men det är bara inte alltid jag vill känns vid den kanske? Av alla jag känner så tror jag verkligen att jag är den som minst önskar att sticka ut, mina kläder ska inte väcka uppseende, dom ska inte vara för färgrika, för snygga eller för fula – jag ska bara kunna blanda in. Tänk, att ens största ambition i livet är att smälta in i väggen. Det måste vara tragiskt att vara mig…

Det där med att hellere dålig uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet har jag aldrig fattat.

Problemet, om man nu vill kalla det det, är ju självklart att jag tycker att jag sticker ut så mycket i förvägen – det är så mycket som är konstigt och krångligt med mig att jag vill göra det så lätt som möjligt för folk så dom inte behöver anstränga sig för att vara med mig. Min syrra och jag pratade om det för ett tag sen, det med att vara kompis med “vanliga svenskar”, om hur vi alltid har tyckt att det var så konstigt att folk pratade om hur “svårt” det kan vara för invandrare att vara kompisar med svenskar och omvänt. Vi har aldrig haft det problemet, aldrig. Vi har alltid tänkt på våra vänner som sådan som inte alls bryr sig om var man kommer ifrån eller hur man ser ut eller vilka kulturella skillnader det må finnas emellan varandra, och det kan mycket väl vara så att dom är sådana som inte alls bryr sig. På den andra sidan är vi i alla fall inte bevis för att det är så, jag menar – om dom skulle säga (vilket dom självklart inte skulle göra!) att deras bevis på att dom var “openminded people” var att dom var vänner med oss så skulle det falla helt til platt. För vi kan närmast inte klassas som kompisar som är “annorlunda”. Både syrran och jag har alltid varit ekstremt normala i våran kläd- och hårstil, vi har ingen som helst brytning, vi kan alla barnvisor och sommarlåtar som man ska kunna när man är svensk, vi älskar potatis och köttbullar med brunsås och lingonsylt,  vi pratar aldrig om hur/när våran familj är annorlunda och vi har närmast inga utlänska kompisar överhuvudtaget.

Någonstans önskar jag att jag inte hade blivit så “svensk” för jag tror att det har gjort att jag har förlorat en stor del av mitt latinamerikanska-jag. Det har blivit lagt en så skarp och tydlig avgränsning mellan dom två personligheterna att jag nu inte tror att jag någonsin kan sätta ihopp dom till en hel Arlen igen. Det är skrämmande och sorgligt att inse att chancen för att någon någonsin ska kunna förstå båda mina sidor, och acceptera dom så pass att jag kan vara “mig själv” (vem det nu kan vara…) är så minimal – specielt när jag inte själv kan det – att med största sannolikhet förblir jag ensam, någonstans mellan latinamerikas konservativa, högljudda, varmhjärtiga kultur och nordens coola reserverade och “lagom är bäst” attityd. The moon and New York City…

10 orsaker till att inte hoppa i sjön…

Tja, så drastiskt är det kanske inte, men jag känner hur jag är på väg ner i en negativ tankespiral (utlöst av en bra/sorglig låt – jag vet, jag är mysko!) och nu måste jag hitta 10 saker jag gillar, som gör vardagen lite mera hanterbar – och som INTE är jobb, innan jag går och lägger mig.

1. Spännande böcker som fångar och håller kvar en i flera timmar

2. Sprudlande musik man kan dansa till klockan 6.30 om morgonen när man egentligen inte ens orkar kliva ur sängen

Musik att vakna upp med–kan inte bli annat än fantastisk dag!

3. Soliga dagar som idag, när man kan gå ute och bara njuta av allt och ingenting

4. Härliga givande samtal med H – humor, intelligens, sarkasm och insikt, det finns inte en sten som inte vänds på i våra samtal och inte en enda gång jag inte ler/skrattar minst en gång under samtalet (kan inte låta bli att tänka på hur långt vi har kommit – från bråk och skrik och elakheter, till semester tillsammans i Barcelona…!)

5. Brunch med tjejsnack som i vårt fall omfattar allt från skor, killar, husköp, barn, patienter, politik, inredning och sjukdommar (vi har så mycket att säga att vi aldrig får upp kameran till brunch – men det här är dom flesta tjejerna i alla fall…)

6. Baka något som ser ut precis som i receptet – eller bättre!

7. Yoga – när det är med bra musik och en lugn och fokuserad A

Bästa yoga musiken jag provat–nej, jag är inte till pling-plong musik som det “ska” vara…

8. En riktigt härlig utekväll – en sån man kommer hemifrån och inte kan sluta le, när fötterna är ömma av höga skor och mycket dans och som efterföljs av uppklarande sms dagen efter för att höra slutet på allas “storyline”

9. Att T ska ha en baby – jag vet att det inte är mitt liv, jag vet att det är löjligt att vara så fantastisk glad som jag är, jag vet att jag nånstans lever igenom henne, men det tar inte ifrån att det kommer en baby in i våra liv nu! (jag vågar knapt skriva det men – äntligen!!) På bilden har vi min sötaste gulligaste och mest uppskattade födelsedagspresent – en bild på T, S och mig.

10. Det är kanske lite för jobbrelaterat för att egentligen klassa på listan – men kommer inte riktigt på annat, och där här är ändå något som gör min vardag mer hanterbar, mer glad och njutbar – en fast inkomst varje månad. Jag har under så många år haft den sugande panik känslan i magen varje gång jag skulle försöka reda ut någonting alls i min ekonomi att jag knappt vet hur jag ska hantera det faktum att mina räkningar nu faktiskt kan betalas – med egna pengar! Inte lån (varken från banken, csn eller familjen) men egna pengar. Det måste låta helt absurt för en vanlig människa det här, men för mig är det verkligen en skillnad.

Ok, så fick jag ihop 10 saker i alla fall, och känner faktiskt att den negativa spiralen är bruten – måste komma ihåg att göra det här. Varje gång jag börjar fokusera negativt måste jag ändra fokus, se det positiva – verkligen leta efter det, för det finns ju där, alltid.

Nästa steg blir att hitta fler fritidaktiviter jag gillar (eller skulle kunna gilla) – som det ser ut just nu fylls min tid av läsning, musik, bakning och brunch – och för att vara helt ärlig (utan att hamna i negativitet igen!) så är det inte alla mina vardagar som ens fylls med det, och det måste det bli ändring på. A – nu på jakt efter ett liv utanför sjukhuset!

Ett billigare alternativ

Hittade precis den här gungstolen via Annaleenas blogg som bara kostar 1700kr från Dusty Deco men dom har bara en och jag kan ju inte bara strunta i min prioriteringslista när jag nu har skrivit ner den… Dessutom passar det dåligt att spontan shoppa för 1700kr just i den här månaden. Har precis upptäckt att det fattas 11,5 timmar i min lön – hur kan det vara att sånt aldrig bara funkar, att man ALLTID ska sitta och kolla igenom det som det faktiskt finns vissa som får betalt för att göra!?

Nej, nu får det vara nog med att sitta vid datorn när det är strålande sol utanför! 

Högst och sist på önskelistan

Ja, det är den här jag vill ha – Wegners svarta gungstol med svart botten, typ den dyraste man kan få. Jag hatar min smak – eller kanske mera alla dumma räkningar som bara kommer helt av sig själva varenda jäkla månad!

Har tänkt mig att göra en prioriterad lista över mina nästa stora inköp till lägenheten så dom kan delas ut över några månader, problemet är att hur mycket jag än vrider och vänder på det kan Wegners gungstol för typ 10.000 kronor aldrig komma annat än sist på listan. Mitt förnuft (och min rygg) vägrar acceptera att den kommer föra en säng i alla fall. Utöver sengen ska det införskaffas soffbord (har tänkt mig ett från Ikea som inte är säskilt dyrt eftersom jag inte hittar det jag egentligen vill ha – ett gammalt designer bord som jag har sett på en bild från Ebbas lägenhet), en svartvit randig matta också från Ikea och fotöljer som jag inte riktigt kan bestämma mig hur jag vill ska se ut.

Prioriteringen är egentligen inte så svår – säng, bord, matta, stolar och gungstol – men med alla räkningarna och den utopiska dröm om en semester i Cali till juni kommer det typ bli en julklapp till mig själv… Men det kanske inte är så dumt ändå, jag måste ju lära mig att ha tålamod – och spara…

Inspirationseksplotion!

Japp, nu kom den! Allt på en gång – som vanligt! Det hjälpte förmodligen att jag flyttade runt på (dom få) möblerna jag har igår. Nu ser jag precis hur det kommer att se ut här. Fantastiskt! Det gör det otroligt mycket lättare att veta vad jag vill ha och vad som “måste” köpas först, eller det som fortast kommer att göra att det här ser ut som ett hem – och vad som kan vänta tills ekonomin tillåter det vilket  förmodligen först är fram mot hösten igen efter sommarlovsplaner. Sommarlov, jösses, jag är vuxen läkare och tänker fortfarande i termer av sommarlov och “skolstart” om hösten… tar nog ett tag att vänja sig av med det.

Hur som helst har jag idag varit runt på den lilla grönsaksmarknaden dom har här i stan, mycket mindre än Århus – men det visste jag ju att den skulle vara. Jag hittade fina körsbärskvistar och vackra tulipaner men inga grönsaker jag kände för att plocka med mig hem. Efter att ha gått runt där en kort sväng hittade jag det hittils bästa café i Aalborg – Loui’s Kafferisteri. Super mysigt och gott kaffe och inte ens specielt dyrt! Jag satt i och för sig inte kvar men det såg otroligt mysigt ut – och den enorma biscotti var hur god som helst! Istället för att sitta kvar hittade jag en parkbänk med direkt sol och lite lä och satt i stället och låtsades att det var sommar. Härligt…

Men det var ju inte det jag skulle skriva om – poängen är att jag var på väldigt bra humör efter kaffen och biscottin och med famnen full av blommer så jag var väldigt positivt instäld när jag gick in i en butik jag har gått förbi många gånger förut men alltid trott var någon slags byggbutik. Det är det inte riktigt, dom har grejer i trä – många olika saker i trä, bland annat hyllor och skåp – hyllor och skåp som är EXAKT som jag vill ha dom! Whuhuuu! Jag som har kollat över allt efter något som liknar dom vackra Jesper Holm hyllorna men som inte ruinerar mig. Nu vet jag att Jesper Holm är en fantastisk designer och möbelsnickare, men måste faktiskt säga att jag nästan gillar dom här hyllorna mer! Inte bara pga priset, men dom har också en snygg kant som hans inte har. Jag fick i alla fall med mig några brochyrer hem och har suttit och kikat på dom nu, och så hittar jag nästa guldklump – EN GUNGSTOL!! Visserligen i trä så det är inte exakt som den jag har letat efter, men kanske man kan måla den svart? I vilket fall som helst är jag nu helt manisk efter att lönen ska gå in på torsdag så jag kan gå ner och beställa min nya hylla och kanske gungstolen också – Fantastisk dag! (och klockan var inte ens 12 när jag kom hem – så måste nog vara en av dom bästa förmiddagar på lääänge!)

Här är i alla fall lite bilder på det som förhoppninsvis ska bli mitt!

 

Första bilden har jag hittat på någon blogg – kommer inte ihåg vilken, men det är en sån gungstol jag vill ha. Den andra bilden kommer från butikens hemsida – traevarer.dk och det är den jag funderar på att köpa, den sista bilden är inspirationsbild från abc-reoler.dk och visar olika kombinationer som man kan göra med skåpen/hyllorna.

In my place

Jag har bott här i 25 dagar och det liknar fortfarande inte riktigt ett hem der här. Något måste göras! Och det måste göras snart!

Jag har gjort listor, googlat, hämtat inspiration och köpt småsaker men faktum är att jag bara har blivit mer och mer förvirrad ju längre tid det har gått. Helt plötsligt kommer jag knapt ihåg vad jag egentligen ville ha, hur jag hade tänkt det från början. Det finns så otroligt många sätt att inreda en lägenhet på. Jag kan ju lägga upp en planritning så kanske det är lättare att se för sig var bilderna är tagna, och vad jag egentligen pratar om.

Det ska så sägas att jag har upptäckt ett ganska väsentligt fel med teckningen, nämnligen att sovrumsväggen och vardagsrumsväggen inte alls slutar i linje med varandra! Dom är förskjutna så egentligen passar teckningen inte alls – gången är inte alls så lång utan dörren till sovrummet är mycket närmare dörren till vardagsrummet.

Hur som helst så står jag just nu i funderingar kring det lilla rummet bakom det stora vardagsrummet. Frågan är om det ska vara en matsal eller ett litet “mysrum”/bibliotek med en liten arbetsplats? Stora och svåra frågor… hehe!

Som sagt liknar det här fortfarande inte ett hem, så har inga snygga bilder att visa – men har i alla fall en liten söt frukostbild!

Ett väldigt plötsligt stopp

Ja, så känns det i alla fall. Från en höst fylld av stress och ständigt dåligt samvete över minsta paus i läsningen till en vinter fylld av dom svåraste och viktigaste tentor i mitt liv, till en vecka sist i januari med övervällande mycket grattis, fest och firande. Det var oundvikligt att februari skulle bli ett dyk den ekstremt uppåtgående kurvan. Februari som visserligen började härligt med systeryster på besök men som snabt har blivit till något som liknar ett levande dött tillstånd. Inga pengar, inget att göra, inga krav, ingen motivation, ingen ork – ett dyk helt enkelt. Jag väntar, varje dag, varje timme, varje minut av min februari är ett enda långt väntande.

Egentligen skulle jag ha flyttat förra helgen – börjat på något nytt, ägnat mig åt att inreda min nya fina längenhet, men icke. Det har varit förseningar hos banken och nu väntar jag. Hela min garderob, bokhylla och hall är samlat i en stor hög med lådor och ikea kassar i ett hörn i lägenheten. När jag märkte att det inte skulle bli något i helgen stoppade jag packningen och har behållt köket som det är tillsvidare – man måste ju kunna laga mat.

Så vad gör man när man inte kan göra något? Surfar på inredningsbloggar (har upptäckt en hel värld som jag inte ens visste fanns!), möbelbutikers hemsidor, inredningstidningars nätupplagor, kollar på hela säsong 3 och 4 av “How I met your mother” – Barney är en ny favoritkaraktär måste jag meddela – True story! Bakar bröd, eftersom jag inte kan få särskilt mycket för mina 30kr jag har kvar… Intalar mig själv att imorgon, då blir det fasiken gymmet för hela slanten! Senare på kvällen lättar jag lite på kraven och tänker, ok – så det blir kanske inte gymmet, men helt säkert en power walk! Ja, ok då – en liten promenad?

Men nej, här sitter jag – instängd och med huvudvärk av att stirra på skärmen och inte göra någonting alls!

Snälla Gud låt mig aldrig bli arbetslös! Jag skulle aldrig klara det, seriöst, jag pallar inte det här med att inte ha fasta ramar i mitt liv – jag lääääängtar efter att börja jobba i mars. Jag vet inte helt precis vad det säger om mig, men jag anar att det inte är något särskilt smickrande eller positivt…

Nu när jag skriver så mycket dåligt om mig själv måste jag nästan ha med en väldigt positiv bild av mig, en bild från min kandidatavslutning. En stor dag – jag skriver under på läkarlöftet och blir officielt läkare.

Minnet jag inte ångrar

Min första nyårsafton i Danmark var en ganska häftig kväll. Alla förväntningar försvan när jag blev uppringd för att ta en vakt i Ålborg som ligger 1,5 timme från Århus och som slutade vid 21 tiden, aldrig att jag skulle hinna tilbaka i tid för att hitta på något. Hade det varit idag, hade jag inte ens haft en tanke på att ens försöka hinna iväg till en fest – men det här var ändå sex år sedan. Jag kom hem omkring 23 och var på väg ut ombytt och klar på få minuter – ett stop på 7eleven senare var jag klar, jag tror jag var framme där festen hölls 23.30 – god tid till midnatt! Det var en stor fest, och jag kände inte särskilt många, men det var så himla kul. Inga förväntningar, bara att falla in i partyhumör på o,5. Jag kom i säng vid 6-tiden på morgonen – sov tre timmar och gick sedan upp för att ta tåget tillbaka  till Ålborg där jag skulle ha nästa 12-timmars pass. I tåget satt jag och pratade med B nästan hela vägen – vi skrattade och tjejpratade så som man gör efter en riktigt bra ute kväll, tills en medpassagerare informerade mig om att jag satt i en mobilfri vagn i tåget… Vi ser så unga ut på bilden, K, B och jag – ofattbart att det har gått sju år sedan jag först träffade dom, det känns som en livstid och samtidigt som igår – allt och inget har ändrats, men kanske mest allt på det senaste… Tänk att jag aldrig insåg att jag faktiskt levde precis det liv jag letade efter ?

Det som är så kul är att det hände en grej till den festen som jag trodde att jag skulle ångra och skämmas över för evigt och alltid – och nu är det en av dom saker som gör att jag älskar att tänka tillbaka till den kvällen, för det är bevis på att jag kan, jag vågar och man ångrar verkligen bara sånt man inte gjorde…

Home Wreckers

Jag har hoppat på en ny serie – ja, jag vet, dumt när jag egentligen inte har tid till annat än plugg, men den fångade mig. Jag har hört om “How I met your mother” länge, faktiskt sedan Britney Spears var med i några avsnitt – vet inte ens vilken säsong det var, men nog en av dom första, men hade aldrig sett den. Nu när alla mina vanliga serier har haft jullov hittade jag en sida där man kan streama just How I met your mother, och eftersom jag inte kan sova, kollar jag på avsnitt efter avsnitt.

I kväll har jag bland annat sett avsnittet Home Wreckers – och kanske fattat varför jag egentligen gillar serien, förutom humorn såklart! Jag känner igen mig så mycket i Ted. Nu hoppade jag visserligen in i serien i femte säsongen så jag vet inte, men just nu verkar han vara den eviga siglen som egentligen bara vill ha familj och ett riktigt “hemmaliv”. Jag tycker så ofta singellivet framställs så fantastiskt spännande och häftigt – eller som en desperat kvinna som letar efter den perfekta mannen och egentligen bara är självupptagen och har ratat hur många bra killar som helst (Sex and the City anyone…??) Vilket ju självklart – som alla singlar kan intyga – inte alls stämmer överrens med verkligheten. Kanske läser jag för mycket in i det, men just i det här avsnittet tyckte jag det framstäldes på ett så bra sätt – Ted är ingen konstig eller speciel kille, han är ganska vanlig, men han hittar inte tjejen som det bara klickar med. Han vill inte ha en fantastisk drömtjej som är helt orealistisk, han är inte desperat på samma sätt som tjejer ofta visas att vara, han beskriver det bara som att “han är klar för det liv som just det här huset representerar”.

Jag känner ibland lite på samma sätt – folk omkring mig börjar slå rötter, stadga sig, hitta rätt – och jag vill bara så gärna hitta den tryggheten, stabiliteten, gemenskapen som han också letar efter. Det behöver inte vara perfekt, det ska bara vara rätt. Det är som att sitta och vara klar för att hoppa fallskärm men planet lättar ju aldrig…

No big deal

Jag har pluggat i sju år. Det som jag har pratat om sedan jag var 3år gammal händer om ett par veckor. Min dröm. Det jag har slitit för i många långa dagar och nätter. Det jag har flyttat ifrån nära och kära för att få. Det enda som har gett mitt liv någon som helst mening och riktning händer om bara ett par veckor eller 19 dagar för att vara precis. Men det är no big deal.

Man tror att en sådan sak ska vara lätt, att allt ska klaffa för att man ska kunna fira ordentligt – för det har man förtjänat! Men så funkar världen inte. Jag blir inte rik över en natt så jag helt plötsligt kan hålla enorma fester för att fira och flyga ner släkt och vänner så att dom kan dela den underbara dagen med mig. Jag blir inte två storlekar mindre för att kunna passa just den klännning jag vill ha den dagen. Människorna man vill dela det med kanske inte ens är i ens liv på samma sätt längre – och det kan man inte göra något åt bara sådär helt plötsligt.

Jag kan använda resten av mitt år på att tänka på alla andra, på ekonomi, familjedrama, sjukdommar, skakiga vänskapsband och utseende – men jag vill ha en dag utan allt det, jag vill ha en dag då jag, och min prestation faktiskt är en big deal – men så funkar det ju inte, så funkar jag inte, så istället trycker jag på repeat och rösten som säger “det blir struligt, folk blir sura/ledsna/sårade, och du är tjock och ful, men det gör inget, för det är bara en dag om alla andra – no big deal” fortsätter att köra i loop i huvudet.