Caught between the moon and New York City

Tänk att jag nästan är 30 och fortfarandet tycker att det är så svårt med mina olika identiteter. Det finns nog ingen som är så bra på att “boxa-in” som en – ja, vad är jag? Andra generations invandrare? Utvandrare? Utlandssvensk? Svensk/latino? Oreo?

Jag vet att Oreo inte är en positiv beskrivelse normalt (en svart som är för “fin” eller uppför sig som om h*n var vit) men ibland tycker jag det passar ganska bra på mig. Någonstans så känns det som att det ända som skiljer mig från andra omkring mig är mitt utseende, som jag visserligen är mycket mera medveten om än alla andra. Samtidigt vet jag att det inte helt stämmer, det är en större skilnad än bara utseende, men det är bara inte alltid jag vill känns vid den kanske? Av alla jag känner så tror jag verkligen att jag är den som minst önskar att sticka ut, mina kläder ska inte väcka uppseende, dom ska inte vara för färgrika, för snygga eller för fula – jag ska bara kunna blanda in. Tänk, att ens största ambition i livet är att smälta in i väggen. Det måste vara tragiskt att vara mig…

Det där med att hellere dålig uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet har jag aldrig fattat.

Problemet, om man nu vill kalla det det, är ju självklart att jag tycker att jag sticker ut så mycket i förvägen – det är så mycket som är konstigt och krångligt med mig att jag vill göra det så lätt som möjligt för folk så dom inte behöver anstränga sig för att vara med mig. Min syrra och jag pratade om det för ett tag sen, det med att vara kompis med “vanliga svenskar”, om hur vi alltid har tyckt att det var så konstigt att folk pratade om hur “svårt” det kan vara för invandrare att vara kompisar med svenskar och omvänt. Vi har aldrig haft det problemet, aldrig. Vi har alltid tänkt på våra vänner som sådan som inte alls bryr sig om var man kommer ifrån eller hur man ser ut eller vilka kulturella skillnader det må finnas emellan varandra, och det kan mycket väl vara så att dom är sådana som inte alls bryr sig. På den andra sidan är vi i alla fall inte bevis för att det är så, jag menar – om dom skulle säga (vilket dom självklart inte skulle göra!) att deras bevis på att dom var “openminded people” var att dom var vänner med oss så skulle det falla helt til platt. För vi kan närmast inte klassas som kompisar som är “annorlunda”. Både syrran och jag har alltid varit ekstremt normala i våran kläd- och hårstil, vi har ingen som helst brytning, vi kan alla barnvisor och sommarlåtar som man ska kunna när man är svensk, vi älskar potatis och köttbullar med brunsås och lingonsylt,  vi pratar aldrig om hur/när våran familj är annorlunda och vi har närmast inga utlänska kompisar överhuvudtaget.

Någonstans önskar jag att jag inte hade blivit så “svensk” för jag tror att det har gjort att jag har förlorat en stor del av mitt latinamerikanska-jag. Det har blivit lagt en så skarp och tydlig avgränsning mellan dom två personligheterna att jag nu inte tror att jag någonsin kan sätta ihopp dom till en hel Arlen igen. Det är skrämmande och sorgligt att inse att chancen för att någon någonsin ska kunna förstå båda mina sidor, och acceptera dom så pass att jag kan vara “mig själv” (vem det nu kan vara…) är så minimal – specielt när jag inte själv kan det – att med största sannolikhet förblir jag ensam, någonstans mellan latinamerikas konservativa, högljudda, varmhjärtiga kultur och nordens coola reserverade och “lagom är bäst” attityd. The moon and New York City…

10 orsaker till att inte hoppa i sjön…

Tja, så drastiskt är det kanske inte, men jag känner hur jag är på väg ner i en negativ tankespiral (utlöst av en bra/sorglig låt – jag vet, jag är mysko!) och nu måste jag hitta 10 saker jag gillar, som gör vardagen lite mera hanterbar – och som INTE är jobb, innan jag går och lägger mig.

1. Spännande böcker som fångar och håller kvar en i flera timmar

2. Sprudlande musik man kan dansa till klockan 6.30 om morgonen när man egentligen inte ens orkar kliva ur sängen

Musik att vakna upp med–kan inte bli annat än fantastisk dag!

3. Soliga dagar som idag, när man kan gå ute och bara njuta av allt och ingenting

4. Härliga givande samtal med H – humor, intelligens, sarkasm och insikt, det finns inte en sten som inte vänds på i våra samtal och inte en enda gång jag inte ler/skrattar minst en gång under samtalet (kan inte låta bli att tänka på hur långt vi har kommit – från bråk och skrik och elakheter, till semester tillsammans i Barcelona…!)

5. Brunch med tjejsnack som i vårt fall omfattar allt från skor, killar, husköp, barn, patienter, politik, inredning och sjukdommar (vi har så mycket att säga att vi aldrig får upp kameran till brunch – men det här är dom flesta tjejerna i alla fall…)

6. Baka något som ser ut precis som i receptet – eller bättre!

7. Yoga – när det är med bra musik och en lugn och fokuserad A

Bästa yoga musiken jag provat–nej, jag är inte till pling-plong musik som det “ska” vara…

8. En riktigt härlig utekväll – en sån man kommer hemifrån och inte kan sluta le, när fötterna är ömma av höga skor och mycket dans och som efterföljs av uppklarande sms dagen efter för att höra slutet på allas “storyline”

9. Att T ska ha en baby – jag vet att det inte är mitt liv, jag vet att det är löjligt att vara så fantastisk glad som jag är, jag vet att jag nånstans lever igenom henne, men det tar inte ifrån att det kommer en baby in i våra liv nu! (jag vågar knapt skriva det men – äntligen!!) På bilden har vi min sötaste gulligaste och mest uppskattade födelsedagspresent – en bild på T, S och mig.

10. Det är kanske lite för jobbrelaterat för att egentligen klassa på listan – men kommer inte riktigt på annat, och där här är ändå något som gör min vardag mer hanterbar, mer glad och njutbar – en fast inkomst varje månad. Jag har under så många år haft den sugande panik känslan i magen varje gång jag skulle försöka reda ut någonting alls i min ekonomi att jag knappt vet hur jag ska hantera det faktum att mina räkningar nu faktiskt kan betalas – med egna pengar! Inte lån (varken från banken, csn eller familjen) men egna pengar. Det måste låta helt absurt för en vanlig människa det här, men för mig är det verkligen en skillnad.

Ok, så fick jag ihop 10 saker i alla fall, och känner faktiskt att den negativa spiralen är bruten – måste komma ihåg att göra det här. Varje gång jag börjar fokusera negativt måste jag ändra fokus, se det positiva – verkligen leta efter det, för det finns ju där, alltid.

Nästa steg blir att hitta fler fritidaktiviter jag gillar (eller skulle kunna gilla) – som det ser ut just nu fylls min tid av läsning, musik, bakning och brunch – och för att vara helt ärlig (utan att hamna i negativitet igen!) så är det inte alla mina vardagar som ens fylls med det, och det måste det bli ändring på. A – nu på jakt efter ett liv utanför sjukhuset!

No big deal

Jag har pluggat i sju år. Det som jag har pratat om sedan jag var 3år gammal händer om ett par veckor. Min dröm. Det jag har slitit för i många långa dagar och nätter. Det jag har flyttat ifrån nära och kära för att få. Det enda som har gett mitt liv någon som helst mening och riktning händer om bara ett par veckor eller 19 dagar för att vara precis. Men det är no big deal.

Man tror att en sådan sak ska vara lätt, att allt ska klaffa för att man ska kunna fira ordentligt – för det har man förtjänat! Men så funkar världen inte. Jag blir inte rik över en natt så jag helt plötsligt kan hålla enorma fester för att fira och flyga ner släkt och vänner så att dom kan dela den underbara dagen med mig. Jag blir inte två storlekar mindre för att kunna passa just den klännning jag vill ha den dagen. Människorna man vill dela det med kanske inte ens är i ens liv på samma sätt längre – och det kan man inte göra något åt bara sådär helt plötsligt.

Jag kan använda resten av mitt år på att tänka på alla andra, på ekonomi, familjedrama, sjukdommar, skakiga vänskapsband och utseende – men jag vill ha en dag utan allt det, jag vill ha en dag då jag, och min prestation faktiskt är en big deal – men så funkar det ju inte, så funkar jag inte, så istället trycker jag på repeat och rösten som säger “det blir struligt, folk blir sura/ledsna/sårade, och du är tjock och ful, men det gör inget, för det är bara en dag om alla andra – no big deal” fortsätter att köra i loop i huvudet.

Sommar in the City

Jag är usel på att uppdatera under sommaren, men här kommer lite bilder från några dagar i Stockholm med syrran i alla fall. Än har vi några sommardagar kvar så man kan visst inte räkna med många fler uppdateringar dom närmaste dagarna, men det kommer i alla fall bilder från Barcelona och tjejåterträff inom relativt nära framtid.