Ja, så känns det i alla fall. Från en höst fylld av stress och ständigt dåligt samvete över minsta paus i läsningen till en vinter fylld av dom svåraste och viktigaste tentor i mitt liv, till en vecka sist i januari med övervällande mycket grattis, fest och firande. Det var oundvikligt att februari skulle bli ett dyk den ekstremt uppåtgående kurvan. Februari som visserligen började härligt med systeryster på besök men som snabt har blivit till något som liknar ett levande dött tillstånd. Inga pengar, inget att göra, inga krav, ingen motivation, ingen ork – ett dyk helt enkelt. Jag väntar, varje dag, varje timme, varje minut av min februari är ett enda långt väntande.
Egentligen skulle jag ha flyttat förra helgen – börjat på något nytt, ägnat mig åt att inreda min nya fina längenhet, men icke. Det har varit förseningar hos banken och nu väntar jag. Hela min garderob, bokhylla och hall är samlat i en stor hög med lådor och ikea kassar i ett hörn i lägenheten. När jag märkte att det inte skulle bli något i helgen stoppade jag packningen och har behållt köket som det är tillsvidare – man måste ju kunna laga mat.
Så vad gör man när man inte kan göra något? Surfar på inredningsbloggar (har upptäckt en hel värld som jag inte ens visste fanns!), möbelbutikers hemsidor, inredningstidningars nätupplagor, kollar på hela säsong 3 och 4 av “How I met your mother” – Barney är en ny favoritkaraktär måste jag meddela – True story! Bakar bröd, eftersom jag inte kan få särskilt mycket för mina 30kr jag har kvar… Intalar mig själv att imorgon, då blir det fasiken gymmet för hela slanten! Senare på kvällen lättar jag lite på kraven och tänker, ok – så det blir kanske inte gymmet, men helt säkert en power walk! Ja, ok då – en liten promenad?
Men nej, här sitter jag – instängd och med huvudvärk av att stirra på skärmen och inte göra någonting alls!
Snälla Gud låt mig aldrig bli arbetslös! Jag skulle aldrig klara det, seriöst, jag pallar inte det här med att inte ha fasta ramar i mitt liv – jag lääääängtar efter att börja jobba i mars. Jag vet inte helt precis vad det säger om mig, men jag anar att det inte är något särskilt smickrande eller positivt…
Nu när jag skriver så mycket dåligt om mig själv måste jag nästan ha med en väldigt positiv bild av mig, en bild från min kandidatavslutning. En stor dag – jag skriver under på läkarlöftet och blir officielt läkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar