En grop

Jag är på väg ner. Eller, jag tror jag är på väg ner. Jag kan inte vara säker för det är man aldrig förens man är uppe igen, då inser man hur nere man har varit. Det brukar börja på det här sättet för mig. Tankar och fantasier som fångar mig och helt plötsligt har det gått en timme och jag har suttit helt stilla och bara stirrat. En dag som börjar som en mysig morgon i sängen med en bok blir till ett djupt hål som känns omöjlig att kravla sig ur. En bedövande slags känsla som gör att man tänker långsammare och reagerar långsammare. Det är inte så att det nödvändigtvis är negativa tankar som dominerar i huvudet, det är en massa tankar, funderingar, fantasier, förhopningar och drömmar.

Jag försvinner från nuet, det är nog det det är. Det är nog därför jag blir lite rädd för det. Jag får en känsla av att vara i en dimma och ibland kommer jag faktiskt på mig själv med att gnugga mig i ögonen eller skaka på huvudet för att se om känslan inte försvinner, men det gör den aldrig. Ungefär som om man har sovit för länge. Jag vet inte om det är ett tillstånd som jag borde acceptera och kanske till och med uppskatta? Något jag skulle kunna njuta av eller i det minsta kanske komma fram till något med. Problemet är att funderingarna sällan rör sig kring lösningar. De rör sig kring saker som kanske inte har en lösning men som nog bara ska accepteras och bearbetas. Det kanske är en bearbetningsfas?

Jag går så ofta runt och tänker att nu får det alltså snart hända något, men jag gör aldrig något åt det själv. Jag är inte den kreativa, uppfinningsrika person som kan komma på en massa saker man kan göra en tråkig söndag för att det ska bli en dag som man känner var värd att leva. Idag försvan bland sidor i en bok. Timmar och minuter som är borta nu och som jag inte gjorde någonting med. Men å andra sidan, hur många timmar av alla dom vi har kan vi egentligen säga var värda något? Jag slösar bort den korta tid jag har, och jag önskar verkligen jag visste vad jag kunde göra som skulle kunna få dagarna till att kännas mera fyllda av liv och mening.

Just nu lever jag för mig själv, utan att det är någon som har krav på min tid och uppmärksamhet, och jag funkar inte riktigt när jag har det så. Det handlar inte om att vara älskad eller omtyckt, det handlar om att vara behövd. Det är ingen som behöver mig. Jag har det inte dåligt, jag har ett bra liv och bra vänner och en bra familj, men det fattas något, det har det alltid gjort och jag tror snart jag måste komma på vad det är.