Egenskaper att ta vara på

Ödmjukhet, det är inte ett så använt ord längre. Nu för tiden ska man vara så otroligt självsäker, att man tycker man är störst bäst och vackrast är det inte något fel i längre. Jag kommer ihåg min fröken på lågstadiet eller var det dagis? I vilket fall som helst så sa en fröken till mig en gång att man aldrig ska vara elak eller högfärdig och tro att man är bäst bara för att man är äldst på lågstadiet, för det är man bara ett år, och så börjar man mellanstadiet som den minsta igen. Det stämmer lite igenom hela livet tycker jag. Man kände sig så stor och duktig när man gick i nian, och helt plötsligt så var man en liten etta igen... När man går sista året på medicin är man så otroligt duktig och stolt, vilket man självklart också ska vara, men direkt efteråt kommer man ut som den som inte vet någonting alls på ett sjukhus. Jag har aldrig glömt hennes råd. Jag vågar inte vara störst bäst och vackrast för så är man så otroligt nära att vara helt ner på noll igen. Jag trivs i mitten. Jag är duktig men inte bäst eftersom det beror på vilka man jämför sig med, eller det jag menar är, duktig kan man vara helt ensam, jag behöver ingen annan för att vara bra, däremot behöver jag en massa folk som är dåliga för att vara bäst själv. Jag gillar inte att vara beroende av andra, så jag föredrar bra framför bäst.

Jag tror problemet kanske är att det är svårt att gå den balansgång det är mellan att vara säker på sig själv, och inte översäker...? Folk som är så säkra på sig själva att dom aldrig ifrågasätter sina egna beslut eller går tillbaka och kollar att saker och ting faktiskt är ordentligt gjorda gör oftast dom största och dummaste fel. Det har jag läst i en bok en gång, och jag tror faktiskt det stämmer. Jag vill mycker hellre vara en sådan läkare som säger vänta två sekunder, jag ska kolla upp den här medicinen när jag är det minsta osäker, än att vara den som väldigt självsäkert säger, ta det här, det funkar nog och så strunta i att kolla upp om det verkligen var rätt.

Folk säger alltid att jag är väldigt hård mot mig själv, och det är jag också ibland. Jag kan bli väldigt trött på det när det går för långt, men oftast är det något jag är nöjd med. När det kommer till det fackliga vet jag att jag måste vara hård mot mig själv, det är helt enkelt inte ok att vara en läkare som kan 60% av det som man ska kunna... Jösses, det är ju 40 av 100 patienter som då går hem feldiagnostiserade! Nej, när det kommer till det fackliga är det bra att vara hård och aldrig glömma att man inte vet allt. När det kommer till det personliga... Ja, där måste jag arbeta lite mera på hur jag ska hantera mig själv...