ske var jag som var på konstigt humör. Jag har aldrig varit hemma så tidigt från en söndagsmiddag förut. Jag gick redan 21.15 och jag hade tänkt på det i säkert en halvtimme. Jag pratade med Anne Sophie när jag kom hem och så säger hon tillsist, hoppa i sängen och läs något annat än farma, du får ändå inte någonting ut av det just nu när du är upprörd. Jag sa att jag inte var upprörd, bara lite "træt af" dvs. trött på eller irriterad/besviken över hur kvällen hade gått. Och så säger hon, du är ledsen.Ja, jag är ledsen. Jag kanske överdriver, men det känns som om vi glider ifrån varandra. Det är så konstigt för jag tycker så mycket om dom, men jag vet inte om vi överhuvudtaget har något gemensamt mer än att vi pluggar medicin och tro mig, det ämne uttöms fortare än man skulle kunna tro. Jag gillar att vara med Johan, ibland. Vi kan ha det så roligt ihop några gånger, och så andra gånger har vi INGENTING att säga. Jag förstår att han var trött idag och det var också därför jag gick, men jag hade ju inte heller något att säga. Alla frågor känns gamla och påtvingade. Alice och jag är så olika. Jag lägger mer och mer märke till alla punkter där vi helt enkelt är som natt och dag. Det är inte något problem när vi gör något, men jag kan inte låta bli att bli irriterad över vissa saker hon säger ibland. Ändå har hon och jag mer att säga till varandra än Johan och jag har oftast.
Jag vill inte vara utan dom, men jag vet inte hur vi ska fortsätta såhär, det känns som om allt rinner ut i sanden, en vänskap som glider genom fingrarna på mig. Men det är ju så många vänskaper som går den vägen...
Jag vet inte om det alltid är meningen att man ska rädda en vänskap, det är det nog inte. Men vad är det egentligen den ska bygga på? Har man ingenting att säga till varandra så vet jag inte riktigt vad man har... I mitt fall så har jag en snuttefilt och ett trygghetsnät. Jag litar på dom och jag tycket otroligt mycket om dom, behöver man mer? Jag vet inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar