Español

Jag har alltid kunnat prata spanska. Jag har alltid undrat över om det verkligen kan kallas mitt modersmål eller mitt första språk bara för att det råkar vara det språk jag sa mina första ord på. Eller för att det är språket jag pratar med mamma och pappa. Jag uttrycker mig bäst på svenska och det är det språk jag trivs bäst med på något sätt, men jag tror faktiskt jag har undervärderat betydelsen spanskan har för mig. Huri och jag har alltid skrattat åt mammas musik som hon sjunger med i för full hals. Men nu när vi båda var hemma sist och mamma lyssnade på några gamla låtar så kunde både Huri och jag sjunga med även om det bara var för att retas med henne. Det är låtar vi kan eller känner igen i alla fall och som är en del av vår barndom. Det är faktiskt inte urusla låtar heller, inte alla i alla fall... Bara dom som har en barnkör inkorporerade i refrängen, dom är usla... hehe

Jag kom på det här idag när jag satt och lyssnade på några Shakira låtar. Hon skriver ju både på spanska och på engelska och man kan verkligen se skilnaden i kreativitet och kvalitet. Det är ju klart, hon har lärt sig engelska som vuxen, men ändå. Jag ser är glad för att jag kan spanska och överraskad över att jag tydligen kan det så bra eller har det så mycket "i mig" att jag kan känna orden... Jag vet inte om man förstår det... Men i vissa språk som man bara kan halvbra så förstår man kanske betydelsen av orden men man får inte med essensen, dom känns inte på samma sätt... Äsch, jag är bara glad för att jag kan det någorlunda bra i alla fall!

Alice och jag har pratat om det här flera gånger, om vad som kan kallas ens modermål, hon tycker att det är det språk man har närmast hjärtat, det är bara svårt att bedömma det. Hon säger att hennes mamma har sagt att man vet vilket språk man har närmast hjärtat när man får barn, det språk man använder för att säga dom första ord till sitt barn på, det är ens modersmål... Så jag får väl bara ha tålamod, förhoppningsvis får jag reda på det en dag.