Interna konflikter

Jag älskar att vara här. Jag gör verkligen det. Jag tycker om landet trotts en massa saker jag inte är enig i angående politik och saker jag inte fattar på grund av att jag inte förstår alla traditonerna. Människorna här har varit så snälla. Det har varit så lätt att komma in och känna sig välkommen. Visst pratas det om för många svenskar och så vidare, men det är inte något som jag direkt tycker påverkar mitt personliga förhållande till någon, dessutom är jag enig i många av de argument danskarna har. Jag är stolt över mig själv för att jag har kunnat göra det här. Det är inte lätt att flytta ifrån sin familj och det är inte lätt att plugga på ett språk man inte har kunnat innan, men jag har gjort det, och jag känner att jag får vara stolt över det. Jag trivs här. Mina vänner är här. Jag gör det jag alltid har velat göra.

Varför kan jag då inte släppa känslan av att jag borde ha gjort allt det här någon annanstans? Att jag borde ha varit någon annanstans. Jag borde ha varit i Sverige. Varje gång jag hör någon prata om att plugga medicin i Sverige känner jag ett litet stick i hjärtat. Det känns som om inget jag gör här kommer att kunna mätas upp mot vad dom gör i Sverige, det kommer alltid att vara bättre trotts att jag vet att det inte stämmer!

Problemet är och kommer alltid att vara att jag inte tycker att jag är tillräckligt bra för att läsa medicin. Anledningen till att jag har kommit in här är en dålig omväxling av betyg. Det är klart jag förstår att danskarna blir sura när våra betyg från Sverige översätts till högre betyg på danska. Det är ju inte rättvist. Jag visste ingenting av det här innan jag kom ner. Jag skickade iväg min ansökan utan att egentligen tänka så mycket på det, utan att våga hoppas så mycket på det kanske man ska säga. Jag visste inte att jag drog fördel av en orättvisa. Men det viktigaste för mig just då var att komma in, att få göra det jag alltid velat göra, så jag tror inte det hade stoppat mig om jag hade vetat.

Jag kommer inte ihåg helt hur citatet är eller vart jag har hört det, men det är något med att för att få det du vill ha måste du vara redo att offra allt annat för det. Dom säger ingenting om att man inte får sakna allt det man har offrat... Jag vet att jag inte skulle ha kommit in i Sverige. Jag vet också att jag inte hade lust att hålla på och göra högskoleprovet en massa gånger tills jag äntligen fick 2.0. Jag ville börja, jag ville göra det här. Jag kände att det viktigaste är inte vart jag pluggar det är att jag pluggar det jag vill. Jag känner fortfarande så, egentligen. Och jag blir galen på mig själv för att jag känner det där sticket, men jag kan inte rå för det. Jag valde själv att flytta... varför känns det då som att ha blivit utslängd?