Ingenting med någonting runtomkring... jo, det stämmer bra det. Just så känner jag mig just nu, som ingenting med folk och rörelser och saker runtomkring. Jag vet bara inte om jag är hålet eller om jag har hålet inne i mig. I hjärnan är det tomt, konstiga tankar ekar i huvudet av tomheten. I magen käns suget av ingenting, undertrycket, ungefär som när man håller på att svimma, men utan att jag är yr. I hjärtat... ja, i hjärtat är hålet visst mest påtagligt. Jag vet inte ens vad hjärtat pumpar just nu när alla kamrar är tomma. Ändå är det svårt att hålla det slående vilket jag inte kan förstå när det inte borde vara något motstånd. Jag har varit nere på stan idag. Det är helt klart ett steg i rätt riktning, men så snart jag kommer tillbaka känns allt så tomt igen. Igår kväll trodde jag att jag mådde bättre, jag var faktiskt glad när jag gick i säng, men imorse orkade jag inte att gå upp igen. Ju mer jag missar, destå dåligare mår jag och ju mindre orkar jag, så det är en idiotisk cirkel som jag bara måste bryta mig ur, fråga mig bara inte hur. Jag kanske mår bättre efter helgen, eller efter lovet. Jag behöver nog bara komma hem och vila, eller ut i en skog och skrika, hur som helst ska jag hem i nästa vecka, och det måste hjälpa. Eller det hoppas jag i alla fall... Vad skulle annars hjälpa?
