another chance

Roger Sanchez har gjort låten, men det är videon som är så gripande. Videon med tjejen som går med ett enormt hjärta mitt i NY och hälsar på folk och ler, men blir avvist och skrattad åt på grund av sitt stora hjärta. Hjärtat krymper, och när det har blivit så litet att hon inte längre ler eller hälsar på folk tycker en kille att det är intressant och vill prata med henne. När han kommenterar hennes hjärta och säger att det är stort och hon säger att det var större förr, tycker han att det låter läskigt, inte synd att det har blivit mindre, men tur att det har blivit mindre! Nästa dag vaknar hon med ett lika stort hjärta som dagen innan, alltså enormt, och när killen kommer förbi och ser henne med det vänder han om och försvinner, och kvar står hon med sitt stora hjärta som bara krymper och krymper.

Fruktansvärd och fantastisk video. Det känns lite som om den beskriver mitt liv, problemet är bara att jag inte vaknar med ett nytt enormt hjärta varje morgon, mitt fortsätter bara att bli mindre och mindre. Ibland tror jag att det är försent för det att växa igen, försent för att släppa in någon, men man kan ju alltid hoppas att det inte är det, att jag en dag vaknar med ett enormt hjärta igen.

Storstädning i garderoben!

Ja, så tomt såg det ut i garderoben, men sängen var destå mera fyld! Den nedersta hyllan är som man ser redan fixad, och kläderna ligger i tre högar för att det ska kunna vara där... Jag förstår inte hur man helt plötsligt har så mycket kläder och ändå aldrig har något att ta på sig!

Visst är det fina högar? :-) Jag tycker själv jag har varit otroligt duktig. Det här är ordningen efter kaoset, men tog ingen bild på klädhögen... Tyckte inte det var något att skryta om... :-)

Ja, till och med mina skolådor har det kommit ordning i, dom har fått lappar på så att jag nu vet vilka skor som ligger i vilka lådor! Specielt bra när det ligger tre par skor i vissa av dom... Det slutar alltid med att jag glömmer vilka skor jag har och köper likadana igen... :-S

Undrar hur länge ordningen håller... Mitt mål är en vecka... :-D

Hål i magen/hjärtat/huvudet?

Ingenting med någonting runtomkring... jo, det stämmer bra det. Just så känner jag mig just nu, som ingenting med folk och rörelser och saker runtomkring. Jag vet bara inte om jag är hålet eller om jag har hålet inne i mig. I hjärnan är det tomt, konstiga tankar ekar i huvudet av tomheten. I magen käns suget av ingenting, undertrycket, ungefär som när man håller på att svimma, men utan att jag är yr. I hjärtat... ja, i hjärtat är hålet visst mest påtagligt. Jag vet inte ens vad hjärtat pumpar just nu när alla kamrar är tomma. Ändå är det svårt att hålla det slående vilket jag inte kan förstå när det inte borde vara något motstånd.

Jag har varit nere på stan idag. Det är helt klart ett steg i rätt riktning, men så snart jag kommer tillbaka känns allt så tomt igen. Igår kväll trodde jag att jag mådde bättre, jag var faktiskt glad när jag gick i säng, men imorse orkade jag inte att gå upp igen. Ju mer jag missar, destå dåligare mår jag och ju mindre orkar jag, så det är en idiotisk cirkel som jag bara måste bryta mig ur, fråga mig bara inte hur. Jag kanske mår bättre efter helgen, eller efter lovet. Jag behöver nog bara komma hem och vila, eller ut i en skog och skrika, hur som helst ska jag hem i nästa vecka, och det måste hjälpa. Eller det hoppas jag i alla fall... Vad skulle annars hjälpa?

Nu eller aldrig

Beslut beslut. Ibland är dom lätta, kommer utan att man tänker över det, automatiskt, muskelminne. Det är sällan så för mig. Mina beslut tar tid. Jag vacklar fram och tillbaka. Tänker och tänker. Gör listor och planerar för att sen gå tillbaka och ändra om på allting. Har jag inte en deadline kan jag fortsätta i månader och år. Nu har jag bestämt mig, och jag har en deadline, 1/11/08. Det här är just en av dom sakerna jag har tänkt på i flera år. Det som gör en skilnad nu är ett annat beslut jag har tagit, nämligen att jag vill inte styras av att jag är rädd. Ska det verkligen vara anledningen till att jag inte gör det jag egentligen gärna vill? Nej, så kan man inte leva, så nu struntar jag i rädslan, fjärilarna i magen får helt enkelt lägga ner, jag lyssnar inte på dom längre. Jag tror det blir spännande och en upplevelse för livet. Jag hoppas det i alla fall...

Sjuk

Jag är sjuk. Jag är sjuk och det är otroligt synd om mig. Det är faktiskt otroligt vad synd jag tycker om mig själv. Halsen är raspig och rösten vill inte, och dom få gångerna rösten faktisk vill vara med, börjar hostan! Jag vill inte smitta folk, men dom borde bara hålla sig undag. Konstigt nog hör inte folk att jag kommer, även om dom borde eftersom trummorna i huvudet borde höras på flera meters avstånd! Det var synd om alla mina patienter idag, men jag gjorde i alla fall vad jag kunde för att vara så lite läkare och så mycket studerande som möjligt, dvs. vara så osynlig som möjligt! Förhoppningsvis kan jag komma fram ur gömstället nästa vecka och vara jätte synlig och frammåt. Jag har inte lagt en venflon sedan 3.sem. och inte heller tagit en a-punktur sedan dess, snart är det någon som upptäcker det och avslöjar mig som okunnig småtting, om dom inte redan viste det... Så innan det händer måste jag vara frisk och duktig till nästa vecka!

Det jag vill ändra på

Hur kommer det sig att jag alltid får lust att skriva när jag borde sova? Det är inte så att jag har något att skriva om egentligen... Men jag saknar att sätt ihop meningar. Det låter konstigt, jag vet.

Jag vet inte varför det har tagit stopp med skrivandet. Jag är ofta inne på haket och läser mina gamla dikter, men antingen känns dom platta och barnsliga, eller överdrivna och pinsamma. Jag tror inte jag känner så starkt som jag gjorde då, jag kanske håller på att vissna inifrån. Det är väl det som händer när man inte får någon näring? Och någon näring till min känslomässiga sida kan man knappast påstå att jag fått på väldigt länge. Men jag ska inte klaga, jag har det ju ganska bra. Det är nog bättre att inte må fantastiskt bra än att må dåligt, om det nu ger mening...?

Jag har väldigt lätt för att tycka synd om mig själv. Det är ett dåligt personlighetsdrag. Dåligt dels för att man oftast överdriver det som är dåligt men mest för att man använder så mycket tid och energi på att tänka på sig själv. Det vill jag ändra på. Det och så mycket annat...

Ibland så frågar någon vad man är bra på, det är en dum fråga, men man borde väl kunna svara på det? I alla fall ha någonting man kan slänga ur sig; jag är bra på att dansa eller jag är bra på matte eller jag är bäst på att vissla. Jag har alltid jätte svårt för den frågan. Faktum är att jag inte är bäst på något, vilket i och för sig inte stör mig, men att jag inte är bra på något är ju en löjlig tanke! Alla är bra på något. Problemet för mig ligger i den dumma jantelagen, tänk att den fortfarande spökar i mitt huvud? Ett annat, relaterat problem är att jag inte riktigt värdesätter något av det jag kan och därför känns det inte som om det jag skulle kunna ha som alternativ är tillräckligt bra. Det är verkligen ett jätte dumt sätt att tänka på. Det vill jag ändra på. Det och så mycket annat...

Vi får se om det blir någon ändring snart, jag ska bara fundera ut hur man ändrar sitt sätt att tänka på, det borde inte ta så länge...

Att förnya eller utveckla?

Att förnya sig, är det möjligt? Jag har alltid varit den som tar det säkra före det osäkra. Jag vågar väldigt sällan hoppa utan att se hur djupt vattnet är först. Det kan hända att det är det förnuftiga, det smarta, men ibland, är det helt enkelt bara det tråkiga. Jag vet inte om jag kan göra om på det, faktiskt vet jag inte om jag vill. Jag har precis kommit hem igen. Tillbaka till det gamla, till vanorna man hade i tonåren. Det är först när man går tillbaka man kan se hur annorlunda saker och ting är nu. Jag vet inte om det egentligen är en så stor skillnad på att förnya sig och helt enkelt bara att utvecklas... Jag gillar alternativ nr.2 bättre. Så det heter att jag utveckals, och förhoppningsvis till något mindre tråkigt!

Lost and found

Det med att veta vem man är har alltid varit något folk tänker över, eller så har jag upplevt det i alla fall. Man tänker på vem man är, vem man vill vara och hur andra uppfattar en. Och det är svårt, att veta alltså. Jag har tänkt på om det kanske är vid sådan tilfällen man kan känna sig vilsen? För det är ju svårt att veta vart man ska gå eller vart man är för den sakens skull när man inte vet VEM man är. Det jag då undrar är, hur får man reda på vem man är? Jag tror nämligen inte på att det är något man kan ta reda på själv. Det jag vet om mig själv är ju så ihoptraslat med det folk säger till mig att jag är, att det inte går att skilja dom två uppfatningarna åt. Jag vet inte om det är svårt att följa med i min tankegång. Det man vet om sig själv är ju i väldigt liten del något man själv kan se...

Ok, jag försöker på ett annat sätt. För att veta hur vi ser ut, verkligen ser ut, måste vi ha något at spegla oss i. Det kan hända att vi kan se en hand eller en fot, men helheten kan vi ju inte se utan hjälp utifrån. Jag tror det samma gäller ens personlighet. Jag vet inte om det jag gör är snällt eller elakt förns någon reagerar på det. Det vill säga att den uppfatning jag har om mig själv, det jag vet (om man nu någonsin kan VETA något egentligen...) om mig själv är till nästan lika stor del något som kommer ifrån dom delar av mig jag kan se utan spegel, och dom delar som jag ser tillbaka-speglat via andras uppfatning om mig. Jag har svårt för den tanken, svårt för att acceptera att andra faktisk kan påverka vem jag är, men inte destå mindre har jag svårt att se hur det skulle kunna vara på något annat sätt.

Så när jag känner mig vilsen, glömmer bort vem jag är och vart jag står så ska jag helt enkelt få en annan till att beskriva mig. För helt plötsligt så hittar man tillbaka, när någon utifrån ser hela bilden och berättar för en hur man ser ut. Det viktiga är då bara att hitta rätt person att beskriva en, eller komma ihåg en bra beskrivning man har fått. Jag har fått en här i kväll, och den tänkter jag hålla fast i så länge jag kan, för den gav mig ett leende på läpparna och en känsla av att det var rätt, jag blev funnen helt enkelt.

Lite stöd tack!

Vi har jobbat med Malarialøbet i flera månader nu. Det kan hända att vissa inte vet det, men det kräver alltså mycket, nej, MYCKET jobb att starta upp et projekt helt från ingenting, och det är otroligt mycket svårare när man inte ens får stöd från sin egen bestyrelse. Usch, orkar inte ta hela grejen just nu för jag är redan trött och irriterad och borde gå och lägga mig. Men vi håller på att ordna ett litet motionslöp, eller, det började som väldigt litet, men nu har vi över 200 människor som kommer och springer, så det känns inte så litet längre. Problemet är att det är mycket lättare att få folk att ge lite av sin tid än att ge lite pengar... Till och med saker är lättare att få än pengar. Nu har vi fått reda på att våran styrelse inte heller vill lägga ut pengar på det, eller i alla fall inte så mycket som dom faktiskt borde. Dom tror inte riktigt på det, dom skriver att vi får ringa och tala om, om det överhuvudtaget blir till något. Blir till något!!?? Vi har över 200 människor, det är väl något!? Det känns så otacksamt efter flera månaders arbete, inte för att dom ska vara tacksamma, jag vet bara inte vilket ord jag ska använda, jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men lite mera stöd i alla fall.

I vilket fall som helst så springer det 200 människor i Uni parken i Århus på lördag tack vare oss, i det minsta borde folk vara glada för att vi får folk till at motionera... även om det inte är vårat mål... Och vi säljer potatis och mackor från Potatoshop, och lottar ut riktigt fina grejer... så jag ska i alla fall ha pengar med till at köpa lotteribiljetter! Hoppas jag vinner dom fina hår produkterna... eller det fina bältet.... :-D

Nej, nu ska jag hoppa under täcket, men ni kan ju i det minsta få kolla på hur parken ser ut, det är riktigt fint där ute! (Och jag bryr mig inte om vad väderprognosen säger, det regnar inte på lördag! Jag VET att det inte regnar!! Så elak har jag inte varit, att jag förtjänar det!)

Uppe igen!

Jag har varit jätte dålig på att hålla den här bloggen updaterad dom sista par månaderna, och jag vet inte om jag kan säga att det kommer att bli bättre från och med nu, men jag kan ju alltid försöka. Sist jag skrev hade jag det inte så bra. Jag vet inte om det har varit en vinterdepression eller något i den stilen, specielt konstigt vore det eftersom det började redan tidigt förra hösten. Hur som helst så har jag det mycket bättre nu. Det som gjorde susen var att bli klar med den forskningsmetodologiska uppgift, och självklart att få komma hem i påsken! Nu är jag utvilad och klar till sista kursen för den här terminen, patologisk anatomi.

Det har hänt så mycket sedan jag skrev sist kom jag precis på, jag har ju flyttat!! Det är så underbart att ha sitt eget kök och sitt eget badrum, och ingång och rum och... allt!! Mitt mitt mitt!! Ja, jag är en egoistisk liten jäkel, men det var alltså på tiden, jag är allt för gammal till att dela kök och badrum med folk jag inte känner. Det er MIN utsikt ni ser här under! Men det är faktiskt en jätte fin gård under också, bilden er bara tagen lite dumt...

Och på tal om för gammal, så fyller jag år snart. Sist jag fyllde år pluggade jag för fullt till fysiologi och hade knapt tid att sitta ner och njuta att jag blir äldre och mognare... Eller nåt i den stilen... Så i år ska jag fira. Fast jag blev faktiskt firad förra året också... B som er en fantastisk person hade planerat ihop något med K och AS och B2 så jag blev överraskad! Jag har alltid önskat mig en överraskningsfest, och det fick jag av dom! Underbara människor... I vilket fall som helst så kan man inte vänta sig något sånt varje år, så i år ska jag själv stå för firandet, det vil säga, jag ska själv vara med på planeringen, men jag ska (förhoppningsvis) inte fira själv. Först blir det kapsejladsfest, som AS och jag precis har fått dom sista biljetterna till (tack vare en hårt kämpande K) och dagen efter, alltså på själva dagen så håller jag en liten brunch, så kan folk komma och få huvudvärkstabletter och lite mat. Jag tror det blir riktigt bra!

Åh, jag känner hur sommaren närmar sig, längtar redan med hela kroppen!