Jag borde sova just nu. Jag borde ligga i min seng och vara tacksam för att jag får sova när alla andra sover. Tyvärr så är min kropp väldigt duktig på att anpassa sig, så efter 3 nätters jobb från 20 till 7 vill min hjärna inte riktigt slockna än. Det kan möjligtvis också bero på att jag har sovit till 14 idag och inte riktigt gjort mer än att kolla på film och surfat hela dagen... Inte sysslor som sliter på en direkt. Vet inte riktigt hur jag ska klara alla vakter jag kommer att ha framöver, måste ju hålla koll på skolan också. (Det går inte så bra just nu... men orkar inte tänka på det just nu!)
Folk hittar på så många löften och grejer inför ett nytt år, en massa mål dom vill uppnå, men egentligen är det bara en massa saker som dom kommer att sitta och vara besvikna över att dom inte gjorde nästa nyårsafton. Jag gör mig inga förhoppningar om att nästa år kommer att vara bättre än det föregående, det funkar inte riktigt så för mig. Saker blir oftast inte bättre, dom blir annorlunda, utvecklas och ändras men utan att jag riktigt kan säga om det faktiskt har blivit bättre. Jag vet inte om det bara är jag som känner mig lite passiv just nu men oftast kan man faktiskt inte påverka hur saker och ting utvecklar sig. Det är klart att vi väljer hur vi reagerar på situationer och vi har en massa små val i vardagen som ger oss en eller annan riktning. Men dom stora grejerna, sånt som vänder tillvaron upp och ner och flyttar den kurs vi höll, sånt har vi inte mycket att säga till om, det är i alla fall väldigt sällan tycker jag man själv står för sådana stora förändringar.
Jag önskar en massa saker för 2008. Att önska är det ju inget fel med, även om det kanske också kan ge besvikelser, men inte allls lika stora som löften. Jag önskar att må bättre. Det har inte så mycket att göra med vilken situation jag befinner mig i, altså, det har inte med skolan eller vännerna eller "kärleken" att göra, det har att göra med mig själv. När jag mår bra så är det oväsentligt hur saker och ting ser ut omkring mig, då har jag det helt enkelt bra, jag ser saker och ting med positiva ögon och jag är trevlig mot folk. Jag tycker inte jag är så trevlig just nu, och jag vet att vissa tycker att jag är ganska negativ även om jag bara tycker jag är realistisk. Men jo, jag vet att jag har haft det bättre.
Jag var hemma nu här över julen. Jag hade inte varit hemma sedan sommaren och har inte haft besök av någon av dom förra terminen. Jag fick bara vara hemma i knappt en vecka eftersom jag skulle tillbaka och jobba. Oftast när jag är hemma är jag klar att åka tillbaka när jag har varit där ett tag. Inte så att jag vill åka, men jag har umgåtts mig mätt på dom om det förstås... Jag får så mycket uppmärksamhet och omvårdnad och värme när jag är hemma att det ibland kan bli för mycket för en liten eremit som jag, och då känner jag att jag är klar att åka tillbaka till Århus och mitt lilla rum och ensama tillvaro. Men så känner jag inte alls nu. Jag hade behövt vara hemma i alla fall dom har sista dagarna på året, det hade gett så mycket. Jag kan inte förklara varför men jag behöver få vara mera med min familj än jag har varit på sista tiden. Jag vet inte om det är därför jag har mått så där lite små dåligt och varit lite små ledsen, men jag tror i alla fall att det är ett symptom på att jag inte har det så bra när jag vill hem och krypa ihop hos mamma. Förhoppningsvis är det inga problem med att åka hem till påsken, även om det känns otroligt långt borta just nu...
onsdag 2 januari 2008
torsdag 6 december 2007
Färg
Är jag söt eller smart?? Eller är jag kanske passionerad? Jag är i alla fall inte galen/knäpp eller stygg/små snuskig (och varför finns det inte ett bra ord för naughty på svenska!?). Det är så svåra frågor man kommer ut för när man ska ta reda på vilken färg man är... På Facebook, vad annars...!?
Jag tror jag ska fråga runt lite, vill ju gärna veta vad folk tycker jag är, även om det dom frågar efter är hur jag skulle beskriva mig själv. Svårt att säga om man är mer söt än smart, eller om man rent faktiskt kan plocka bort dom och bara kalla mig galen... Men jag tror dom menar galen på ett bra sätt, och jag är alltså bara galen på det dåliga sättet. Egentligen vill jag helst vara passionerad, men tror inte riktigt folk skulle hålla med, tyvärr!
Jag är förresten gul... Och nej, inte ful! Men glad och lite av en solstråle... Där kan man se hur fel dom har dom där facebook människorna, dom har ingen aning om vad dom pratar om!
Jag tror jag ska fråga runt lite, vill ju gärna veta vad folk tycker jag är, även om det dom frågar efter är hur jag skulle beskriva mig själv. Svårt att säga om man är mer söt än smart, eller om man rent faktiskt kan plocka bort dom och bara kalla mig galen... Men jag tror dom menar galen på ett bra sätt, och jag är alltså bara galen på det dåliga sättet. Egentligen vill jag helst vara passionerad, men tror inte riktigt folk skulle hålla med, tyvärr!
Jag är förresten gul... Och nej, inte ful! Men glad och lite av en solstråle... Där kan man se hur fel dom har dom där facebook människorna, dom har ingen aning om vad dom pratar om!
Vardag
Mina kläder ligger i en hög på golvet, våta och förmodligen snart illaluktande. Det är mina nytvättade kläder. Jag har ett litet rum så det är inte så mycket plats, faktiskt är det tillräckligt med plats, men jag har bara ett sånt där stativ man torkar kläder på, och det är redan fyllt med kläder. Det är fruktansvärt irriterande. Dessutom har jag ingen ventilation att tala om så jag sitter i det som många betalar dyra pengar för att vistas i, nemligen ett ångbad. Det skulle vara väldigt trevligt om det inte vore för att jag håller på att bli sjuk och det där med att andas inte är helt så lätt som det brukar vara. Man kanske inte skulle vänta med att tvätta alla sina kläder på en gång...
söndag 18 november 2007
Kunglighet, ja tack!
För ett par dagar sedan läste jag en krönika i våran "skoltidning" som en kompis har skrivit om en annan kompis. När jag läste den så var det ganska träffande och roligt skrivet, och jag förstod hennes syn på det. Men ju mer jag tänker på det, ju mer förstår jag den andra tjejens vinkel på saken... Men det här är ju förvirrande, så jag ska nog förklara det lite närmare.
T har skrivit en krönika om tjejer som inte vill kalla killen dom ses med för pojkvän. M har så vitt jag förstår alltid varit väldigt privat med sina kärleksaffärer, eller vad man kan kalla det, och det är också något jag själv har känt av. Jag har råkat fråga något som är för privat och då säger hon väldigt ärligt att det vill hon inte prata om. Vilket jag tycker är helt ok! T har alltid varit en sån som folk kommer till med problem tror jag. Hon gillar att ge råd och höra hur tjejerna har det, så jag förstår att ett sånt svar som M skulle kunna ge henne inte direkt är tillfredställande. Så hon skriver att vad sjutten är det med tjejer som inte vill kalla killen dom är jätte förälskade i och som dom ses med och går i säng med för sin pojkvän!? Hon menar att saker och ting har ändrat sig från då vi var yngre och alla pojkproblem skulle lösas i gemenskap med en tjejkompis som var klar till gå upp och fråga chans för en. Vilket ju är helt sant, saker och ting har förändrat sig. Killarna man ses med nu betyder oftast lite mer än dom gjorde på mellanstadiet. Jag tycker det är kul hur hon lägger upp det med att folk uppför sig som kungahuset nu med att bara le ett mystiskt litet leende och vägra att svara på frågor till den dag dom ska offentliggöra förlovelsen. Det låter så dumt när hon säger det att jag tänkte själv att, ja man kanske är lite löjlig ibland med att hålla allt så hemligt... För det ska ju inte vara något tvivel om att jag normal är mycket mera som M än som T.
Jag håller nästan alltid saker och ting för mig själv, och tänkte när jag läste hennes text, att det ska jag nog sluta med, det är ju dumt och det är säkert riktigt bra att få lite input från tjejerna. Problemet uppstår bara när "tjejerna" inte säger det man vill höra. Jag vet att det är barnsligt, men jag vill inte höra att killen jag inte kan sluta tänka på förmodligen inte är intresserad och att jag kanske bara skulle strunta i hela saken!! Jag förstår att kompisar inte vill att man ska bli sårad, att dom försöker vara ärliga och beskydda en på sitt sätt, men jag vill inte ha det! Jag är så otroligt förnuftig själv, helt utan hjälp. Jag vet att han förmodligen inte är intresserad, jag vet att jag kanske överdriver hela grejen, men va fan, kan jag inte få hoppas och i det minsta försöka vara lite positiv!? Det är så svårt för mig att se såna saker i ett positivt ljus och jag behöver verkligen inte folk som tar den minsta lilla smula hopp jag har ifrån mig, eller får mig att känna mig som en idiot för att jag hoppas!
Jag tror det har att göra med att jag inte gillar att folk ska säga åt mig vad jag ska göra och hur jag ska uppföra mig. Människorna som mitt under ett gräl säger, ta det lugnt, andas! Det är dom värsta människorna jag vet! Jag blir helt galen. Och var jag inte lugn innan så kommer jag banne mig inte bli det av att dom säger åt mig att andas!! Eller om folk säger, ja, det är ju inte så smart att du blir så irriterad, ja då blir jag självklart hundra gånger mer irriterad! Jag tror faktiskt det handlar om att jag avskyr att folk säger åt mig att dölja mina känslor, jag gör det så mycket ändå att dom gångerna jag faktiskt visar att jag är arg eller ledsen eller gud-förbjude (!) förälskad så vill jag inte att någon kommer och försöker få mig att pressa ner känslorna igen.
Jag förstår M. Jag förstår henne mer nu än jag har gjort tidigare tror jag. Jag har inte heller lust att berätta för mina kompisar om jag går och tänkter på någon, för jag vill inte höra deras råd, jag struntar i det dom säger, jag kommer ändå göra som jag vill till sist, det enda dom bidrar med är att jag börjar tvivla på mig själv och min instinkt och helt ärligt, jag behöver inte hjälp med det.
Så kalla mig prinsessan, för nästa gång ni hör mig prata om mig själv och en kille så har vi nog blivit förlovade!
T har skrivit en krönika om tjejer som inte vill kalla killen dom ses med för pojkvän. M har så vitt jag förstår alltid varit väldigt privat med sina kärleksaffärer, eller vad man kan kalla det, och det är också något jag själv har känt av. Jag har råkat fråga något som är för privat och då säger hon väldigt ärligt att det vill hon inte prata om. Vilket jag tycker är helt ok! T har alltid varit en sån som folk kommer till med problem tror jag. Hon gillar att ge råd och höra hur tjejerna har det, så jag förstår att ett sånt svar som M skulle kunna ge henne inte direkt är tillfredställande. Så hon skriver att vad sjutten är det med tjejer som inte vill kalla killen dom är jätte förälskade i och som dom ses med och går i säng med för sin pojkvän!? Hon menar att saker och ting har ändrat sig från då vi var yngre och alla pojkproblem skulle lösas i gemenskap med en tjejkompis som var klar till gå upp och fråga chans för en. Vilket ju är helt sant, saker och ting har förändrat sig. Killarna man ses med nu betyder oftast lite mer än dom gjorde på mellanstadiet. Jag tycker det är kul hur hon lägger upp det med att folk uppför sig som kungahuset nu med att bara le ett mystiskt litet leende och vägra att svara på frågor till den dag dom ska offentliggöra förlovelsen. Det låter så dumt när hon säger det att jag tänkte själv att, ja man kanske är lite löjlig ibland med att hålla allt så hemligt... För det ska ju inte vara något tvivel om att jag normal är mycket mera som M än som T.
Jag håller nästan alltid saker och ting för mig själv, och tänkte när jag läste hennes text, att det ska jag nog sluta med, det är ju dumt och det är säkert riktigt bra att få lite input från tjejerna. Problemet uppstår bara när "tjejerna" inte säger det man vill höra. Jag vet att det är barnsligt, men jag vill inte höra att killen jag inte kan sluta tänka på förmodligen inte är intresserad och att jag kanske bara skulle strunta i hela saken!! Jag förstår att kompisar inte vill att man ska bli sårad, att dom försöker vara ärliga och beskydda en på sitt sätt, men jag vill inte ha det! Jag är så otroligt förnuftig själv, helt utan hjälp. Jag vet att han förmodligen inte är intresserad, jag vet att jag kanske överdriver hela grejen, men va fan, kan jag inte få hoppas och i det minsta försöka vara lite positiv!? Det är så svårt för mig att se såna saker i ett positivt ljus och jag behöver verkligen inte folk som tar den minsta lilla smula hopp jag har ifrån mig, eller får mig att känna mig som en idiot för att jag hoppas!
Jag tror det har att göra med att jag inte gillar att folk ska säga åt mig vad jag ska göra och hur jag ska uppföra mig. Människorna som mitt under ett gräl säger, ta det lugnt, andas! Det är dom värsta människorna jag vet! Jag blir helt galen. Och var jag inte lugn innan så kommer jag banne mig inte bli det av att dom säger åt mig att andas!! Eller om folk säger, ja, det är ju inte så smart att du blir så irriterad, ja då blir jag självklart hundra gånger mer irriterad! Jag tror faktiskt det handlar om att jag avskyr att folk säger åt mig att dölja mina känslor, jag gör det så mycket ändå att dom gångerna jag faktiskt visar att jag är arg eller ledsen eller gud-förbjude (!) förälskad så vill jag inte att någon kommer och försöker få mig att pressa ner känslorna igen.
Jag förstår M. Jag förstår henne mer nu än jag har gjort tidigare tror jag. Jag har inte heller lust att berätta för mina kompisar om jag går och tänkter på någon, för jag vill inte höra deras råd, jag struntar i det dom säger, jag kommer ändå göra som jag vill till sist, det enda dom bidrar med är att jag börjar tvivla på mig själv och min instinkt och helt ärligt, jag behöver inte hjälp med det.
Så kalla mig prinsessan, för nästa gång ni hör mig prata om mig själv och en kille så har vi nog blivit förlovade!
lördag 10 november 2007
Hmm...
Jag vet inte riktigt vad jag håller på med... Det liknar inte mig och jag vet inte om jag gillar det, men jag testar. Det kanske inte blir till nåt ändå, så jag behöver nog inte oroa mig i för tid... Men det är bara väldigt olikt mig att göra så här. Jaja, nu får vi se... Updatering och närmare förklaring följer... tror jag..
lördag 3 november 2007
Shit happens but life goes on
Ibland går saker och ting inte riktigt som man vill att dom ska göra. Det är tråkigt men det är inte hela världen, oftast. Igår gick i stort sätt ingenting som jag ville, och det är inte hela världen... idag. Igår var det värre, igår var det inte kul. Jag reagerade dumt, jag visste att det var dumt just då också, och hade det varit någon som hade tagit tag i mig och frågat, va fan håller du på med så skulle jag ha slutat. Men det var ingen som gjorde det. Idag ångrar jag det, inte mycket så att jag mår dåligt, det är bara lite klantigt... eller dumt helt enkelt. Jag är inte ledsen och jag är inte arg heller, faktiskt så bryr jag mig mycket mindre än jag själv tycker att jag borde, eller trodde att jag skulle bry mig om det som hände igår hände. Äsch, det är så värdelöst att försöka skriva något utan att kunna skriva rent ut det jag egentligen menar.
Det enda som är konstant är förändring. Inget är idag precis som det var igår. Det är en otroligt tröstande tanke, att veta att saker och ting inte alltid kommer att vara precis som dom är just nu. Tråkigt bara att jag inte tänkte på det igår... Så skulle jag kanske ha handlat annorlunda, men så igen, kanske inte... Nu är den kvällen över i alla fall och om ett par timmar är den här dagen också över och förhoppningsvis har jag inte bara tagit ett steg ifrån något men också ett mot något annat, något bättre!
Det enda som är konstant är förändring. Inget är idag precis som det var igår. Det är en otroligt tröstande tanke, att veta att saker och ting inte alltid kommer att vara precis som dom är just nu. Tråkigt bara att jag inte tänkte på det igår... Så skulle jag kanske ha handlat annorlunda, men så igen, kanske inte... Nu är den kvällen över i alla fall och om ett par timmar är den här dagen också över och förhoppningsvis har jag inte bara tagit ett steg ifrån något men också ett mot något annat, något bättre!
måndag 29 oktober 2007
Du förtrollar mig
Där sitter du
Med huvudet böjt över böckerna
Med pennan mellan tänderna
Med ett litet veck i pannan
Med ögonen fokuserade
Med gråa jogging byxor
Med en sliten grön tröja
Med det blonda håret åt alla håll
Jag kan inte släppa dig med blicken
Sen ser du upp
Lite förvånad
Lite generad över min blick
Och ler mot mig
Ditt leende
Drar handen genom håret
Säger åt mig att sätta igång
Och fortsätter med dina böcker
Helt koncentrerad
Och jag kan inte släppa dig med blicken
Jag skrev den här för jätte länge sedan, flera år sedan faktiskt, min egen kommentar till den var; en helt vanlig dag, en helt vanlig människa, men jag kan knappt andas. Det är riktigt kul att läsa den igen nu och veta vem jag tänkte på och hur det fortfarande kan fånga mig ibland, men inte alls på samma sätt. Känslan av att vara så absorberad av en människa är inte något jag känner särskilt ofta och verkligen inte något som brukar hålla i sig. Visst skulle det vara kul om det gjorde det, höll i sig alltså, men jag vet inte om jag funkar så. Tråkigt men sant, jag vet inte om jag är kapabel till att känna så i längre tid.
Jag satt och läste sånt som jag har skrivit på haket, det är intressant att se hur blind jag blir när jag skriver. Nej, hur blind jag blev när jag skrev. Jag såg ingenting alls, skrev bara ner känslan jag hade just då, inga ögon på tangentbordet, inga genomläsningar, inga tankar på något annat än att låta fingrarna vara en kanal för tankarna som inte längre fick plats i huvudet. Det är inte så mycket så längre. Jag är fortfarande otroligt impulsiv och skriver egentligen fortfarande bara känslor, men jag vet inte om det trängs lika mycket i mig som det gjorde då. Konstigt nog känns det som om jag är över tonårsperioden. Jag vet att jag är 23 och "officielt" över tonårstiden för längesedan, men den dröjer alltid kvar lite längre än man egentligen erkänner. Den är över nu för mig. När jag läser tillbaka ser jag den stora skilnaden. Mognaden och lugnet som har kommit, inte överdrivet mycket av något av det, men mer i alla fall. Det är inte varje dag jag känner såhär, men just idag känner jag mig ganska trygg. Inte trygg på det sättet som jag en dag gärna vill känna mig, men trygg på ett "jag kan klara mig"-sätt. Det är en skön känsla.
Idag har jag faktiskt tänkt på en annan kille som skulle kunna få mig att känna som i dikten, men jag vet inte om det är dumt av mig att överhuvudtaget tänka på det... Än mindre skriva om det!! Jag skulle ha kunnat skrivit hela det här inlägget till honom, det hade jag nog gjort för tre-fyra år sedan, men det är en av punkterna där jag har ändrat mig, jag vågar inte göra det idag, trots att jag vet att han inte skulle läsa det. Jag kanske tar modet till mig nästa gång...
Med huvudet böjt över böckerna
Med pennan mellan tänderna
Med ett litet veck i pannan
Med ögonen fokuserade
Med gråa jogging byxor
Med en sliten grön tröja
Med det blonda håret åt alla håll
Jag kan inte släppa dig med blicken
Sen ser du upp
Lite förvånad
Lite generad över min blick
Och ler mot mig
Ditt leende
Drar handen genom håret
Säger åt mig att sätta igång
Och fortsätter med dina böcker
Helt koncentrerad
Och jag kan inte släppa dig med blicken
Jag skrev den här för jätte länge sedan, flera år sedan faktiskt, min egen kommentar till den var; en helt vanlig dag, en helt vanlig människa, men jag kan knappt andas. Det är riktigt kul att läsa den igen nu och veta vem jag tänkte på och hur det fortfarande kan fånga mig ibland, men inte alls på samma sätt. Känslan av att vara så absorberad av en människa är inte något jag känner särskilt ofta och verkligen inte något som brukar hålla i sig. Visst skulle det vara kul om det gjorde det, höll i sig alltså, men jag vet inte om jag funkar så. Tråkigt men sant, jag vet inte om jag är kapabel till att känna så i längre tid.
Jag satt och läste sånt som jag har skrivit på haket, det är intressant att se hur blind jag blir när jag skriver. Nej, hur blind jag blev när jag skrev. Jag såg ingenting alls, skrev bara ner känslan jag hade just då, inga ögon på tangentbordet, inga genomläsningar, inga tankar på något annat än att låta fingrarna vara en kanal för tankarna som inte längre fick plats i huvudet. Det är inte så mycket så längre. Jag är fortfarande otroligt impulsiv och skriver egentligen fortfarande bara känslor, men jag vet inte om det trängs lika mycket i mig som det gjorde då. Konstigt nog känns det som om jag är över tonårsperioden. Jag vet att jag är 23 och "officielt" över tonårstiden för längesedan, men den dröjer alltid kvar lite längre än man egentligen erkänner. Den är över nu för mig. När jag läser tillbaka ser jag den stora skilnaden. Mognaden och lugnet som har kommit, inte överdrivet mycket av något av det, men mer i alla fall. Det är inte varje dag jag känner såhär, men just idag känner jag mig ganska trygg. Inte trygg på det sättet som jag en dag gärna vill känna mig, men trygg på ett "jag kan klara mig"-sätt. Det är en skön känsla.
Idag har jag faktiskt tänkt på en annan kille som skulle kunna få mig att känna som i dikten, men jag vet inte om det är dumt av mig att överhuvudtaget tänka på det... Än mindre skriva om det!! Jag skulle ha kunnat skrivit hela det här inlägget till honom, det hade jag nog gjort för tre-fyra år sedan, men det är en av punkterna där jag har ändrat mig, jag vågar inte göra det idag, trots att jag vet att han inte skulle läsa det. Jag kanske tar modet till mig nästa gång...
fredag 26 oktober 2007
Inside Me
Alla vill inte ha barn. Alla vill inte gifta sig och ha en familj. Vissa kan klara sig själva. Det är på något sätt imponerande, att klara sig utan all den omsorg och allt det stöd en familj ger. Att vara oberoende, självständig, sin egen. Att inte bry sig om allt sånt som folk menar att man ska bry sig om, helt enkelt att ta sig ur alla måsten om att träffa folk (ja, det är klart jag menar män!).
Vi har hört mycket om automatiska tankar, livsregler och skemata på sista tiden. Komplicerat för medicinstuderande som har vant sig att tänka på saker och ting som svarta eller vita, vi får fakta, och även när vi kommer så långt som till forskningsgränsen så är det vi pratar om oftast väldigt påtagligt och konkret på något sätt. Skemata är inte något konkret. Det är något som finns men utan en plats, något vi lever efter utan att veta det, något vi har fått med oss men utan att vi direkt kan säga från vem och när. Det gör det till ett svårt ord och ett svårt begrepp. Jag har funderat på mina automatiska tankar, livsregler och skemata. Det är förmodligen dumt att tro att man kan analysera sig själv på det sättet, men jag tror det är viktigt att veta vad man har i sig, vad som gör att man uppför sig på ett sätt och inte på ett annat.
Vi hade en case med en ung studerande som hade depression och tentasångest. Några av uppgifterna gick ut på att hitta hans negativa automatiska tankar, hans livsregler (eller levnadsregler, jag vet inte riktigt vad man kallar dom på svenska...) och hans skemata. Dessutom skulle man beskriva typiska depressiva tankar. Det var så lätt för mig. Det var så otroligt lätt att leva mig in i hans situation. Tankarna han hade var inte alls främmande från det som rusar igenom mitt eget huvud ibland. Jag tror inte jag har en depression, men jag har otroligt många tankar.
Är det dåligt att tänka mycket? När blir det för mycket? När ska man sluta analysera och bara leva? Tankarna är ju inte bara negativa, långt ifrån. Jag har alltid fått veta att jag är en positiv person, och skulle faktiskt själv hålla med, men jag fick nyligen veta att när psykologen pratade om dom negativa automatiska tankar så var det mig en person tänkte på. Jag har aldrig uppfattat mig själv som negativ, men jag tror ofta jag slänger ur mig saker som jag inte menar men som låter otroligt nedvärderande och negativt om mig själv. Problemet är nog att jag räknar med att folk ska förstå när jag menar det och när jag bara ventilerar frustrationer, men det gör ju inte alla. Jag nämnde det för K sist när vi cyklade hem, jag vet inte varför jag litar på att han är ärlig och säger som han tycker i sånt här, men det gör jag. Han sa bara, jag tycker inte du är negativ. Jag tror han fattar det, det med att klaga och säga att allt suger men egentligen så tycker man att allt faktiskt är ganska ok. Huri fattar det också tror jag. Vi klagar och gnäller som inga andra, men gapskratta åt det efteråt och kollar väldigt undrande på personer som verkligen ser ut att mena gnällandet.
Ibland undrar jag över hur mycket jag ger av mig själv till folk, vänner. Hur mycket håller jag tillbaka? Jag menar, vissa saker håller man för sig själv helt medvetet, men andra saker kommer helt enkelt inte fram även om man inte medvetet håller dom gömnda. Eller det kanske dom gör, bara inte med alla vänner? Jag tror inte folk vet hur komplicerad jag egentligen är, vilket är tur, för visste dom det skulle jag vara mer ensam än jag redan är. (Loneliness is a state of mind!).
Jag är inte en positiv person på det sättet att jag räknar med att det
står en häst och väntar på mig när jag får ett rum fyllt med hästskit. Jag är en positiv person som tänker, jaha, då har vi i det minsta gödsel och ett extra rum. Jag kanske kunde hoppas på att det var en häst i närheten men jag räknar inte med det. Jag jobbar med det jag har, visst klagar jag över att behöva lasta allt skit ut i trädgården och göra rent i rummet, men jag gör det, och jag hittar ett sätt att vända det till något positivt i form av vackra rosor och ett arbetsrum. Men det är ju klart, det folk ser är ju the bitching and moaning!
Kan man vara en självständig person med behov för en familj? Kan jag överhuvudtaget klara av att vara så mycket med några få människor? Jag blir så lätt trött på folk, jag måste komma ifrån och andas lite ibland. Jag vet att det är ett hopp från hästskiten och till det här, men nu är det alltså så min hjärna funkar så... Jag fixar inte osjälvtändiga människor som gör som jag säger och klänger över mig. Hur ska jag någonsin klara av mina barn!? (Om jag får några) Men har faktikt aldrig känt att jag blev trött på ett barn för att det var osjälvständigt, bara vuxna människor. Folk som säger, ja, men jag tycker som du, och vi gör som du säger. Nej, då vill jag helst inte tycka eller göra något alls med den personen!! Jag kanske kräver för mycket av människor omkring mig...?
Varje dag som går förbi är ännu en dag som jag inte lever fullt ut. Jag vill ha mer. Jag vill ha allt. Jag vill ha utan att veta hur jag skaffar det, en frustrerande känsla som är det som just nu tar mest plats i mig.
Jag känner som om jag står och stampar och förbereder mig för något, men jag kanske redan har kommit igång, jag vet det bara inte än? Jag kanske ser tillbaka om 20 år och tänkter, jösses, där hade jag verkligen fullfart framåt, men det känns ganska stillastående just nu. Jag vill inte vara hamstern som springer i hjulet utan att fatta det tills den faller ur med en hård smäll och då tänker, det är ju faktiskt skönt att kunna gå istället för att springa hela tiden. Det känns inte som om jag springer, men mer som om tiden springer ifrån mig.
Fortsätter mitt liv som det har gjort hittils så kommer jag att få ett ganska bra jobb som ligger nära det jag alltid drömt om, jag kommer att vara trygg och trivas men jag kommer inte ha en egen familj. Det är svårt för folk att höra det här och inte säga att det är en negativ tanke, men eftersom jag är den enda som vet hur mitt liv har sett ut hittils så är det faktiskt bara jag som vet hur otroligt verklighetsnära det är och att det är en väldigt realistisk tanke. Det folk inte ser eller hör är rösten som inne i mig, som trots allt skriker: NEJ!! Du får visst allt det andra också, du får visst mer, och allt som du vill ha, allt det du så tydligt kan se när du blundar.
Jag kallar mig själv en positiv realist, ibland en gnällig kärring som borde hålla käften med sina negativiteter och andra gånger en otroligt naiv liten flicka som fortfarande inte kan släppa prinsen, nej, som vägrar, som vägrar släppa prinsen!
Vi har hört mycket om automatiska tankar, livsregler och skemata på sista tiden. Komplicerat för medicinstuderande som har vant sig att tänka på saker och ting som svarta eller vita, vi får fakta, och även när vi kommer så långt som till forskningsgränsen så är det vi pratar om oftast väldigt påtagligt och konkret på något sätt. Skemata är inte något konkret. Det är något som finns men utan en plats, något vi lever efter utan att veta det, något vi har fått med oss men utan att vi direkt kan säga från vem och när. Det gör det till ett svårt ord och ett svårt begrepp. Jag har funderat på mina automatiska tankar, livsregler och skemata. Det är förmodligen dumt att tro att man kan analysera sig själv på det sättet, men jag tror det är viktigt att veta vad man har i sig, vad som gör att man uppför sig på ett sätt och inte på ett annat.
Vi hade en case med en ung studerande som hade depression och tentasångest. Några av uppgifterna gick ut på att hitta hans negativa automatiska tankar, hans livsregler (eller levnadsregler, jag vet inte riktigt vad man kallar dom på svenska...) och hans skemata. Dessutom skulle man beskriva typiska depressiva tankar. Det var så lätt för mig. Det var så otroligt lätt att leva mig in i hans situation. Tankarna han hade var inte alls främmande från det som rusar igenom mitt eget huvud ibland. Jag tror inte jag har en depression, men jag har otroligt många tankar.
Är det dåligt att tänka mycket? När blir det för mycket? När ska man sluta analysera och bara leva? Tankarna är ju inte bara negativa, långt ifrån. Jag har alltid fått veta att jag är en positiv person, och skulle faktiskt själv hålla med, men jag fick nyligen veta att när psykologen pratade om dom negativa automatiska tankar så var det mig en person tänkte på. Jag har aldrig uppfattat mig själv som negativ, men jag tror ofta jag slänger ur mig saker som jag inte menar men som låter otroligt nedvärderande och negativt om mig själv. Problemet är nog att jag räknar med att folk ska förstå när jag menar det och när jag bara ventilerar frustrationer, men det gör ju inte alla. Jag nämnde det för K sist när vi cyklade hem, jag vet inte varför jag litar på att han är ärlig och säger som han tycker i sånt här, men det gör jag. Han sa bara, jag tycker inte du är negativ. Jag tror han fattar det, det med att klaga och säga att allt suger men egentligen så tycker man att allt faktiskt är ganska ok. Huri fattar det också tror jag. Vi klagar och gnäller som inga andra, men gapskratta åt det efteråt och kollar väldigt undrande på personer som verkligen ser ut att mena gnällandet.
Ibland undrar jag över hur mycket jag ger av mig själv till folk, vänner. Hur mycket håller jag tillbaka? Jag menar, vissa saker håller man för sig själv helt medvetet, men andra saker kommer helt enkelt inte fram även om man inte medvetet håller dom gömnda. Eller det kanske dom gör, bara inte med alla vänner? Jag tror inte folk vet hur komplicerad jag egentligen är, vilket är tur, för visste dom det skulle jag vara mer ensam än jag redan är. (Loneliness is a state of mind!).
Jag är inte en positiv person på det sättet att jag räknar med att det
står en häst och väntar på mig när jag får ett rum fyllt med hästskit. Jag är en positiv person som tänker, jaha, då har vi i det minsta gödsel och ett extra rum. Jag kanske kunde hoppas på att det var en häst i närheten men jag räknar inte med det. Jag jobbar med det jag har, visst klagar jag över att behöva lasta allt skit ut i trädgården och göra rent i rummet, men jag gör det, och jag hittar ett sätt att vända det till något positivt i form av vackra rosor och ett arbetsrum. Men det är ju klart, det folk ser är ju the bitching and moaning!Kan man vara en självständig person med behov för en familj? Kan jag överhuvudtaget klara av att vara så mycket med några få människor? Jag blir så lätt trött på folk, jag måste komma ifrån och andas lite ibland. Jag vet att det är ett hopp från hästskiten och till det här, men nu är det alltså så min hjärna funkar så... Jag fixar inte osjälvtändiga människor som gör som jag säger och klänger över mig. Hur ska jag någonsin klara av mina barn!? (Om jag får några) Men har faktikt aldrig känt att jag blev trött på ett barn för att det var osjälvständigt, bara vuxna människor. Folk som säger, ja, men jag tycker som du, och vi gör som du säger. Nej, då vill jag helst inte tycka eller göra något alls med den personen!! Jag kanske kräver för mycket av människor omkring mig...?
Varje dag som går förbi är ännu en dag som jag inte lever fullt ut. Jag vill ha mer. Jag vill ha allt. Jag vill ha utan att veta hur jag skaffar det, en frustrerande känsla som är det som just nu tar mest plats i mig.
Jag känner som om jag står och stampar och förbereder mig för något, men jag kanske redan har kommit igång, jag vet det bara inte än? Jag kanske ser tillbaka om 20 år och tänkter, jösses, där hade jag verkligen fullfart framåt, men det känns ganska stillastående just nu. Jag vill inte vara hamstern som springer i hjulet utan att fatta det tills den faller ur med en hård smäll och då tänker, det är ju faktiskt skönt att kunna gå istället för att springa hela tiden. Det känns inte som om jag springer, men mer som om tiden springer ifrån mig.Fortsätter mitt liv som det har gjort hittils så kommer jag att få ett ganska bra jobb som ligger nära det jag alltid drömt om, jag kommer att vara trygg och trivas men jag kommer inte ha en egen familj. Det är svårt för folk att höra det här och inte säga att det är en negativ tanke, men eftersom jag är den enda som vet hur mitt liv har sett ut hittils så är det faktiskt bara jag som vet hur otroligt verklighetsnära det är och att det är en väldigt realistisk tanke. Det folk inte ser eller hör är rösten som inne i mig, som trots allt skriker: NEJ!! Du får visst allt det andra också, du får visst mer, och allt som du vill ha, allt det du så tydligt kan se när du blundar.
Jag kallar mig själv en positiv realist, ibland en gnällig kärring som borde hålla käften med sina negativiteter och andra gånger en otroligt naiv liten flicka som fortfarande inte kan släppa prinsen, nej, som vägrar, som vägrar släppa prinsen!
torsdag 11 oktober 2007
Tidsfördriv
Jag kan inte ta det seriöst. Tentan är imorn och jag sitter här och kan inte ta det seriöst. Jösses alltså, det är ju helt otroligt. Jag är inte nervös eller orolig eller någonting alls, förmodligen för att jag har passerat det till bryr mig inte! Sitter och funderar på om jag ska ringa Berit och kolla om hon ska till farma-fest imorn. Egentligen så borde jag ta en vakt och så en till på lördag, kanske till och med en på söndag. Jag behöver ju pengarna... Men känner att jag behöver ha lite kul också, det har varit en jobbig vecka! Jag tror det är mer det jag fokuserar på, att imorn så är det klart (förhoppningsvis) och så kan jag vara lite ledig i helgen och inte plugga alls! Efter tentan ska jag ner på stan och fixa lite grejer och kanske ta en fika helt själv och bara njuta av att inte ha några böcker att springa hem till! Underbart!
Lyssnar på en låt som mamma gillar, men hon hör den på spanska och jag på engelska. A world without love by Peter and Gordon. Jag gillar gammal musik... Lay lady lay, Bob Dylan, fantastiskt skön låt!
Lyssnar på en låt som mamma gillar, men hon hör den på spanska och jag på engelska. A world without love by Peter and Gordon. Jag gillar gammal musik... Lay lady lay, Bob Dylan, fantastiskt skön låt!
onsdag 10 oktober 2007
Steg ett
Jag ska på skidresa vecka 5!!! Har precis betalat depositum så nu är det bara att vänta och se om det inte var över 130 personer som anmälde sig mellan 00.01 och 00.30 För om det inte var det så har jag en plats!! Hoppas det är trevliga människor som ska åka, och att jag överlever... Jag vet hur klumpig jag är så det är faktiskt inte ens på skoj...!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
