Kärlek vid första ögonkast

I dag träffade jag en, och det var kärlek vid första ögonkast. Han är fem månader och jag har aldrig sett en pojke bli så glad över att se mig (vilket nog i sig själv är ganska sorgligt). Han skrattade med hela ansiktet och blev ledsen när han blev vänd med ryggen till mig så jag kunde lyssna på hans lungor eftersom han inte kunde se mig! Hans mamma var helt överraskad och kunde inte förstå att han var så fascinerad. Perfekt sätt att börja mina fyra veckor på barnavdelningen.

Det är fortfarande otroligt jobbigt att komma upp på morgonen, men jag tror det har mer att göra med att det är så fruktansvärt mörkt än att det är tidigt! Bussen kör redan 6.56 och bara det att den åker innan klockan har hunnit slå sju gör det hemskt jobbigt. Sen sitter man och sover i nästan en timme så man är inte alls särskilt pigg när man dyker upp på avdelningen två timmar efter att man har gått upp. Hur som helst är det, fastän det är jobbigt, värt det på den här avdelningen. Det känns rätt. Jag känner mig själv väldigt väl när det kommer till det här, har alltid varit klar över att jag ska vara barnläkare och dom här fyra veckorna skulle gärna bekräfta det, och det tror jag faktiskt dom kommer göra! Härligt!