PIT vs Pengar

Idag har jag varit till PIT möte nummer 2. Jag är officielt en aktiv pitare! Egentligen har jag inte bestämt mig för att åka än, men jag ska bestämma mig i dom närmaste månaderna, förmodligen innan januari. Det är verkligen svårt, för jag känner att det står lite mellan ett vikariat och resan, och jag vill göra allt på än gång! Jag skulle ju kunna resa på sommaren, spara ihop och åka iväg... Men hela poängen med att plugga medicin var ju just det här, att få åka iväg till ett u-land och göra vad jag kan för att hjälpa till. Jag vet att jag inte kan så mycket än, men jag behöver den här erfarenheten till att senare, när kunskapen sitter lite bättre och jag är klar som läkare kunna åka iväg och känna att jag fixar det här. Vikariatet är det praktiska smarta valet, jag menar, jag skulle ju till och med få en relativt bra lön, men jag vill inte redan nu börja ge upp det som var hela meningen med att läsa medicin. Åh, jag vet inte vad jag ska göra...!

Hur som helst så hoppas jag att det blir trevligt att vara med i PIT, jag har hoppat med i en malaria-grupp som ska fixa en dag då folk ska springa in pengar till malarianät i Afrika. Det är en massa jobb men jag tror det blir kul! Dessutom ska jag med till ett möte i Köpenhamn och en helg här i Århus, förhoppningsvis är det trevliga människor som jag kommer att trivas med... för då gör det ingenting att jag inte kommer iväg, då är det bara kul att hjälpa till.

Snuttefilt och trygghetsnät?

Vi hade ingenting att prata om idag. Jag vet inte om det bara var jag som kände så, men det tror jag inte. Det kanske var jag som var på konstigt humör. Jag har aldrig varit hemma så tidigt från en söndagsmiddag förut. Jag gick redan 21.15 och jag hade tänkt på det i säkert en halvtimme. Jag pratade med Anne Sophie när jag kom hem och så säger hon tillsist, hoppa i sängen och läs något annat än farma, du får ändå inte någonting ut av det just nu när du är upprörd. Jag sa att jag inte var upprörd, bara lite "træt af" dvs. trött på eller irriterad/besviken över hur kvällen hade gått. Och så säger hon, du är ledsen.

Ja, jag är ledsen. Jag kanske överdriver, men det känns som om vi glider ifrån varandra. Det är så konstigt för jag tycker så mycket om dom, men jag vet inte om vi överhuvudtaget har något gemensamt mer än att vi pluggar medicin och tro mig, det ämne uttöms fortare än man skulle kunna tro. Jag gillar att vara med Johan, ibland. Vi kan ha det så roligt ihop några gånger, och så andra gånger har vi INGENTING att säga. Jag förstår att han var trött idag och det var också därför jag gick, men jag hade ju inte heller något att säga. Alla frågor känns gamla och påtvingade. Alice och jag är så olika. Jag lägger mer och mer märke till alla punkter där vi helt enkelt är som natt och dag. Det är inte något problem när vi gör något, men jag kan inte låta bli att bli irriterad över vissa saker hon säger ibland. Ändå har hon och jag mer att säga till varandra än Johan och jag har oftast.

Jag vill inte vara utan dom, men jag vet inte hur vi ska fortsätta såhär, det känns som om allt rinner ut i sanden, en vänskap som glider genom fingrarna på mig. Men det är ju så många vänskaper som går den vägen...

Jag vet inte om det alltid är meningen att man ska rädda en vänskap, det är det nog inte. Men vad är det egentligen den ska bygga på? Har man ingenting att säga till varandra så vet jag inte riktigt vad man har... I mitt fall så har jag en snuttefilt och ett trygghetsnät. Jag litar på dom och jag tycket otroligt mycket om dom, behöver man mer? Jag vet inte

Hide and Seek

Jag gillar låten, den är mystisk på något sätt och den var med till min yoga timme idag. Ett bra program faktiskt. Hårt på ett bra sätt. Har varit till dans också... en riktig träningsdag har det varit!

Har dessutom städat hos Johan. Han hade inte fattat hur man öppnade hans nya balkong så jag fick komma och hjälpa honom och så fick vi pankakor och glass när vi var färdiga. Åt förresten lunch med honom på stan idag. Ganska kul hur vi bestämmer oss för att träffas bara sådär plötsligt eftersom jag ska äta mellan mina träningspass och så stöter jag på Alice på stan med sin syster. Av alla människor som jag kunde ha stött på så stod hon helt plötsligt där i en av dom små gatorna till och med! Nå, men det var trevligt att äta med dom idag, men så har vi säkert ingenting att prata om imorn! Hehe...

Lång fredagsbar nästa fredag!! Jag har ett skåp att lägga mina grejer i nu så jag behöver inte ha dom liggande i loungen, perfekt! Måste komma på vad jag ska ha för kläder, får ju inte köpa något nytt!

Jösses, låten fastnar verkligen i huvudet!

En grop

Jag är på väg ner. Eller, jag tror jag är på väg ner. Jag kan inte vara säker för det är man aldrig förens man är uppe igen, då inser man hur nere man har varit. Det brukar börja på det här sättet för mig. Tankar och fantasier som fångar mig och helt plötsligt har det gått en timme och jag har suttit helt stilla och bara stirrat. En dag som börjar som en mysig morgon i sängen med en bok blir till ett djupt hål som känns omöjlig att kravla sig ur. En bedövande slags känsla som gör att man tänker långsammare och reagerar långsammare. Det är inte så att det nödvändigtvis är negativa tankar som dominerar i huvudet, det är en massa tankar, funderingar, fantasier, förhopningar och drömmar.

Jag försvinner från nuet, det är nog det det är. Det är nog därför jag blir lite rädd för det. Jag får en känsla av att vara i en dimma och ibland kommer jag faktiskt på mig själv med att gnugga mig i ögonen eller skaka på huvudet för att se om känslan inte försvinner, men det gör den aldrig. Ungefär som om man har sovit för länge. Jag vet inte om det är ett tillstånd som jag borde acceptera och kanske till och med uppskatta? Något jag skulle kunna njuta av eller i det minsta kanske komma fram till något med. Problemet är att funderingarna sällan rör sig kring lösningar. De rör sig kring saker som kanske inte har en lösning men som nog bara ska accepteras och bearbetas. Det kanske är en bearbetningsfas?

Jag går så ofta runt och tänker att nu får det alltså snart hända något, men jag gör aldrig något åt det själv. Jag är inte den kreativa, uppfinningsrika person som kan komma på en massa saker man kan göra en tråkig söndag för att det ska bli en dag som man känner var värd att leva. Idag försvan bland sidor i en bok. Timmar och minuter som är borta nu och som jag inte gjorde någonting med. Men å andra sidan, hur många timmar av alla dom vi har kan vi egentligen säga var värda något? Jag slösar bort den korta tid jag har, och jag önskar verkligen jag visste vad jag kunde göra som skulle kunna få dagarna till att kännas mera fyllda av liv och mening.

Just nu lever jag för mig själv, utan att det är någon som har krav på min tid och uppmärksamhet, och jag funkar inte riktigt när jag har det så. Det handlar inte om att vara älskad eller omtyckt, det handlar om att vara behövd. Det är ingen som behöver mig. Jag har det inte dåligt, jag har ett bra liv och bra vänner och en bra familj, men det fattas något, det har det alltid gjort och jag tror snart jag måste komma på vad det är.

Tillbaka till verkligheten

Nu är det en enkel helg kvar på sommarlovet och den ska ju självklart firas, med att sitta bredvid en dement man och läsa farmakologi! Ja, mitt sätt att fira är inte det mest konventionella, men vi är ju alla olika. Plånboken har gått på en ofrivillig bantningskurs och nu har den helt enkelt blivit för lätt, praktiskt taget anorektisk, så det är upp till mig att hitta något att stoppa i den.

Jag kom hem natten till tisdag. Det är alltid jobbigt att åka ifrån mamma som blir så ledsen, men det var faktiskt ok att komma hem. Träffade B och K tisdag eftermiddag och det är ju alltid kul att se dom igen. Onsdag var jag på lunch med AS och upptäckte hur mycket jag faktiskt har saknat henne under sommaren. Jag tror vi kommer att jobba bra ihop ihöst.

Lektionerna börjar på måndag. Farmakologi föreläsning och introduktion antar jag. Har precis fått reda på att vi ska läsa något men ingen verkar veta precis vad... Så jag läser dom första 3 kapitel och hoppas på att det är något av det vi ska ha om. Jag vill verkligen lära mig det här ordentligt, jag vill vara duktig och fatta, så det ska helt enkelt läsas ordentligt och i tid. Det är en väldigt motiverad A som börjar skolan på måndag!

Barnvakt

För att återknyta lite till förra inlägget så var tentan godkänd, betyget var inte superbra, men jag förtjänade nog inte mer heller.

Nu har jag varit i Sverige i en månad och två dagar. Vädret har varit mindre bra vilket brukar göra mig grinig, men det har inte varit så illa ändå. Jag har byggt en ikea säng nästan helt själv vilket verkligen tog på krafterna! Har dessutom tagit tag i allt som ska slängas och försökt skapa lite ordning här. Det är tröttsamt men tillfredsställande.

Idag ska jag på stan med Felicia och Marlon. Det blir spännande att se hur jag klarar mig. Jag var ju på stan med Felicia för ett par veckor sedan och det gick riktigt bra, det är så tydligt att hon börjar bli stor och mer mogen, läskigt på något sätt. Jag menar, jag har burit henne när hon var bara några dagar gammal och nu går hon omkring och vill ha smink på sig! Det är ju otroligt så fort tiden går. Vi har alltid trivts bra ihop så jag hoppas bara det fortsätter så nu när puberteten och den hemska tonåren är i närheten... Marlon däremot har jag inte haft lika mycket kontakt med som med Felicia. Jag menar, jag passade ju henne när hon var liten, men det gjorde jag inte med Marlon på samma sätt. Dessutom är Marlon fortfarande liten, hoppas bara inte han blir grinig idag...

Återträff

Jag har visst blivit riktigt dålig på att hålla den här sidan uppdaterad, nu får jag ta tag i det när jag ändå har ledigt och all tid i världen. Jag vill förresten kommentera på något som jag har märkt nu när jag har läst några av mina gamla inlägg. Ibland låter det lite konstigt och ordvalen blir lite fel, det har väldigt mycket att göra med danskan. Svenska och danska är så nära varandra i mina öron att jag har svårt att höra skillnaden ibland, vissa saker säger jag ju bara på danska så det låter rätt även om det kanske är fel på svenska. Det är mest uttryck, vändningar och ordföljder, men det är irriterande när jag själv läser igenom det så jag ska försöka att tänka på det mera från och med nu.


Imorgon har jag varit i Sverige i 10 dagar, och har haft sommarlov i 20 dagar. Imorgon kommer även resultaten på min biokemi tenta. Jag trodde dom skulle komma idag men ingen hade hört något och jag stressade upp mig helt i onödan. Så nu ska jag försöka sova utan att ha mardrömmar om omtentor. Förhoppningsvis blir det en bra dag i morgon.

Idag har Maja, Maire och jag träffats. Jag har inte sett dom på jätte länge och det är alltid kul att träffa folk igen och höra vad dom har haft för sig. Det är bara så tråkigt att man ses så sällan. Jag överraskas alltid över hur ensam jag faktiskt känner mig när jag äntligen kommer hem på sommaren. Jag har ett helt annat liv i Århus så det är ju klart att jag saknar det när jag kommer hem men samtidigt så längtar jag hem ibland under terminen. Problemet är att jag kanske längtar tillbaka till något som inte riktigt finns längre. Inte för att vännerna inte är här, men det är ju inte gymnasie längre. Folk har blivit äldre och gått olika vägar, man är inte på samma ställe längre och inte för att man inte trivs ihop när man är tillsammans nu, det är bara vuxna människor som umgås nu, inte tonåringar på rasterna. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här egentligen. Jag tyckte att det var jätte mysigt att se både Marie och Maja idag, kul att höra hur det går och se hur dom ser ut, skönt att känna att man fortfarande kan prata och ha det trevligt tillsammans. Jag kanske borde vara bättre på att hålla kontakten, jag menar, det behöver kanske inte kännas ensamt på sommaren?

Jag lever!

Ja, just nu i alla fall. Har varit lite borta och det beror på att jag har varit dum nog att välja en utbildning som tar mitt liv som depositum när jag börjar och jag lever med den eventuellt naiva tro att jag kommer att få det tillbaka om ett par år... Men jag börjar tvivla!

Hur som helst, ville bara ta en liten paus från helvetet och skriva att även om jag inte alltid är säker på det så både andas jag och hjärtat slår, så jag kan nog i den kliniska mening kallas levande. Dessutom är hjärnaktiviteten på topp, så jo, alla folk som har koll på det säger positiva livstecken! Hurra!!

Om fyra dagar ganska precist är jag full som en gris och alla bekymmer kommer att vara bortblåsta! Lääääängtar!!

Inte min hund

Kom på att jag måste klargöra att hunden på bilden till "¨Värt att rädda?" inte är min Candy, min älskling liknar hunden men hon är mycket vackrare. Jag har haft bilder på henne på datorn, men vet inte riktigt vad jag har gjort av dom nu... Men det är i alla fall inte hon!

Värt att rädda?

Jag har tänkt lite på den där frågan man hör lite då och då, vad skulle du rädda om ditt hus brann? Alltså, det förutsätter såklart att alla levande varelser, människor och djur, är i säkerhet. Jag satt och tänkte lite och kom inte riktigt på något. Jag vet inte om det är sorgligt att jag inte har något jag skulle vilja rädda. Jo, visst finns det vissa saker som jag verkligen inte skulle vilja förlora, mormors foto, det är ju det enda vi har... Min guldhalskedja som jag har haft sedan jag var liten och armbandet som jag nog har haft längre tid. Men om det helt plötsligt började brinna så skulle jag nog bara springa ut och utan att tänka på allt det, jag skulle komma på det ute och då skulle jag helt enkelt inte gå in igen. Det är viktiga saker för mig, men jag får ju ingen användning för dom om jag själv dör.


Nu bor jag inte hemma med min vovve längre, men om jag gjorde det så skulle hon självklart vara den första att bli räddad, jag vet att frågan säger att människor och djur är i säkerhet, men i verkligheten så skulle hon alltså vara först på min lista. Jag kan skrika på dom andra, båda mamma och Huri kan gå och fattar själva att dom ska ut när det brinner, men Candy är ju en liten oskyldig vovve som inte har en chans om ma inte hjälper henne. Fy! Kan inte ens tänka mig något så hemskt. Jag skulle till att börja med aldrig gå ut utan henne, men om jag gjorde det så tror jag hon är den enda anledningen jag skulle gå in igen.


Jag förstår inte folk som säger bilder och sånt. Jag menar, visst skulle det vara tråkigt att förlora mormors bild, men i sista änden så finns fotot i minnet och inga andra bilder jag har är värda att rädda egentligen. Jag skulle väldigt ogärna förlora min dator, eller min telefon, eller min plånbok med sjukförsäkringskort eller mitt pass, men igen, inte värt att offra livet på. Det är en hemsk situation att tänka på.


En gång när jag var liten brann det i källaren. Det började mitt i natten och jag tror det var Huri som vaknade och kände rök eller om det var mamma. Det var inte jag i alla fall. Huri är väldigt känslig när det kommer till rök så det skulle inte förvåna mig om det var hon... I vilket fall som helst så går mamma ut till dörren men när hon öppnar den så ser man inte trapporna eftersom det var så mycket rök utanför, så vi går ut på balkongen och utanför står brandbilarna redan. Hmm... Nu när jag tänker på det så var det kanske någon som knackade på... Jag var väldigt liten och kommer faktiskt inte ihåg allt. Jag kommer ihåg att jag såg det blåa ljuset genom persiennerna inne i sovrummet och att mamma inte var panikslagen när hon väckte mig. Jag kommer också ihåg att jag fick lindad en rosa filt om mig och att vi stod ute på balkongen länge eftersom brandmännen hade branden under kontroll och tyckte att det var bäst att vi stannade där.


Om ni frågar min syster eller min mamma så kan dom bekräfta att jag har väldigt få minnen från min barndom. Jag kommer ihåg lite från dagis, men annars så börjar minnena när jag börjar skolan. Jag kommer inte ihåg något från åren jag bodde i El Salvador, inte något från tiden i Hallstahammar och väldigt lite från början av dagis. Jag vet inte vad mitt första minne är och jag kan inte skilja på sånt som jag har hört och sånt som jag själv kommer ihåg.


Det är konstigt, jag kommer faktist ihåg branden nu, det gjorde jag inte för en halvtimme sedan. Jag kommer ihåg så konstiga saker, hur ljuset faller på golvet i vardagsrummet i Skultuna, att vi plockade morötter i trädgårdslandet på dagis, att det var en tjej som bröt tån när hon cyklade på en sparkcyckel utan skor en sommar på dagis, jag tror hon heter Sofia eller något i den stil, hon hade ofta en klänning med Mimmi på och hade blont hår som var klippt i det jag nu refererar till som 80-tals frisyr. Jag kommer ihåg att jag tappade en tand när jag satt uppe på en gren på ett äppelträd på dagis, vilket jag inte gjorde ofta eftersom jag inte var den som klättrade i träd. Jag kommer ihåg att Huri och jag lekte på den stora stenen bakom skolan. Jag kommer ihåg att en dag så var vi ute i skogen bakom skolan med klassen och gräset var jätte högt och fröken sa att vi skulle stampa med fötterna för att skrämma bort ormarna, tro mig, jag stampade mest av alla!! Men där är jag redan i skolan, det är svårt att peka ut något som är först. Det värsta är att bildet hjälper inte, jag får inte riktigt något ut av att kolla på bilder, jag kommer inte ihåg vad jag har tänkt eller känt när bilden har blivit tagen. Därför skulle det för mig i alla fall inte vara värt att rädda en massa bilder.