Barnvakt

För att återknyta lite till förra inlägget så var tentan godkänd, betyget var inte superbra, men jag förtjänade nog inte mer heller.

Nu har jag varit i Sverige i en månad och två dagar. Vädret har varit mindre bra vilket brukar göra mig grinig, men det har inte varit så illa ändå. Jag har byggt en ikea säng nästan helt själv vilket verkligen tog på krafterna! Har dessutom tagit tag i allt som ska slängas och försökt skapa lite ordning här. Det är tröttsamt men tillfredsställande.

Idag ska jag på stan med Felicia och Marlon. Det blir spännande att se hur jag klarar mig. Jag var ju på stan med Felicia för ett par veckor sedan och det gick riktigt bra, det är så tydligt att hon börjar bli stor och mer mogen, läskigt på något sätt. Jag menar, jag har burit henne när hon var bara några dagar gammal och nu går hon omkring och vill ha smink på sig! Det är ju otroligt så fort tiden går. Vi har alltid trivts bra ihop så jag hoppas bara det fortsätter så nu när puberteten och den hemska tonåren är i närheten... Marlon däremot har jag inte haft lika mycket kontakt med som med Felicia. Jag menar, jag passade ju henne när hon var liten, men det gjorde jag inte med Marlon på samma sätt. Dessutom är Marlon fortfarande liten, hoppas bara inte han blir grinig idag...

Återträff

Jag har visst blivit riktigt dålig på att hålla den här sidan uppdaterad, nu får jag ta tag i det när jag ändå har ledigt och all tid i världen. Jag vill förresten kommentera på något som jag har märkt nu när jag har läst några av mina gamla inlägg. Ibland låter det lite konstigt och ordvalen blir lite fel, det har väldigt mycket att göra med danskan. Svenska och danska är så nära varandra i mina öron att jag har svårt att höra skillnaden ibland, vissa saker säger jag ju bara på danska så det låter rätt även om det kanske är fel på svenska. Det är mest uttryck, vändningar och ordföljder, men det är irriterande när jag själv läser igenom det så jag ska försöka att tänka på det mera från och med nu.


Imorgon har jag varit i Sverige i 10 dagar, och har haft sommarlov i 20 dagar. Imorgon kommer även resultaten på min biokemi tenta. Jag trodde dom skulle komma idag men ingen hade hört något och jag stressade upp mig helt i onödan. Så nu ska jag försöka sova utan att ha mardrömmar om omtentor. Förhoppningsvis blir det en bra dag i morgon.

Idag har Maja, Maire och jag träffats. Jag har inte sett dom på jätte länge och det är alltid kul att träffa folk igen och höra vad dom har haft för sig. Det är bara så tråkigt att man ses så sällan. Jag överraskas alltid över hur ensam jag faktiskt känner mig när jag äntligen kommer hem på sommaren. Jag har ett helt annat liv i Århus så det är ju klart att jag saknar det när jag kommer hem men samtidigt så längtar jag hem ibland under terminen. Problemet är att jag kanske längtar tillbaka till något som inte riktigt finns längre. Inte för att vännerna inte är här, men det är ju inte gymnasie längre. Folk har blivit äldre och gått olika vägar, man är inte på samma ställe längre och inte för att man inte trivs ihop när man är tillsammans nu, det är bara vuxna människor som umgås nu, inte tonåringar på rasterna. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här egentligen. Jag tyckte att det var jätte mysigt att se både Marie och Maja idag, kul att höra hur det går och se hur dom ser ut, skönt att känna att man fortfarande kan prata och ha det trevligt tillsammans. Jag kanske borde vara bättre på att hålla kontakten, jag menar, det behöver kanske inte kännas ensamt på sommaren?

Jag lever!

Ja, just nu i alla fall. Har varit lite borta och det beror på att jag har varit dum nog att välja en utbildning som tar mitt liv som depositum när jag börjar och jag lever med den eventuellt naiva tro att jag kommer att få det tillbaka om ett par år... Men jag börjar tvivla!

Hur som helst, ville bara ta en liten paus från helvetet och skriva att även om jag inte alltid är säker på det så både andas jag och hjärtat slår, så jag kan nog i den kliniska mening kallas levande. Dessutom är hjärnaktiviteten på topp, så jo, alla folk som har koll på det säger positiva livstecken! Hurra!!

Om fyra dagar ganska precist är jag full som en gris och alla bekymmer kommer att vara bortblåsta! Lääääängtar!!

Inte min hund

Kom på att jag måste klargöra att hunden på bilden till "¨Värt att rädda?" inte är min Candy, min älskling liknar hunden men hon är mycket vackrare. Jag har haft bilder på henne på datorn, men vet inte riktigt vad jag har gjort av dom nu... Men det är i alla fall inte hon!

Värt att rädda?

Jag har tänkt lite på den där frågan man hör lite då och då, vad skulle du rädda om ditt hus brann? Alltså, det förutsätter såklart att alla levande varelser, människor och djur, är i säkerhet. Jag satt och tänkte lite och kom inte riktigt på något. Jag vet inte om det är sorgligt att jag inte har något jag skulle vilja rädda. Jo, visst finns det vissa saker som jag verkligen inte skulle vilja förlora, mormors foto, det är ju det enda vi har... Min guldhalskedja som jag har haft sedan jag var liten och armbandet som jag nog har haft längre tid. Men om det helt plötsligt började brinna så skulle jag nog bara springa ut och utan att tänka på allt det, jag skulle komma på det ute och då skulle jag helt enkelt inte gå in igen. Det är viktiga saker för mig, men jag får ju ingen användning för dom om jag själv dör.


Nu bor jag inte hemma med min vovve längre, men om jag gjorde det så skulle hon självklart vara den första att bli räddad, jag vet att frågan säger att människor och djur är i säkerhet, men i verkligheten så skulle hon alltså vara först på min lista. Jag kan skrika på dom andra, båda mamma och Huri kan gå och fattar själva att dom ska ut när det brinner, men Candy är ju en liten oskyldig vovve som inte har en chans om ma inte hjälper henne. Fy! Kan inte ens tänka mig något så hemskt. Jag skulle till att börja med aldrig gå ut utan henne, men om jag gjorde det så tror jag hon är den enda anledningen jag skulle gå in igen.


Jag förstår inte folk som säger bilder och sånt. Jag menar, visst skulle det vara tråkigt att förlora mormors bild, men i sista änden så finns fotot i minnet och inga andra bilder jag har är värda att rädda egentligen. Jag skulle väldigt ogärna förlora min dator, eller min telefon, eller min plånbok med sjukförsäkringskort eller mitt pass, men igen, inte värt att offra livet på. Det är en hemsk situation att tänka på.


En gång när jag var liten brann det i källaren. Det började mitt i natten och jag tror det var Huri som vaknade och kände rök eller om det var mamma. Det var inte jag i alla fall. Huri är väldigt känslig när det kommer till rök så det skulle inte förvåna mig om det var hon... I vilket fall som helst så går mamma ut till dörren men när hon öppnar den så ser man inte trapporna eftersom det var så mycket rök utanför, så vi går ut på balkongen och utanför står brandbilarna redan. Hmm... Nu när jag tänker på det så var det kanske någon som knackade på... Jag var väldigt liten och kommer faktiskt inte ihåg allt. Jag kommer ihåg att jag såg det blåa ljuset genom persiennerna inne i sovrummet och att mamma inte var panikslagen när hon väckte mig. Jag kommer också ihåg att jag fick lindad en rosa filt om mig och att vi stod ute på balkongen länge eftersom brandmännen hade branden under kontroll och tyckte att det var bäst att vi stannade där.


Om ni frågar min syster eller min mamma så kan dom bekräfta att jag har väldigt få minnen från min barndom. Jag kommer ihåg lite från dagis, men annars så börjar minnena när jag börjar skolan. Jag kommer inte ihåg något från åren jag bodde i El Salvador, inte något från tiden i Hallstahammar och väldigt lite från början av dagis. Jag vet inte vad mitt första minne är och jag kan inte skilja på sånt som jag har hört och sånt som jag själv kommer ihåg.


Det är konstigt, jag kommer faktist ihåg branden nu, det gjorde jag inte för en halvtimme sedan. Jag kommer ihåg så konstiga saker, hur ljuset faller på golvet i vardagsrummet i Skultuna, att vi plockade morötter i trädgårdslandet på dagis, att det var en tjej som bröt tån när hon cyklade på en sparkcyckel utan skor en sommar på dagis, jag tror hon heter Sofia eller något i den stil, hon hade ofta en klänning med Mimmi på och hade blont hår som var klippt i det jag nu refererar till som 80-tals frisyr. Jag kommer ihåg att jag tappade en tand när jag satt uppe på en gren på ett äppelträd på dagis, vilket jag inte gjorde ofta eftersom jag inte var den som klättrade i träd. Jag kommer ihåg att Huri och jag lekte på den stora stenen bakom skolan. Jag kommer ihåg att en dag så var vi ute i skogen bakom skolan med klassen och gräset var jätte högt och fröken sa att vi skulle stampa med fötterna för att skrämma bort ormarna, tro mig, jag stampade mest av alla!! Men där är jag redan i skolan, det är svårt att peka ut något som är först. Det värsta är att bildet hjälper inte, jag får inte riktigt något ut av att kolla på bilder, jag kommer inte ihåg vad jag har tänkt eller känt när bilden har blivit tagen. Därför skulle det för mig i alla fall inte vara värt att rädda en massa bilder.

Stridslystna medicinare

Vi förbereder oss för strid. I det minsta låter det så från alla mail och sms jag har fått dom senaste dagarna. En kamp för våra rättigheter som bortskämnda medicinstuderande! Vi ska hålla ihop och stötta varandra. Vi ska stå på oss och tro på att vi kan göra en skillnad i denna stora orättvisa som görs emot oss. Tillsammans ska vi visa vår hållning och få dom till att göra som vi vill! Hahaha! Jösses, vi borde ha yoga på schemat i det här programmet...!

Det kanske låter som om jag inte är helt ening med protesterna som planeras, men det är jag faktiskt. Det har dom sista dagarna gått riktigt många olika rykten och hittils vet vi inte med 100% säkerhet vad allt handlar om, men i stora drag så planerar universitetet i Århus att gå ihop eller påbörja ett närmare sammarbete med universitetssjukhuset i Ålborg, faktiskt redan från hösten i år. Det skulle mer precist innebära att flera studieplatser erbjuds i Ålborg för medicinstuderande som läser på 8e till 12e termin. Hittils så låter det väldigt trevligt och bra, tills vi kommer till nästa del... Det kommer nämligen att finnas ett antal platser som helt enkelt ska fyllas i Ålborg och om dom inte fylls upp av frivilliga kommer resten av platserna att fyllas genom lottdragning med följande tvångsflyttning av olyckliga medicinstuderande! Jag tror ni kan se att det här har skapat kaos på studiet... Det är fortfarande inte säkert om det handlar om alla 5 terminerna eller bara ett eller om man själv får välja, men hur mycket får man egentligen välja när man blir tvångsflyttad till en annan stad!?

Personligen så skulle jag nog inte ha något emot att testa på att bo i Ålborg ett tag, men dom praktiska problemen är bara allt för stora! Ska jag hitta ny lägenhet där eller får jag ett rum av universitetet? Är det då ett litet äckligt rum på under 10m2 som vaktrummen vi får när vi jobbar eller är på praktik? För redan där är det inte så kul längre... Ska jag dessutom betala hyra i Århus samtidigt? Hur gör jag med mitt medlemskap till gymmet? Jag kan ju inte betala för något som jag inte kan använda och dessutom är det dyrt att säga upp det och starta upp det igen när jag flyttar tillbaka. Det kostar också pengar att flytta till en annan stad, ska jag betala för det? Och om jag nu skulle få den dåliga idén att pendla i över tre timmar varje dag, vem ska då betala det? Och vem skaffar mig mitt liv tillbaka när jag i ett år tillbringar all min tid antingen i en föreläsningssal med folk jag inte känner eller i ett tåg? Men förutom dom praktiska delarna finns det ju något som kallas principer. Vissa av er känner nog till dom... Vi sökte in här av flera anledningar, många av dom som pluggar här skulle ha kunnat plugga i Köpenhamn eller Odense men valde Århus just på grund av staden. Vi gick in i det här på några villkor, man kan inte bara ändra om på det så att man helt plötsligt står i en helt annan situation än den som var utlovad från början! Jag kan inte se hur en skola ska kunna tvångsflytta på folk... Jag menar, det är ju många som är gifta och har barn, man kan ju inte bara riva upp sitt liv för att någon har fått en bra idé i styrelsen som man helt enkelt inte har disskuterat med studenterna. Det är den andra princip-delen, varför är det här en nyhet för våran fackförening och för medicinerrådet (typ vårat elevråd) dom ska väl också inklueras i besluttagande som påverkar oss så mycket!

Jaja, som sagt, jag tror yoga skulle vara väldigt passande just nu för folk har gått helt i luften över det här. Imorgon ska det hållas ett stort möte och alla medicinstuderande uppmanas att komma... Vi är över 150 per termin, och vi har 12 terminer, så vi det kul att se hur alla ska pressa sig in i ett auditorie för ca 300 personer... Det blir en spännande dag imorgon!

Insnöad

Jag bor för tilfället i en liten igloo. Jo, det är sant, pyttesmå fönster och det enda man ser utanför är snö. Dörren kan inte öppnas eftersom det är snö ungefär en halvmeter upp. Väggarna är jätte kalla och golvet har precis börjat att värmas upp av den golvvärme som jag betalar dyra pengar för och som jag har förbannat i många dagar eftersom den inte funkat, trodde jag. Problemet var som alltid när något tekniskt inte funkar, mänskligt. Jag hade visst inte stängt dom små springorna på fönstret och vid dörren, alltså dom som normalt är öppna för att ventilera men som inte ska vara öppna när det är snöstorm och man försöker värma upp rummet. Ja, dom är stängda nu och jag hoppas på att mina fingrar återfår sin normala färg, alltså inte blå, innom dom närmaste timmarna.


Faktiskt så är det väldigt passande att det ska snöa såhär mycket just nu, jag kan inte ta mig ut och allt jag kan göra är sitta hemma och läsa. Perfekt eftersom det är det enda jag får göra från och med nu. På måndag börjar tentaläsningen och jag känner redan hur jag ligger efter. Har som tur är hunnit läsa neuro till måndagsföreläsningen och är klar med allt till den här veckan, så jag har hela helgen på mig till att läsa två kapitel (helst tre, men minst två) biofysik, göra uppgifter till dom, totalt 26 stk., läsa ett kapitel biokemi till tisdags föreläsningen och tre uppgifter i immunsystemet till tisdags lektionen. Ganska ok faktiskt. Det är bara stressande att veta att från och med måndag och fram till den 16 maj har jag minst 40 sidor att läsa varje dag, plus
uppgifter och gruppmöten och lektioner... Och när det är klart har jag tre veckor till att råplugga biokemi och kemi innan tentan den 6 juni!


Jag vet att jag klagar och gnäller... men det är bara så jag klarar det här... jag måste få tycka synd om mig själv ibland!


Egentligen är det ju det här jag gillar, att sitta över böckerna, lösa alla uppgifterna och tänka,
faaan va bra jag är! Haha! Idag kunde jag inte komma upp på uni så AS kom ner till mig istället så vi kunde kolla igenom uppgifterna i optik vi hade till idag. Det finns ju ingen anledning till att komma till lektionen när man har fixat uppgifterna och förstår det. Så vi har ätit chokladkaka och suttit i sengen samtidigt som hon försökt förklara varför ögat inte kan uppfatta två punkter med mindre en 15 mikrometers mellanrum, ja, alltså förklara det utan att jag kastade alla papper och böcker ut i snön av frustration över hur dålig förklaringen är i modellsvaren till uppgifterna. Man kan ju inte be någon ge ett grunlag för varför det är så när dom inte själva har ett!! Puckon! Frågan irriterar mig fortfarande och jag vägrar tänka på det mer, kommer det som fråga till tentan tror jag bara jag skriker rakt ut!


Nu ska jag i alla fall fortsätta med min biofysik. Jag gillar det, fysik och jag har alltid varit goda vänner! Hmm... vet inte om det är så smart att sitta i sengen med täcken och kuddar överallt samtidigt som man ska plugga seriöst... Men det är helt enkelt för kallt för att vara i det här rummet utan minst två filtar eller ett tjock täcke över sig!

Sweet little lies

Jag övervägde att inte skriva något idag. Sen funderade jag på vad jag skulle skriva. Kärleksförklaringar till någon man i framtiden? Ett självständigt, "jag behöver inte någon som ger mig blommor och cholkad, det är allt för klyshigt"-inlägg? Ja, ok, självständigt på gränsen till bittert... Kanske något mera sorgset, en ensam tjejs desperata längtan efter kärlek och romans? Nej, jag vet inte riktigt vad jag känner... Kanske lite av alla ovannämnda.


Det är inte något specielt med den här dagen, annat än att det är hjärtan lite överallt och blommorna är extra snygga och dyra... Men det påminner mig ändå om att jag inte har särskilt mycket romantik i mitt liv för tillfället. Det kanske inte skulle ha varit så irriterande om jag inte hade träffat en kille i fredags som verkade otroligt trevlig och dessutom intresserad, och som i lördags skrev att han "befinner sig mitt i en väldigt förvirrande situation just nu..." Han skrev mer, komplimanger och massa annat som får mig till att himmla med ögonen helt ofrivilligt, men kontentan var, han hade jätte trevligt i fredags och kommer att tänka på mig, men det blir inte mer. Jag fattar inte riktigt vad som hände, jag tror inte jag missförstod situationen då, men nu är jag ganska säker på att han har flickvän... Det här är inte första gången det händer, jag tror jag har nämnt det innan. Det värsta är att jag frågade, lite på skoj så klart, men jag frågade om han hade flickvän och jag trodde han sa nej, men nu när jag tänker tillbaka så sa han nog inte nej direkt, han slingrade sig bara runt frågan...


Jag är så trött på sånt här. Det är inte för att man inte kan sitta och prata med en kille utan att tro att han stöter på en, det är klart man kan! Men jag kan alltså se skillnaden på det ena och det andra! Hur svårt ska det behöva vara att ge klara signaler? Jag är inte en sån som spelar spel, jag kanske har varit det förut, eller trott att jag var det, men det är jag inte. Jag är ärlig, jag ger signaler som faktiskt går att tyda, men det verkar inte funka så bra... Jag är verkligen naiv, jag tror oftast på att det folk säger och gör representerar det dom menar och tycker. Men det kanske är meningen att man ska använda sig av spel, låtsas och kasta ur sig små vita lögner? Det kanske blir trevligare för stunden, men fan va irriterande det är efteråt! Hade han sagt att han hade flickvän så hade jag självklart blivit lite förvånad och kanske lite besviken men jag hade i det minsta inte behövt få ett sms som gör att jag känner mig som ett pucko dagen efter...


Jag vet att det är många som använder sig av spel i "dejtig-livet" eller vad man nu ska kalla det... Jag förstår att man gör det, oftast, för att man är osäker och inte vill ge för mycket av sig själv och riskera att bli sårad. Andra gånger gör man det förmodligen bara för att utnyttja situationen... Nu vänder jag mig bara till första gruppen, den andra gruppen skulle kunna ta tillfället i akt för att sitta och skämmas! Jag tycker det är omoget att uppföra sig så, att inte säga vad man egentligen känner, att låtsas som om man inte gillar en person även om man gör det, att spela svårfångad och inte svara på sms, att försöka göra andra svartsjuka genom att flörta med en helt oskyldig tredje person, ja alla såna där dumma och barnsliga saker som folk gör!


Det är nog det jag vill skriva idag, denna kärlekens dag. Sluta spela med folks känslor, vissa kanske är med på leken och fattar vad det går ut på, men andra gör inte det. Jag tror faktiskt att när det kommer till kritan så vill nog dom flesta ha lite romantik i sina liv, kalla mig naiv, men jag tror bästa sättet för att få det är att släppa lögnerna och spelen...

Español

Jag har alltid kunnat prata spanska. Jag har alltid undrat över om det verkligen kan kallas mitt modersmål eller mitt första språk bara för att det råkar vara det språk jag sa mina första ord på. Eller för att det är språket jag pratar med mamma och pappa. Jag uttrycker mig bäst på svenska och det är det språk jag trivs bäst med på något sätt, men jag tror faktiskt jag har undervärderat betydelsen spanskan har för mig. Huri och jag har alltid skrattat åt mammas musik som hon sjunger med i för full hals. Men nu när vi båda var hemma sist och mamma lyssnade på några gamla låtar så kunde både Huri och jag sjunga med även om det bara var för att retas med henne. Det är låtar vi kan eller känner igen i alla fall och som är en del av vår barndom. Det är faktiskt inte urusla låtar heller, inte alla i alla fall... Bara dom som har en barnkör inkorporerade i refrängen, dom är usla... hehe

Jag kom på det här idag när jag satt och lyssnade på några Shakira låtar. Hon skriver ju både på spanska och på engelska och man kan verkligen se skilnaden i kreativitet och kvalitet. Det är ju klart, hon har lärt sig engelska som vuxen, men ändå. Jag ser är glad för att jag kan spanska och överraskad över att jag tydligen kan det så bra eller har det så mycket "i mig" att jag kan känna orden... Jag vet inte om man förstår det... Men i vissa språk som man bara kan halvbra så förstår man kanske betydelsen av orden men man får inte med essensen, dom känns inte på samma sätt... Äsch, jag är bara glad för att jag kan det någorlunda bra i alla fall!

Alice och jag har pratat om det här flera gånger, om vad som kan kallas ens modermål, hon tycker att det är det språk man har närmast hjärtat, det är bara svårt att bedömma det. Hon säger att hennes mamma har sagt att man vet vilket språk man har närmast hjärtat när man får barn, det språk man använder för att säga dom första ord till sitt barn på, det är ens modersmål... Så jag får väl bara ha tålamod, förhoppningsvis får jag reda på det en dag.

Interna konflikter

Jag älskar att vara här. Jag gör verkligen det. Jag tycker om landet trotts en massa saker jag inte är enig i angående politik och saker jag inte fattar på grund av att jag inte förstår alla traditonerna. Människorna här har varit så snälla. Det har varit så lätt att komma in och känna sig välkommen. Visst pratas det om för många svenskar och så vidare, men det är inte något som jag direkt tycker påverkar mitt personliga förhållande till någon, dessutom är jag enig i många av de argument danskarna har. Jag är stolt över mig själv för att jag har kunnat göra det här. Det är inte lätt att flytta ifrån sin familj och det är inte lätt att plugga på ett språk man inte har kunnat innan, men jag har gjort det, och jag känner att jag får vara stolt över det. Jag trivs här. Mina vänner är här. Jag gör det jag alltid har velat göra.

Varför kan jag då inte släppa känslan av att jag borde ha gjort allt det här någon annanstans? Att jag borde ha varit någon annanstans. Jag borde ha varit i Sverige. Varje gång jag hör någon prata om att plugga medicin i Sverige känner jag ett litet stick i hjärtat. Det känns som om inget jag gör här kommer att kunna mätas upp mot vad dom gör i Sverige, det kommer alltid att vara bättre trotts att jag vet att det inte stämmer!

Problemet är och kommer alltid att vara att jag inte tycker att jag är tillräckligt bra för att läsa medicin. Anledningen till att jag har kommit in här är en dålig omväxling av betyg. Det är klart jag förstår att danskarna blir sura när våra betyg från Sverige översätts till högre betyg på danska. Det är ju inte rättvist. Jag visste ingenting av det här innan jag kom ner. Jag skickade iväg min ansökan utan att egentligen tänka så mycket på det, utan att våga hoppas så mycket på det kanske man ska säga. Jag visste inte att jag drog fördel av en orättvisa. Men det viktigaste för mig just då var att komma in, att få göra det jag alltid velat göra, så jag tror inte det hade stoppat mig om jag hade vetat.

Jag kommer inte ihåg helt hur citatet är eller vart jag har hört det, men det är något med att för att få det du vill ha måste du vara redo att offra allt annat för det. Dom säger ingenting om att man inte får sakna allt det man har offrat... Jag vet att jag inte skulle ha kommit in i Sverige. Jag vet också att jag inte hade lust att hålla på och göra högskoleprovet en massa gånger tills jag äntligen fick 2.0. Jag ville börja, jag ville göra det här. Jag kände att det viktigaste är inte vart jag pluggar det är att jag pluggar det jag vill. Jag känner fortfarande så, egentligen. Och jag blir galen på mig själv för att jag känner det där sticket, men jag kan inte rå för det. Jag valde själv att flytta... varför känns det då som att ha blivit utslängd?