Du förtrollar mig

Där sitter du
Med huvudet böjt över böckerna
Med pennan mellan tänderna
Med ett litet veck i pannan
Med ögonen fokuserade
Med gråa jogging byxor
Med en sliten grön tröja
Med det blonda håret åt alla håll

Jag kan inte släppa dig med blicken

Sen ser du upp
Lite förvånad
Lite generad över min blick
Och ler mot mig
Ditt leende
Drar handen genom håret
Säger åt mig att sätta igång
Och fortsätter med dina böcker
Helt koncentrerad

Och jag kan inte släppa dig med blicken

Jag skrev den här för jätte länge sedan, flera år sedan faktiskt, min egen kommentar till den var; en helt vanlig dag, en helt vanlig människa, men jag kan knappt andas. Det är riktigt kul att läsa den igen nu och veta vem jag tänkte på och hur det fortfarande kan fånga mig ibland, men inte alls på samma sätt. Känslan av att vara så absorberad av en människa är inte något jag känner särskilt ofta och verkligen inte något som brukar hålla i sig. Visst skulle det vara kul om det gjorde det, höll i sig alltså, men jag vet inte om jag funkar så. Tråkigt men sant, jag vet inte om jag är kapabel till att känna så i längre tid.

Jag satt och läste sånt som jag har skrivit på haket, det är intressant att se hur blind jag blir när jag skriver. Nej, hur blind jag blev när jag skrev. Jag såg ingenting alls, skrev bara ner känslan jag hade just då, inga ögon på tangentbordet, inga genomläsningar, inga tankar på något annat än att låta fingrarna vara en kanal för tankarna som inte längre fick plats i huvudet. Det är inte så mycket så längre. Jag är fortfarande otroligt impulsiv och skriver egentligen fortfarande bara känslor, men jag vet inte om det trängs lika mycket i mig som det gjorde då. Konstigt nog känns det som om jag är över tonårsperioden. Jag vet att jag är 23 och "officielt" över tonårstiden för längesedan, men den dröjer alltid kvar lite längre än man egentligen erkänner. Den är över nu för mig. När jag läser tillbaka ser jag den stora skilnaden. Mognaden och lugnet som har kommit, inte överdrivet mycket av något av det, men mer i alla fall. Det är inte varje dag jag känner såhär, men just idag känner jag mig ganska trygg. Inte trygg på det sättet som jag en dag gärna vill känna mig, men trygg på ett "jag kan klara mig"-sätt. Det är en skön känsla.

Idag har jag faktiskt tänkt på en annan kille som skulle kunna få mig att känna som i dikten, men jag vet inte om det är dumt av mig att överhuvudtaget tänka på det... Än mindre skriva om det!! Jag skulle ha kunnat skrivit hela det här inlägget till honom, det hade jag nog gjort för tre-fyra år sedan, men det är en av punkterna där jag har ändrat mig, jag vågar inte göra det idag, trots att jag vet att han inte skulle läsa det. Jag kanske tar modet till mig nästa gång...

Inside Me

Alla vill inte ha barn. Alla vill inte gifta sig och ha en familj. Vissa kan klara sig själva. Det är på något sätt imponerande, att klara sig utan all den omsorg och allt det stöd en familj ger. Att vara oberoende, självständig, sin egen. Att inte bry sig om allt sånt som folk menar att man ska bry sig om, helt enkelt att ta sig ur alla måsten om att träffa folk (ja, det är klart jag menar män!).


Vi har hört mycket om automatiska tankar, livsregler och skemata på sista tiden. Komplicerat för medicinstuderande som har vant sig att tänka på saker och ting som svarta eller vita, vi får fakta, och även när vi kommer så långt som till forskningsgränsen så är det vi pratar om oftast väldigt påtagligt och konkret på något sätt. Skemata är inte något konkret. Det är något som finns men utan en plats, något vi lever efter utan att veta det, något vi har fått med oss men utan att vi direkt kan säga från vem och när. Det gör det till ett svårt ord och ett svårt begrepp. Jag har funderat på mina automatiska tankar, livsregler och skemata. Det är förmodligen dumt att tro att man kan analysera sig själv på det sättet, men jag tror det är viktigt att veta vad man har i sig, vad som gör att man uppför sig på ett sätt och inte på ett annat.

Vi hade en case med en ung studerande som hade depression och tentasångest. Några av uppgifterna gick ut på att hitta hans negativa automatiska tankar, hans livsregler (eller levnadsregler, jag vet inte riktigt vad man kallar dom på svenska...) och hans skemata. Dessutom skulle man beskriva typiska depressiva tankar. Det var så lätt för mig. Det var så otroligt lätt att leva mig in i hans situation. Tankarna han hade var inte alls främmande från det som rusar igenom mitt eget huvud ibland. Jag tror inte jag har en depression, men jag har otroligt många tankar.

Är det dåligt att tänka mycket? När blir det för mycket? När ska man sluta analysera och bara leva? Tankarna är ju inte bara negativa, långt ifrån. Jag har alltid fått veta att jag är en positiv person, och skulle faktiskt själv hålla med, men jag fick nyligen veta att när psykologen pratade om dom negativa automatiska tankar så var det mig en person tänkte på. Jag har aldrig uppfattat mig själv som negativ, men jag tror ofta jag slänger ur mig saker som jag inte menar men som låter otroligt nedvärderande och negativt om mig själv. Problemet är nog att jag räknar med att folk ska förstå när jag menar det och när jag bara ventilerar frustrationer, men det gör ju inte alla. Jag nämnde det för K sist när vi cyklade hem, jag vet inte varför jag litar på att han är ärlig och säger som han tycker i sånt här, men det gör jag. Han sa bara, jag tycker inte du är negativ. Jag tror han fattar det, det med att klaga och säga att allt suger men egentligen så tycker man att allt faktiskt är ganska ok. Huri fattar det också tror jag. Vi klagar och gnäller som inga andra, men gapskratta åt det efteråt och kollar väldigt undrande på personer som verkligen ser ut att mena gnällandet.

Ibland undrar jag över hur mycket jag ger av mig själv till folk, vänner. Hur mycket håller jag tillbaka? Jag menar, vissa saker håller man för sig själv helt medvetet, men andra saker kommer helt enkelt inte fram även om man inte medvetet håller dom gömnda. Eller det kanske dom gör, bara inte med alla vänner? Jag tror inte folk vet hur komplicerad jag egentligen är, vilket är tur, för visste dom det skulle jag vara mer ensam än jag redan är. (Loneliness is a state of mind!).

Jag är inte en positiv person på det sättet att jag räknar med att det står en häst och väntar på mig när jag får ett rum fyllt med hästskit. Jag är en positiv person som tänker, jaha, då har vi i det minsta gödsel och ett extra rum. Jag kanske kunde hoppas på att det var en häst i närheten men jag räknar inte med det. Jag jobbar med det jag har, visst klagar jag över att behöva lasta allt skit ut i trädgården och göra rent i rummet, men jag gör det, och jag hittar ett sätt att vända det till något positivt i form av vackra rosor och ett arbetsrum. Men det är ju klart, det folk ser är ju the bitching and moaning!

Kan man vara en självständig person med behov för en familj? Kan jag överhuvudtaget klara av att vara så mycket med några få människor? Jag blir så lätt trött på folk, jag måste komma ifrån och andas lite ibland. Jag vet att det är ett hopp från hästskiten och till det här, men nu är det alltså så min hjärna funkar så... Jag fixar inte osjälvtändiga människor som gör som jag säger och klänger över mig. Hur ska jag någonsin klara av mina barn!? (Om jag får några) Men har faktikt aldrig känt att jag blev trött på ett barn för att det var osjälvständigt, bara vuxna människor. Folk som säger, ja, men jag tycker som du, och vi gör som du säger. Nej, då vill jag helst inte tycka eller göra något alls med den personen!! Jag kanske kräver för mycket av människor omkring mig...?

Varje dag som går förbi är ännu en dag som jag inte lever fullt ut. Jag vill ha mer. Jag vill ha allt. Jag vill ha utan att veta hur jag skaffar det, en frustrerande känsla som är det som just nu tar mest plats i mig. Jag känner som om jag står och stampar och förbereder mig för något, men jag kanske redan har kommit igång, jag vet det bara inte än? Jag kanske ser tillbaka om 20 år och tänkter, jösses, där hade jag verkligen fullfart framåt, men det känns ganska stillastående just nu. Jag vill inte vara hamstern som springer i hjulet utan att fatta det tills den faller ur med en hård smäll och då tänker, det är ju faktiskt skönt att kunna gå istället för att springa hela tiden. Det känns inte som om jag springer, men mer som om tiden springer ifrån mig.

Fortsätter mitt liv som det har gjort hittils så kommer jag att få ett ganska bra jobb som ligger nära det jag alltid drömt om, jag kommer att vara trygg och trivas men jag kommer inte ha en egen familj. Det är svårt för folk att höra det här och inte säga att det är en negativ tanke, men eftersom jag är den enda som vet hur mitt liv har sett ut hittils så är det faktiskt bara jag som vet hur otroligt verklighetsnära det är och att det är en väldigt realistisk tanke. Det folk inte ser eller hör är rösten som inne i mig, som trots allt skriker: NEJ!! Du får visst allt det andra också, du får visst mer, och allt som du vill ha, allt det du så tydligt kan se när du blundar.

Jag kallar mig själv en positiv realist, ibland en gnällig kärring som borde hålla käften med sina negativiteter och andra gånger en otroligt naiv liten flicka som fortfarande inte kan släppa prinsen, nej, som vägrar, som vägrar släppa prinsen!

Tidsfördriv

Jag kan inte ta det seriöst. Tentan är imorn och jag sitter här och kan inte ta det seriöst. Jösses alltså, det är ju helt otroligt. Jag är inte nervös eller orolig eller någonting alls, förmodligen för att jag har passerat det till bryr mig inte! Sitter och funderar på om jag ska ringa Berit och kolla om hon ska till farma-fest imorn. Egentligen så borde jag ta en vakt och så en till på lördag, kanske till och med en på söndag. Jag behöver ju pengarna... Men känner att jag behöver ha lite kul också, det har varit en jobbig vecka! Jag tror det är mer det jag fokuserar på, att imorn så är det klart (förhoppningsvis) och så kan jag vara lite ledig i helgen och inte plugga alls! Efter tentan ska jag ner på stan och fixa lite grejer och kanske ta en fika helt själv och bara njuta av att inte ha några böcker att springa hem till! Underbart!

Lyssnar på en låt som mamma gillar, men hon hör den på spanska och jag på engelska. A world without love by Peter and Gordon. Jag gillar gammal musik... Lay lady lay, Bob Dylan, fantastiskt skön låt!

Steg ett

Jag ska på skidresa vecka 5!!! Har precis betalat depositum så nu är det bara att vänta och se om det inte var över 130 personer som anmälde sig mellan 00.01 och 00.30 För om det inte var det så har jag en plats!! Hoppas det är trevliga människor som ska åka, och att jag överlever... Jag vet hur klumpig jag är så det är faktiskt inte ens på skoj...!

Egenskaper att ta vara på

Ödmjukhet, det är inte ett så använt ord längre. Nu för tiden ska man vara så otroligt självsäker, att man tycker man är störst bäst och vackrast är det inte något fel i längre. Jag kommer ihåg min fröken på lågstadiet eller var det dagis? I vilket fall som helst så sa en fröken till mig en gång att man aldrig ska vara elak eller högfärdig och tro att man är bäst bara för att man är äldst på lågstadiet, för det är man bara ett år, och så börjar man mellanstadiet som den minsta igen. Det stämmer lite igenom hela livet tycker jag. Man kände sig så stor och duktig när man gick i nian, och helt plötsligt så var man en liten etta igen... När man går sista året på medicin är man så otroligt duktig och stolt, vilket man självklart också ska vara, men direkt efteråt kommer man ut som den som inte vet någonting alls på ett sjukhus. Jag har aldrig glömt hennes råd. Jag vågar inte vara störst bäst och vackrast för så är man så otroligt nära att vara helt ner på noll igen. Jag trivs i mitten. Jag är duktig men inte bäst eftersom det beror på vilka man jämför sig med, eller det jag menar är, duktig kan man vara helt ensam, jag behöver ingen annan för att vara bra, däremot behöver jag en massa folk som är dåliga för att vara bäst själv. Jag gillar inte att vara beroende av andra, så jag föredrar bra framför bäst.

Jag tror problemet kanske är att det är svårt att gå den balansgång det är mellan att vara säker på sig själv, och inte översäker...? Folk som är så säkra på sig själva att dom aldrig ifrågasätter sina egna beslut eller går tillbaka och kollar att saker och ting faktiskt är ordentligt gjorda gör oftast dom största och dummaste fel. Det har jag läst i en bok en gång, och jag tror faktiskt det stämmer. Jag vill mycker hellre vara en sådan läkare som säger vänta två sekunder, jag ska kolla upp den här medicinen när jag är det minsta osäker, än att vara den som väldigt självsäkert säger, ta det här, det funkar nog och så strunta i att kolla upp om det verkligen var rätt.

Folk säger alltid att jag är väldigt hård mot mig själv, och det är jag också ibland. Jag kan bli väldigt trött på det när det går för långt, men oftast är det något jag är nöjd med. När det kommer till det fackliga vet jag att jag måste vara hård mot mig själv, det är helt enkelt inte ok att vara en läkare som kan 60% av det som man ska kunna... Jösses, det är ju 40 av 100 patienter som då går hem feldiagnostiserade! Nej, när det kommer till det fackliga är det bra att vara hård och aldrig glömma att man inte vet allt. När det kommer till det personliga... Ja, där måste jag arbeta lite mera på hur jag ska hantera mig själv...

Rött för upptaget, Grönt för ledigt, Gult för idioter

Det är så ofta jag är en idiot att det inte borde komma som någon överraskning längre. Men inte destå mindre blir jag galen på mig själv när jag igen gör något idiotiskt, eller snarare inte gör något vilket ofta är mycket dummare än att faktiskt göra något! Jag är en vandrande katastrof. Jag kommer aldrig att lära mig hur man är självsäker och cool. Jag kommer alltid att vara dumma pinsama konstiga jag!

Det är så olyckligt när man själv är skuld till att man står helt stilla. Jag borde köra här, men jag sitter som ett litet barn i passargerarsätet och vill inte ens se på vägen! Jag vågar inte. Det är hela problemet. När jag inte ser vägen behöver jag inte oroa mig över dumma svängar och backar, eller stopskyltar för den delen... Det är läskigt, att inte veta vart man är på väg utan helt enkelt gå på känsla, specielt när ens känslor ofta bråkar med hjärnan och man hamnar i situationer där man varken kan röra sig fram eller tillbaka.

Jag är så trött på mig själv idag. Jag är så trött på att alltid vara sur på mig själv, alltid vara så hård mot mig själv och alltid ta på mig ansvaret för allt. Jag vet att det låter motstridigt, att jag inte tar några medvetna beslut själv men ändå tar på mig ansvaret för vad som än händer, eller i alla fall allt dåligt som händer. Varför ska jag alltid ifrågasätta allt jag gör? Vore jag en annan person så skulle jag hata mig själv. Jag menar, jag är så elak och orättvis mot mig själv, hade det varit en kompis skulle jag ha droppat henne för länge sedan! Det är bara så svårt att bli av med sig själv.

Nu sitter jag här med mitt idiotiska gröna garnarmband som jag måste klippa av! Jag är så fantastiskt trött på det jävla armbandet att jag överväger att tända ett ljus och bränna det!

PIT vs Pengar

Idag har jag varit till PIT möte nummer 2. Jag är officielt en aktiv pitare! Egentligen har jag inte bestämt mig för att åka än, men jag ska bestämma mig i dom närmaste månaderna, förmodligen innan januari. Det är verkligen svårt, för jag känner att det står lite mellan ett vikariat och resan, och jag vill göra allt på än gång! Jag skulle ju kunna resa på sommaren, spara ihop och åka iväg... Men hela poängen med att plugga medicin var ju just det här, att få åka iväg till ett u-land och göra vad jag kan för att hjälpa till. Jag vet att jag inte kan så mycket än, men jag behöver den här erfarenheten till att senare, när kunskapen sitter lite bättre och jag är klar som läkare kunna åka iväg och känna att jag fixar det här. Vikariatet är det praktiska smarta valet, jag menar, jag skulle ju till och med få en relativt bra lön, men jag vill inte redan nu börja ge upp det som var hela meningen med att läsa medicin. Åh, jag vet inte vad jag ska göra...!

Hur som helst så hoppas jag att det blir trevligt att vara med i PIT, jag har hoppat med i en malaria-grupp som ska fixa en dag då folk ska springa in pengar till malarianät i Afrika. Det är en massa jobb men jag tror det blir kul! Dessutom ska jag med till ett möte i Köpenhamn och en helg här i Århus, förhoppningsvis är det trevliga människor som jag kommer att trivas med... för då gör det ingenting att jag inte kommer iväg, då är det bara kul att hjälpa till.

Snuttefilt och trygghetsnät?

Vi hade ingenting att prata om idag. Jag vet inte om det bara var jag som kände så, men det tror jag inte. Det kanske var jag som var på konstigt humör. Jag har aldrig varit hemma så tidigt från en söndagsmiddag förut. Jag gick redan 21.15 och jag hade tänkt på det i säkert en halvtimme. Jag pratade med Anne Sophie när jag kom hem och så säger hon tillsist, hoppa i sängen och läs något annat än farma, du får ändå inte någonting ut av det just nu när du är upprörd. Jag sa att jag inte var upprörd, bara lite "træt af" dvs. trött på eller irriterad/besviken över hur kvällen hade gått. Och så säger hon, du är ledsen.

Ja, jag är ledsen. Jag kanske överdriver, men det känns som om vi glider ifrån varandra. Det är så konstigt för jag tycker så mycket om dom, men jag vet inte om vi överhuvudtaget har något gemensamt mer än att vi pluggar medicin och tro mig, det ämne uttöms fortare än man skulle kunna tro. Jag gillar att vara med Johan, ibland. Vi kan ha det så roligt ihop några gånger, och så andra gånger har vi INGENTING att säga. Jag förstår att han var trött idag och det var också därför jag gick, men jag hade ju inte heller något att säga. Alla frågor känns gamla och påtvingade. Alice och jag är så olika. Jag lägger mer och mer märke till alla punkter där vi helt enkelt är som natt och dag. Det är inte något problem när vi gör något, men jag kan inte låta bli att bli irriterad över vissa saker hon säger ibland. Ändå har hon och jag mer att säga till varandra än Johan och jag har oftast.

Jag vill inte vara utan dom, men jag vet inte hur vi ska fortsätta såhär, det känns som om allt rinner ut i sanden, en vänskap som glider genom fingrarna på mig. Men det är ju så många vänskaper som går den vägen...

Jag vet inte om det alltid är meningen att man ska rädda en vänskap, det är det nog inte. Men vad är det egentligen den ska bygga på? Har man ingenting att säga till varandra så vet jag inte riktigt vad man har... I mitt fall så har jag en snuttefilt och ett trygghetsnät. Jag litar på dom och jag tycket otroligt mycket om dom, behöver man mer? Jag vet inte

Hide and Seek

Jag gillar låten, den är mystisk på något sätt och den var med till min yoga timme idag. Ett bra program faktiskt. Hårt på ett bra sätt. Har varit till dans också... en riktig träningsdag har det varit!

Har dessutom städat hos Johan. Han hade inte fattat hur man öppnade hans nya balkong så jag fick komma och hjälpa honom och så fick vi pankakor och glass när vi var färdiga. Åt förresten lunch med honom på stan idag. Ganska kul hur vi bestämmer oss för att träffas bara sådär plötsligt eftersom jag ska äta mellan mina träningspass och så stöter jag på Alice på stan med sin syster. Av alla människor som jag kunde ha stött på så stod hon helt plötsligt där i en av dom små gatorna till och med! Nå, men det var trevligt att äta med dom idag, men så har vi säkert ingenting att prata om imorn! Hehe...

Lång fredagsbar nästa fredag!! Jag har ett skåp att lägga mina grejer i nu så jag behöver inte ha dom liggande i loungen, perfekt! Måste komma på vad jag ska ha för kläder, får ju inte köpa något nytt!

Jösses, låten fastnar verkligen i huvudet!

En grop

Jag är på väg ner. Eller, jag tror jag är på väg ner. Jag kan inte vara säker för det är man aldrig förens man är uppe igen, då inser man hur nere man har varit. Det brukar börja på det här sättet för mig. Tankar och fantasier som fångar mig och helt plötsligt har det gått en timme och jag har suttit helt stilla och bara stirrat. En dag som börjar som en mysig morgon i sängen med en bok blir till ett djupt hål som känns omöjlig att kravla sig ur. En bedövande slags känsla som gör att man tänker långsammare och reagerar långsammare. Det är inte så att det nödvändigtvis är negativa tankar som dominerar i huvudet, det är en massa tankar, funderingar, fantasier, förhopningar och drömmar.

Jag försvinner från nuet, det är nog det det är. Det är nog därför jag blir lite rädd för det. Jag får en känsla av att vara i en dimma och ibland kommer jag faktiskt på mig själv med att gnugga mig i ögonen eller skaka på huvudet för att se om känslan inte försvinner, men det gör den aldrig. Ungefär som om man har sovit för länge. Jag vet inte om det är ett tillstånd som jag borde acceptera och kanske till och med uppskatta? Något jag skulle kunna njuta av eller i det minsta kanske komma fram till något med. Problemet är att funderingarna sällan rör sig kring lösningar. De rör sig kring saker som kanske inte har en lösning men som nog bara ska accepteras och bearbetas. Det kanske är en bearbetningsfas?

Jag går så ofta runt och tänker att nu får det alltså snart hända något, men jag gör aldrig något åt det själv. Jag är inte den kreativa, uppfinningsrika person som kan komma på en massa saker man kan göra en tråkig söndag för att det ska bli en dag som man känner var värd att leva. Idag försvan bland sidor i en bok. Timmar och minuter som är borta nu och som jag inte gjorde någonting med. Men å andra sidan, hur många timmar av alla dom vi har kan vi egentligen säga var värda något? Jag slösar bort den korta tid jag har, och jag önskar verkligen jag visste vad jag kunde göra som skulle kunna få dagarna till att kännas mera fyllda av liv och mening.

Just nu lever jag för mig själv, utan att det är någon som har krav på min tid och uppmärksamhet, och jag funkar inte riktigt när jag har det så. Det handlar inte om att vara älskad eller omtyckt, det handlar om att vara behövd. Det är ingen som behöver mig. Jag har det inte dåligt, jag har ett bra liv och bra vänner och en bra familj, men det fattas något, det har det alltid gjort och jag tror snart jag måste komma på vad det är.