Vilsen

Ibland går man fel så många gånger att man rent av glömmer att det faktiskt finns en väg som är rätt, att det finns ett mål och att på något konstigt sätt så går man framåt även när det känns som om man går bakåt eller kanske bara står stilla. Det känns som om jag inte riktigt kommer någonstans, eller som om varje steg jag tar går åt helt fel riktning, och även när jag säger till mig själv att stanna så går jag vidare i någon form för protest över att det är så omöjligt att göra rätt. Jag är så trött på det. Jag saknar mig själv som 12 årig, jag saknar känslan av att veta att det här är jag och sån är jag och vilka puckon dom är, människorna som ska "söka sitt jag". Det var en trygg känsla om än lite omogen kanske.

Man får så många råd och idér och åsikter från så många olika källor som alla har sina egna motiv till varför dom ger just det råd dom ger. Jag vet inte om min egen röst inte vet vad den ska säga eller om den bara drunknar i alla andras röster för jag är inte säker på att jag kan höra den helt så tydligt som förut. Men det kan ju lika gärna vara för att jag inte hör efter. Ibland orkar man inte höra efter, när allt man hör är att man borde göra det ena och det andra och när man själv vet att man inte kan.

Jag vill inte vara cynisk. Jag vill inte tro det värsta om folk. Men jag vill inte vara dum och naiv heller. Det är så otroligt svårt för mig att gå den balansgången. Det jag är mest rädd för är att bli en gammal bitter gumma som ser tillbaka på sitt liv och önskar att hon kunde leva om det på rätt sätt. Och jag struntar i om folk säger att det inte finns ett rätt sätt, det finns ett rätt sätt för mig, jag ska bara hitta det. Det irriterande är att oavsätt om det slutar med att jag är cynisk eller naiv så kan jag tydligt se hur jag hamnar på bitter i slutänden.

Jag önskar att jag bara kunde vara, utan att tänka och fundera och undra. Utan att förstöra genom att överanalysera och spekulera på om det nu verkligen är så som det verkar och det nu verkligen är det jag vill. Bara vara! Hur gör man för att bara flyta med och inte hela tiden försöka hålla koll på vart man är på väg?

På gymnasiet läste vi Doktor Glas och även om det inte direkt var en av mina favoritböcker så kommer jag ihåg något av den. Bland annat att Doktor Glas vid ett tillfälle får veta av sina vänner att han är en sån person som aldrig kan bli lycklig, eller något i den stil i alla fall. Jag hoppas verkligen inte jag är en sån person...